Och så var det dags igen. Krisen står för dörren. Kriget hotar. Är jordens undergång nära? Har Antikrist månne redan anlänt till jorden för att anföra Mörkrets härskaror i kampen mot Ljusets riddare? Är ridån färdig att dras upp för Harmagedons slutliga kraftmätning, för gudaskymning och Ragnarök? Vad skall vi ta oss till? Och hur skall det gå för våra besparingar, våra aktier, våra bolån och våra jobb?
Visst, jag överdriver. Men inte mycket. Varje gång det verkar slå slint i världsekonomin, eller enbart i eurozonen, rider domedagsprofeterna ut och förutspår idel katastrofer, och några minuter senare, tämligen förutsägbart, ringer min telefon. Journalisterna vill veta. Hur ser en historiker på detta? Är det värre nu än det var efter Wall Street-kraschen 1929? Eller i Amsterdam under tulpankrisen på 1600-talet? Hur nära katastrofen befinner vi oss? Kommer skuldkrisen i den internationella ekonomin att frambesvärja ett tredje världskrig? Kommer Greklands usla finanser att få hela EU att kollapsa? Vems fel är det?
Jag har varit med om detta vid åtskilliga tillfällen, och jag brukar i princip säga samma sak varje gång - att läget är mycket ofarligare än vad folk tror, att hela krisen är över inom maximalt två år (troligen mycket tidigare) och att vi sannolikt har glömt den om fem. Beläggen är otaliga. Mina studenter minns inte IT-bubblan i början av 2000-talet. Ytterst få, utom äldre politiker och en och annan ovanligt påläst ekonomijournalist, minns stämningarna under den svenska valutans djupa kris i början av 1990-talet. Hur många som var vuxna på 1980-talet känner sig idag berörda av de kraftiga upp- och nedgångarna i ekonomin på yuppie-erans tid? Inte många. Ännu färre tycker numera att oljekrisen på 1970-talet var särskilt allvarlig, åtminstone inte på lång sikt. Sanningen är att alla kriser har tagit slut. Vi har rett ut eländet varje gång, och varken vi eller samhället har egentligen tagit någon större skada. Vissa branscher må ha lidit skeppsbrott på grund av internationell konkurrens, men mänskligheten överlevde och växte sig större, rikare och starkare.
Dylika redogörelser faller dock platt till marken. I vårt medialiserade samhälle lever kriserna sitt eget liv, där gränsen mellan fiktion och verklighet är lätt att överskrida. På varje historielös journalist går det en eller två domedagsprofeterande trendanalytiker som inget högre vill än att måla fan på väggen och förutspå ett Gehenna på jorden. När jag häromdagen blev ombedd att kommentera de ekonomiska dilemman som har frambesvurits av problemen i Sydeuropa tvingades jag de facto dementera rykten om att ett större europeiskt krig står för dörren. Då jag föreföll alldeles för optimistisk fick jag veta att experter redan har dragit paralleller mellan dagens situation och läget i Frankrike vid tiden för 1789 års revolution, som ju följdes av skräckvälde och Napoleonkrig. Läget är likadant, eller hur?, undrade journalisten. Nej, sade jag. Det är helt annorlunda. På 1780-talet var Frankrike ett u-land med en svältande och upprorisk bondebefolkning, en ilsken hantverkarpöbel, gigantiska ekonomiska problem, ingen industri värd namnet och en fruktansvärd ojämlikhet mellan folkmajoriteten och eliten. Landet styrdes som ett envälde av en överprivilegierad kungafamilj. Flertalet vanliga människor var, med våra ögon sett, obildade analfabeter. Nej, likheten mellan nutid och dåtid är obefintlig, om det är kriser vi talar om.
Jag hyser inga förhoppningar om att dessa och liknande ord kommer att ha någon lugnande effekt på eventuella tidningsläsare och radiolyssnare. Varför? Därför att vi vill ha kriser. Vi vill kittlas av lagom kusliga berättelser om vad som håller på att ske. Vi vill förföras av den pirrande känslan av att befinna oss mitt i en annalkande katastrof, helst utan att personligen behöva ta några större konsekvenser av det befarade eländet. Det kan röra sig om alla möjliga typer av kriser, allt beroende på rådande medialt intresse, politisk korrekthet och egna böjelser för fruktan och ångest. Variationen är stor. När jag var liten, på 1970-talet, hörde jag orden "vi går mot en ny istid" så fort det blev en ovanligt kall vinter eller en ovanligt blöt och sval sommar. Idag hör jag istället orden "vi går mot global uppvärmning" i tid och otid. Det är ungefär samma typ av människor som yttrar orden, med viss övervikt för journalister och politiker som önskar få med sig en opinion. Hur väl pålästa krisprofeterna är framgår aldrig av sammanhanget.
Den som verkligen vill kan förmodligen fabricera en krisstämning om det mesta - om vår moral (med varianter på temat "dagens ungdom, ack ja..."), om vårt statsskick (i Sverige är det just nu populärt att hävda att vår monarki befinner sig i en djup kris), om våra sjukdomar (vart och vartannat år blir det befarad influensakris) eller om vår ekonomi (som i det nuvarande fallet). Om jag försöker tona ned risken genom att komma med trista historiska långtidsperspektiv uppfattas jag som en tråkig professor som vägrar se livets realiteter. Om jag däremot håller med om att en viss risk för katastrof finns - till exempel när influensa kommer på tal, eftersom spanska sjukan 1918 just var en influensa - blir jag desto mer intressant och anmodas dyka upp i tv-soffor och radioprogram. Domedagsprofeter är intressantare att se och lyssna på än försiktiga skeptiker.
Min enkla slutsats är att varken sunt förnuft, sanning eller vetenskap har mycket med saken att göra. Det handlar om känsla. Folk vill inte bli lugnade. De vill ha sina kriser, leva ut dem på bekvämt avstånd och uppleva den hisnande känslan av att nästan, men bara nästan, befinna sig i stormens öga. Det moderna samhällets krismedvetande är för vetenskapen vad romantiken var för upplysningen - en emotionernas revolt mot intellektets herravälde, en hjärtats temporära triumf över hjärnan.
