En- eller tvåspråkiga skolor?

Lyhyt suomenkielinen raportti seminaarista löytyy täältä.

Debatten om tvåspråkiga skolor har länge gått het. Maria Wetterstrands kommentarer i HBL i september 2011 väckte en reaktionsstorm på svenskspråkigt håll: tvåspråkiga skolor uppfattades som ett hot mot det svenska språket och den svenska skolan. Helsingin Sanomat lät i sin tur utföra en enkät i huvudstadregionen som visade att stödet för tvåspråkiga skolor var starkt bland den finskspråkiga befolkningen. Som i så många andra frågor har debatten från början tenderat att fokusera på olika frågor på finska och svenska, och de två språkgrupperna talar lätt förbi varandra.

Magmas seminarium "En- eller tvåspråkiga skolor?", som arrangerades tillsammans med Utsjoki kommun och projektet Ovttas 13.3, var ett försök att bredda debatten och öka dialogen mellan språkgrupperna i vårt land i denna viktiga fråga. De finsk- och svenskspråkiga skolorna lever i dag för det mesta separata liv, även om man på vissa orter delar utrymmen. Vilka modeller kan fungera på vilka orter? Och hur fungerar det i praktiken tvåspråkiga skolsystemet som de samiska barnen i Finland i dag går igenom?

Seminariet visade tydligt hur mångfacetterad denna fråga är. För det första verkar ingen veta vad som menas med en tvåspråkig skola; det finns inte bara en definition. Forskaren Leena Huss från Uppsala universitet (se hennes presentation här ) presenterade exemplet på den svenskfinska skolan i Stockholm, Tukholman ruotsinsuomalainen koulu, och vad tvåspråkigheten betyder där. Konceptet innefattar bl.a. att:

• Både svenskspråkiga och finskspråkiga elever accepteras; man måste inte kunna båda språken från början (även om de allra flesta har i alla fall någon anknytning till det finska).
• Båda språken uppskattas och respekteras och tvåspråkighetens positiva aspekter lyfts fram. Barnen lär sig om både finsk och svensk kultur, samt om den Sverigefinska identiteten.
• Hela pedagogiska miljön är tvåspråkig.
• Alla ämnen undervisas på båda språken så att eleverna lär sig diskutera alla ämnen på två språk.

Fram till sjätte klassen är finska det dominerande undervisningsspråket medan undervisningen på svenska tar över under högstadiet. Huss lyfte fram den svenskfinska skolan som ett positivt och fungerande exempel där erfarenheterna varit goda. Samtidigt påpekade hon att man alltid måste utgå ifrån det språkliga syftet med skolan, som kan vara till exempel: a) en stark och väl fungerande tvåspråkighet och tvåspråkig identitet, b) ett starkt minoritetsspråk och en stark minoritetsspråksidentitet, eller c) återupplivning eller upprätthållande av ett hotat språk. Skolan måste planeras och utformas i enlighet med syftet med den tvåspråkiga utgångspunkten.

Att det tvåspråkiga alternativet inte alltid fungerar visade doktoranden Torkel Rasmussen med sin forskning kring den tvåspråkiga skolan i Utsjoki (se presentationen här ; och även intervju i Min Morgon här vid 18 min. 30 sek.). I sin jämförelse med Tana på norska sidan, en ort som i övrigt skiljer sig väldigt lite från Utsjoki förutom att skolan är enspråkigt samisk, kom han fram till att skolan och skolspråket var av avgörande betydelse för barnens och ungdomarnas användning av det samiska språket. Medan de samiska ungdomarna på den finska sidan talade mest finska med både sina kompisar och sina syskon, var samiska det dominerande språket bland barnen och ungdomarna i Tana. Trots att de samiska barnen i Utsjoki i dag får i alla fall en del av sin undervisning på samiska, fortsätter alltså det för språket ödesdigra språkbytet (language shift). Rasmussens forskning visar att den sk. Taxellska paradoxen, enligt vilken tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet medan enspråkiga lösningar leder till tvåspråkighet, fortfarande kan anses relevant. Det bästa och enklaste skulle enligt Rasmussen vara att skilja de två språken åt och skapa enspråkigt samiska skolor. Det svårare – men nödvändiga – alternativet, ifall enspråkigt samiska skolor inte är möjliga men man vill rädda det samiska språket, skulle vara tvåspråkiga skolor där:

• De samiska barnen bildar samiska klasser
• De finska barnen bildar finskspråkiga klasser med samiska som obligatoriskt ämne
• Blandklasser, eller sk. "immersion classes"
• Hela skolan skulle följa en samisk läroplan, något som inte finns i dag
• All personal skulle måsta behärska samiska, dvs. vara tvåspråkiga
• All gemensam aktivitet i skolan skulle föregå på samiska.

Liksom Huss påpekade visade Rasmussens presentation att man måste fundera på syftet med den tvåspråkiga skolan, och de olika språkgruppernas behov. Satu-Marjut Nieminen, som ställde upp för SFP i Utsjoki i senaste kommunalval, kommenterade hur inte ens dagvården i dag fungerar i Karigasniemi, dvs. mitt i det samiska hembygdsområdet. Menar man allvar med att återuppliva samiskan i Finland är det alltså av största betydelse att implementera det nya stimulansprogrammet i snabb ordning (Toimenpideohjelma saamen kielen elvyttämiseksi, UKM 2012: 7).

Språkbad eller tvåspråkiga skolor?

Justitieminister, och därmed även minister i samefrågor, Anna-Maja Henriksson ansåg att språkbad skulle vara den bästa lösningen, snarare än tvåspråkiga skolor. Den samiska situationen tog hon inte ställning till. Ministerkollegan Ville Niinistö ville i sin tur i diskussionen lyfta fram de tvåspråkiga barnens rätt till båda sina språk och till två språkliga identiteter. Tvåspråkiga skolor – som alltså skulle utgöra ett alternativ till svensk- eller finskspråkiga skolor, inte ta någonderas plats – skulle möjliggöra detta utan att barnen eller familjen tvingas välja antingen det ena språket eller det andra. Svenska riksdagsgruppens ordförande Mikaela Nylander varnade för att lagstiftningsvägen öppna för tvåspråkiga skolor. Satsa då hellre på en svensk språkskola, i stil med tyska eller franska skolan i Helsingfors, var hennes råd. Professor Ante Aikio från Uleåborgs universitet konstaterade att modeller där man strävar efter två likvärdiga modersmål kan fungera bara i ett idealt sammanhang där de två språken är jämbördiga. I Taxellska termer konstaterade Aikio att skolan i Utsjoki i dag inte stöder tvåspråkighet, utan tvärtom enspråkig finskhet: barnen som kommer till skolan är redan tvåspråkiga, och i skolan tar det finska språket över. Ta alltså de sociolingvistiska utgångspunkterna i beaktande då ni funderar på tvåspråkiga modeller, löd Aikios råd: där minoritetsspråket är svagt fungerar inte tvåspråkiga lösningar. Är två språk däremot jämställda i samhället kan även tvåspråkiga skolor vara en bra modell.

En mellanform som bland annat Fritjof Sahlström forskat i är två språk under samma tak (se hans presentation här ). I dag finns det minst 18 orter där man gått in för någon form av samlokalisering mellan svensk- och finskspråkiga skolor. Medan man till exempel i Nurmijärvi utnyttjat detta och skapat en sorts språkbad i form av gemensamma raster och andra gemensamma aktiviteter, har Edsevö skola i Jakobstad gått längre än så: där har man också ett gemensamt lärarrum, delad skolgård och delvis gemensam undervisning. I liknande anda har samarbetet mellan Vasa gymnasium och Vaasan lyseon lukio utvecklats, för att i dag utgöra ett gemensamt campus, Lykeion. Biträdande rektor Tomas Brännkärr presenterade denna så kallade Vasa-modell, som varit under utveckling sedan 2009 (se presentation här ). Inom ramen för den har man prövar sig fram till flera olika lösningar inklusive öppna kursbrickor så att eleverna fritt kan välja kurser i varandras gymnasier. Både Sahlströms och Brännkärrs exempel visade att det finns många sätt att utveckla tvåspråkigheten i dag också inom ramen för den enspråkiga skolan.

Seminariet i sin helhet är tillgängligt på YouTube här. Eftersom frågan om tvåspråkiga skolor är intressant och mångbottnad genomför Magma en utredning som presenteras under hösten 2013.

Magma hedrar minnet av rektor och bildningschef i Utsjoki kommun som öppnade seminariet, Arja Alaraudanjoki, som omkom med sin man i en tragisk skoterolycka bara tre dagar efter seminariet. Arja Alaraudanjoki var 56 år gammal.