En virrpanna, var det väl många som tänkte när Gunnar Wetterberg ifjol höstas lade fram förslaget att bilda en gemensam federation av de fem nordiska länderna. Fyra statsministrar och en vice lade tummen ned för förslaget bara några timmar efter publiceringen. Efter det fanns det inte mera så mycket kvar att diskutera. Ett förtjänt magplask. Eller förhastade slutsatser?
Wetterberg valde i sitt inlägg i DN att betrakta den nordiska federationen ur olika pragmatiska perspektiv. "En nordisk union skulle bli världens tionde största ekonomi, rejält före till exempel Ryssland och Brasilien. Med 25 miljoner invånare skulle den nordiska kulturen få en starkare bas än nu. Marknaden för nordisk litteratur, scenkonst och musik skulle bli långt större än i dag, men framför allt skulle närmandet mellan länderna ge kulturen mer att ösa ur, och korsbefruktningarna mellan länderna bli fler.
Förbundsstaten vore en stor och genomgripande institutionell förändring som kan förlösa många ekonomiska, sociala och kulturella framsteg, Öresundsbrons politiska motsvarighet och överbyggnad."
Jag tänker inte spekulera i om initiativet är meningsfullt eller inte. Var och en må ha sina egna åsikter om en ny nordisk statsbildning. Det som jag däremot alltid tyckt vara spännande är hur de logiska slutsatserna varierar beroende på vilken nivå man befinner sig på.
Wetterbergs argumentation följer egentligen samma mönster som förekommer i företagsvärlden och inom staterna när man strävar efter större administrativa helheter.
Tron på en bestämd utvecklingsriktning är en finalistisk syn på världen, en syn som genomsyrar den västerländska kulturen. Eftersom man tror på en finalistisk syn så agerar man också på ett sätt som leder till det tilltänkta slutresultatet.
Det intressanta är att tänkesättet inte tillämpas mellan länder utan endast inom länder och på saker som inte hör till staten såsom näringslivet. En klar inkonsekvens som vi sällan ens ids reflektera över för den är så självklar. Wetterberg sätter tummen på just denna självmotsägelse.
Men om vi frigör oss en stund från denna motsägelse och tillämpar samma finalistiska syn på länder blir konsekvenserna intressanta. Låt oss säga att KSSR-processen blir SSSR-processen, förkortningen för stats- och servicestrukturreformen, som EU tar initiativ till någon gång i framtiden. För det första skulle man ställa krav på befolkningsunderlag, t.ex. 20 miljoner. Man skulle basera detta på att det behövs ett tillräckligt befolkningsunderlag för att kunna finansiera toppforskning, genomföra storsatsningar som Kvarkenbron och få en tillräcklig bredd på arbetsmarknaden.
Kravet att länderna skall utgöra naturliga pendlingsområden skulle däremot skapa mera diskussion. Alla inser att det mest naturliga vore att tillämpa principen om gemensamma marknadsområden i stället för pendlingsområden, då skulle ju produktion och konsumtion ske i samma land, vilket på bästa möjliga sätt skulle tydliggöra produktionskedjan och förstärka slutkonsumentens insyn. Den tanken skulle man emellertid snabbt droppa eftersom marknaderna ofta ligger på andra sidan jordklotet. Då skulle den logiska konsekvensen bli att alla länder borde slås ihop med varandra till en stat, vilket är en orimlighet.
De stora EU-länderna skulle, också därför, välja att bilda en gemensam front för att öka kravet på befolkningsunderlag från 20 miljoner till 40 miljoner för att få "riktiga strukturomvandlingar till stånd". 20 miljoner är trots allt inte mera än två gånger London och de riktigt stora investeringarna i rymdteknologi och fusionsenergi behöver ett betydligt större befolkningsunderlag än så. För att inte tala om de ekonomiska vinsterna som en följd av administrativa överlappningar som kan rensas bort. Alla små kan ju heller inte behöva sitta vid alla förhandlingsbord.
Det nya befolkningskravet skulle omedelbart leda till reaktioner. Grannarna till Polen skulle motsätta sig - för att uppnå 40 miljoner människor är den enda möjligheten för dem att bilda en allians med Polens 37 miljoner invånare - och då blir ju ingenting kvar av den egna beslutanderätten. I Balkan med sin "splittrade statsstruktur" skulle förslaget leda till kaos. Antingen borde de alla gå samman för att uppfylla kravet eller så skulle en del vända sig till Turkiet för att få ett tillräckligt befolkningsunderlag och en annan del skapa sig en korridor mot antingen Italien eller Tyskland.
Beneluxländerna skulle anse att 25 miljoner räcker för då skulle deras eget befolkningsunderlag räcka till. Beneluxländerna skulle få stöd av de nordiska länderna, men de sistnämnda skulle ändå kunna tänja sig till en kompromiss på 30 miljoner. Norden plus de baltiska staterna skulle klara det strecket.
En konsekvent finalistisk världssyn skulle förutsätta en SSSR-process. Säger man A får man säga B, och följa samma logik, eller så erkänner man att man inte är konsekvent och följer det som man tycker är bäst för ens egna syften.
Kanske det var detta som Gunnar Wetterberg ville åskådliggöra med sin artikel i DN.
