Mitt i sommaren, i slutet av juli i år, inleddes Islands anslutningsförhandlingar med EU. Men huruvida Island faktiskt inom några år blir EUs fjärde nordiska medlem är fortfarande en mycket öppen fråga. Håller man sig till dagens opinionsströmmar blir prognosen onekligen negativ, bara ca en fjärdedel av väljarna på Island anger idag att de skulle rösta för medlemskap.
Men än är det många steg kvar före ett förhandlingsresultat att ta ställning till föreligger och det är likaså många faktorer som kommer att inverka på vad islänningarnas beslut då blir. Ser man till områden som är speciellt viktiga för Island så ligger fiskeri- och jordbruksnäringarna allmänt högt på listan liksom regionpolitiska frågeställningar.
Fastän Islands befolkning på ca 320 tusen känns mycket liten i förhållande till alla de 495 miljoner som lever i dagens EU skulle Islands andel av fisket motsvara ca 30 % av fisket i ett med Island utvidgat EU. Det säger sig självt att de villkor Island får för dessa frågor kommer att vara mycket viktiga då avgörandets stund är inne.
Det kan tilläggas att Finland haft betydelse i debatten gällande jordbruk och regionalpolitik som en föregångare för hur sådana frågor kan behandlas. Idag är dock representanter för de traditionella jordbruks- och fiskenäringarna allmänt emot ett medlemskap medan de med förankring i de mera kunskapsbaserade exportorienterade sektorerna är för. Det finns likaså en rural/urban skiljelinje i åsikterna idag där landsbygden är mer emot.
En annan fråga som inte är oviktig är hur man ser på valfångst. Det är en mycket liten fråga med alla tänkbara kvantitativa mått men en viktig symbolfråga laddad med landets historia och mycket känsla.
Oerhört viktig för islänningarnas ställningstagande i slutändan blir antagligen hur tilltron till euron utvecklas. Möjligheten att ansluta sig till en stark valuta har spelat en stor roll i den tidiga debatten för ett medlemskap. I takt med eurons svacka under oket av Greklands men också t ex Spaniens ekonomiska problem har det tilltänkta valutabytet inte längre förefallit lika attraktiv.
Ytterligare en viktig faktor är hur tvisten i fråga om Islands skuld till Storbritannien och Nederländerna slutligen löses. Förhandlingar i saken har äntligen påbörjats igen efter den mycket märkliga folkomröstningen i mars. Misslyckas förhandlingarna nu riskerar frågan förpassas till Eftadomstolen för en obestämd framtid.
Förespråkarna av ett medlemskap har avhållit sig ifrån att driva kampanj i avvaktan på en lösning just i Icesavefrågan av rädsla för att dessa skulle sammankopplas och -blandas. Motståndarna har å andra sidan utnyttjat läget och hävdar att EU här ställer sig på de stora ländernas sida.
De flesta isländska partier är splittrade angående ett isländskt medlemskap i EU. Det är bara statsminister Jóhanna Sigurðardóttirs Samfylkingin dvs det socialdemokratiska partiet som är enade i sitt ställningstagande för ett medlemskap. Det stora oppositionspartiet Sjálfstæðisflokkurinn,
Självständighetspartiet ,ett högerparti, har nyligen beslutat sig för att arbeta för att Island borde dra tillbaka sin EU-ansökan. Allra starkast emot förefaller partiets forne ordförande Davíð Oddsson vara. Han är likaså är en långvarig tidigare statsminister . Han bedriver en aktiv kampanj för sin linje från sin nuvarande position som chefredaktör för landets största tidning Morgunblaðið.
Sedan januari finns en EU-ambassadör på plats i Reykjavik, nämligen finländaren Timo Summa. Han är väl skickad för uppgiften som chef för EU-delegationen med sin gedigna EUbakgrund, bl a i Olli Rehns tidigare utvidgningskabinett. Rent formellt invigs representationen dock först i september.
Från EUs synpunkt är Island ett attraktivt land bl a tack vare sitt stora kunnande i fråga om geotermiska energilösningaroch med sitt läge i den arktiska regionen. Det är också ett land som på många sätt redan är anpassat till EUs regelverk i o m medlemskapen i EFTA och Schengen.
Med bara en fjärdedel av väljarkåren för ett isländskt medlemskap idag kan saken förefalla ganska klar på förhand. Men det är skäl att minnas att kraftiga svängningar i opinionerna inom kandidatländer skett tidigare. Bara ett år före den svenska folkomröstningen om medlemskap 1994 var bara 28 % av väljarna för men som känt hade detta förändrats till en majoritet när folkomröstningen ägde rum. Med hög sannolikhet kommer bl a frågan om hur den starka kantringen av opinionerna skedde i Sverige att behandlas i höst då Finlands och Sveriges ambassader i Reykjavik ordnar ett gemensamt seminarium om sina respektive och gemensamma erfarenheter av 15 års medlemskap i EU.
