Mycket av den politiska diskursen efter det svenska valet har på ett eller annat sätt handlat om Sverigedemokraterna, SD. Det gäller diskussioner om valsystem, om regeringsbildning, om talmansval och om riksdagens högtidliga öppnande, framför allt högmässan i samband med den, om utskottssammansättningen i riksdagen mm.
På vissa sätt är det högst rimligt. I ett system med en 4 %-ig spärr som måste uppnås för att överhuvudtaget nå inträde i riksdagen är det inte speciellt vanligt med helt nya riksdagspartier. Under efterkrigstiden har hittills enbart Miljöpartiet och Kristdemokraterna etablerat sig som nya riksdagspartier medan Ny demokrati kommit och farit. Men å andra sidan kan man se en del absurda drag i diskussionerna om SDs vågmästarroll där man till en del silar mygg och sväljer kameler.
Det svenska valsystemet hamnade plötsligt under lupp när det visade sig att det var nära att en majoritet av rösterna varit för (regerings)Alliansen medan de inte nådde majoritet i riksdagen. Så var ändå inte fallet, Alliansen uppnådde inte en majoritet av rösterna och inte heller en majoritet av riksdagens mandat. Men under flera dagar avhandlades möjligheten att göra valsystemet i Sverige än mer proportionellt, trots att det jämfört med de flesta andra länders system är ytterst proportionellt - så när som på en liten detalj- bl a tack vare systemet med utjämningsmandat på riksnivå. Diskussionen handlade närmast om behovet av ytterligare utjämningsmandat . Men ingen ifrågasatte den detaljen som gör systemet mest icke-proportionellt dvs existensen av spärren på fyra procent. I årets val med ett mycket högt valdeltagande (över 84 %) förutsatte spärren i praktiken över 240 tusen röster för att ett parti överhuvudtaget skulle beaktas i mandatfördelningen till riksdagen.
De argument som framförs för att berättiga röstspärrar handlar oftast om behovet av handlingskraftiga regeringar, dvs att inte splittra mandaten på alltför många partier. Men Sverigedemokraternas intåg i riksdagen visar samtidigt att inte ens en 4 %s spärr kan skydda mot att ett litet parti blir vågmästare- om de andra partierna tillåter det. I Sverige har blockpolitiken cementerats på ett sätt som gör att man kan ifrågasätta om den verkligen motsvarar väljarnas vilja. I årets val hade de väljare som inte är förtjusta i den nuvarande polariseringen på höger-vänsterskalan ingen möjlighet att rösta på ett etablerat riksdagsparti utan att samtidigt vara tvungna att välja ett färdigskapat block. Ett sådant utgångsläge underlättar givetvis inte heller skapandet av nya koalitioner efter valet, då det visade sig att sådana hade behövts för skapandet av en majoritetsregering.
Samtidigt är Sverige ett land som till skillnad från Finland med några få undantag under efterkrigstiden styrts av minoritetsregeringar så på så sätt är situationen inte ny. Skillnaden mot tidigare är förstås den att risken nu finns att regeringen måste förlita sig på ett parti som t ex står för klart främlingsfientliga förslag med den risk det innebär att den egna politiken de facto påverkas. Detta om man inte klarar av att istället bilda riksdagsmajoriteter i olika frågor över blockgränsen.
Det finns också statsvetare som varnar för att hela den politiska kartan omritas som en påverkan av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Anders Hellström varnar (Hbl den 29 september) för att etablerade partiers nationalism kan framstå som "mer sund, naturlig och ofarlig". Men frågan är om inte denna process redan pågått ett tag som en följd av att Sverigedemokraterna successivt vuxit sig starkare liksom invandrarfientliga tongångar bland vissa . Den nya regeringsförklaringen innehåller ett påfallande frekvent användande av ordet Sverige -107 instanser!- är detta enbart en tillfällighet? Samtidigt avskaffades departementet dvs ministeriet för integration (och jämställdhet) och den nya integrationsministern är nu placerad i Arbetsmarknadsdepartementet. I ärlighetens namn måste dock sägas att det ännu är för tidigt att säga om detta kommer att utgöra en försvagning av områdets betydelse i svensk politik.
Men också andra mer oroväckande tendenser har funnits redan tidigare. Folkpartiet Liberalerna drev redan vid det förrförra valet kravet på språktest för medborgarskap och partiet växte sig starkare av det. M a o ville man införa en ny egenskap som villkor för rösträtt när krav på egenskaper som kön och förmögenhet för rösträtt borttagits för nästan ett sekel sedan. Samma parti har också i andra sammanhang utmärkt sig i sin oförmåga att förstå betydelsen av invandrares modersmål och att dessa språk inte står i motsatsförhållande till kunskaper i svenska. Tyvärr går det inte att komma ifrån känslan att denna typ av linjedragningar från etablerat håll medverkat till och fortsatt medverkar till att göra en radikalare variant av dylika tongångar mer rumsrena.
