För några år sedan antog de nordiska utbildnings- och kulturministrarna en deklaration om nordisk språkpolitik som bl a slår fast att nordbor ska kunna kommunicera med varandra, och då helst på ett skandinaviskt språk, dvs danska, norska eller svenska. Deklarationen hade sin bakgrund bl a i en oro över att just denna förmåga avtagit de senaste decennierna.
Den nordiska språkförståelsen hos ungdomar på gymnasienivå och hos deras föräldrar undersöktes åren 2003-04 av språkforskare. Resultaten är nedslående så till vida att de visar att förståelsen av svenska, danska och norska minskat hos ungdomar i förhållande till en undersökning genomförd på 70-talet. Föräldragenerationen klarar sig dock betydligt bättre.
Det här kan givetvis tolkas på olika sätt. Det är möjligt, kanske t o m sannolikt, att föräldrarna hade en bättre förståelse av svenska, danska och norska redan som unga men det är också sannolikt att föräldrarnas förståelse ökat i takt med kontakten de haft med de olika språken. Vi lär oss nya ord, idiom och strukturer och lägger dem till vår repertoar samt bygger upp strategier för att klara av att kommunicera med varandra, att anpassa vårt språk till grannspråks- eller andraspråkstalarna.
Det är klart att vi modersmålstalare av skandinaviska språk är gynnade i det här sammanhanget. Vi har tillgång till dialektala eller ålderdomliga drag i vårt eget språk som gör det lätt(are) att gissa sig till vad de andra säger och språkets uppbyggnad ger oss ytterligare ledtrådar. För människor med helt annorlunda modersmål, och som inte tillägnat sig ett skandinaviskt språk på naturlig väg är det givetvis svårare, för t ex finskspråkiga, samisktalande, inuitiska m fl eller invandrare. Islänningar och färingar finns i ett mellanläge då deras språk är nära besläktade med de skandinaviska och därmed ändå innehåller moment som gör det enklare att tillgodogöra sig dessa än vad det är för människor med helt obesläktade modersmål.
I praktiken lever också de två länderna i Norden där en majoritet har ett icke-skandinaviskt modersmål upp till ovannämnda momentet i den nordiska språkdeklarationen bl a genom att ett skandinaviskt språk är obligatoriskt i skolan. Elever i finska skolor läser som känt svenska och i isländska skolor är danska (eller under speciella omständigheter alternativt norska eller svenska)obligatoriskt under fyra år i grundskolan och två i gymnasiet.
Isländska ungdomar förstod i den nämnda undersökningen i medeltal danska, norska och svenska nästan lika bra som finlandssvenska ungdomar förstod norska och danska och betydligt bättre än vad finskspråkiga ungdomar gjorde. Danskförståelsen är betydligt högre bland ungdomar på Island än hos deras finlandssvenska gelikar.
Efter ett drygt halvår av språkmöten på Island, i de mest olika sammanhang, är min erfarenhet också att andelen som medger sig "skönje" eller "snakke" ett skandinaviskt eller rentav "blandinaviskt sprog" är rätt stor medan andelen som säger sig "förstå eller tala ett skandinaviskt språk" är mindre.
Markant är dock att andelen som inser att det språk jag talar är finlandssvenska känns större än andelen som förstår detta i Sverige. Ofta kan jag t o m av dem som inte känner sig kunna eller våga bemöta mig på skandinaviska få en kommentar på engelska om mitt tydliga eller kanske t o m vackra finlandssvenska språk. Och när islänningarna väl vågar uttrycka sig på skandinaviska så återgäldar jag den känslan.
Det är också uppenbart att det är en stor andel av den isländska befolkningen som i något skede av sitt liv studerat, jobbat eller bott (kanske som partners eller barn till dem som studerat eller jobbat) i något skandinaviskt land. Det hävdas att andelen av den isländska befolkningen som har denna relation till Sverige är så hög som 15 % och det är rimligt att anta att andelen som har en sådan relation till Danmark är högre.
Det finns de som lärt sig svenska i Finland. I ett av mina första försök att tala skandinaviska i en bokaffär i Reykjavik träffade jag på en isländska i 25-årsåldern som talade svenska ungefär som min brorsson i samma ålder gör. Det kan kännas ankdammsmässigt men förvånade mig efter det inte totalt att de båda visade sig ha varit klasskamrater i Mattlidens gymnasium i Esbo...
Ändå är det en majoritet på Island som svarar nekande på min fråga om skandinavisk förståelse och väljer att tala engelska. Men ofta visar det sig ändå att de förstått skandinaviska mycket väl och snappat upp delar av samtidigt förda samtal med medlemmar av min rikssvensktalande familj, eller möjligen andra nordbor.
Ofta känns det som att det enda som saknas är modet att själv försöka uttrycka sig, förståelsen är uppenbart hög.
Glädjande är ändå de olika nordiska projekten att stärka språkförståelsen - till hösten startar ett sådant för skandinaviska språk bland barn och ungdomar i Norden. Men det känns också viktigt att stärka förståelsen t ex av och för finskan i Sverige - och man får hoppas Finska nu! snart skall få luft under vingarna.
