Den finske fursten Pekka Herlin

Långt före Nokias Kari Kairamo och Jorma Ollila visade Konechefen Pekka Herlin att finländare kan lyckas på den internationella arenan. Herlin var en stor företagsledare. Enligt sonen Niklas var han också en usel människa och far.

Föreställ er en anställningsintervju: Ett växande företag söker en verkställande direktör. Om en av de hugade kandidaterna är häftig, känslig till naturen, sluddrig i talet, bufflig till beteendet och i högsta grad egensinnig - får han jobbet? Knappast i en normal rekryteringssituation. Men Pekka Herlin behövde inte gå den normala vägen. Lyckligtvis, kan man väl säga, både för Kone och för Finland. Pekka Herlin tog över hiss- och lyftkranskoncernen efter sin far Heikki och expanderade produktionen ut i världen på 1970-talet då andra finländska företag alltjämt höll till på nordisk mark.

John Simons biografi över Pekka Herlin tecknar porträttet av en finsk man av den gamla stammen: fåordig och tuff. Han går genom betongmurar vid behov, gör misstag ibland men ger aldrig upp. En hjälte som inte skördar segrar på verbala arenor, men som lämnar efter sig storverk - och några smärre ruiner.

Att boken ”Koneen ruhtinas” är skriven av amerikanskfödde Simon gör den särskilt intressant. Författaren är välinsatt i finländskt företags- och samhällsliv, men han förmår samtidigt betrakta såväl Herlin som Kone med utlänningens vidöppna ögon. Egenskaper som är så självklara för oss själva att de knappt behöver nämnas lyfts här fram, analyseras, dissekeras och får en särskild innebörd i Simons text. Och intervjuerna med såväl Koneanställda som familjemedlemmar ger konturer åt den man som tillsammans med Kari Kairamo blev känd för den finska ledarstilen, management by perkele.

Herlin (1932-2003) trodde inte på amerikanska företagsgurun, han ogillade affärsvärldens modeord och han hade inget till övers för svensk företagsdemokrati. Han lät det tuffa finska mansidealet genomsyra Kones organisation också efter expansionen ut i världen. Eller som fransmannen Raymond Villiers efter 29 år i Kones tjänst beskriver minnet av det första mötet med den sluddrande och fåordige Pekka Herlin: ”Han mumlade någonting obegripligt och slutade med två tydliga ord MAKE CASH! De två orden, GÖR PENGAR, upprepar han sedan en gång till. Voilá! Där är den långsiktiga strategin.”

Via Sverige ut i världen

Författaren har haft en nästan obegränsad tillgång till Konekoncernens och många privatpersoners arkiv. Boken om Herlin börjar med de spännande förhandlingarna mellan Kone och Marcus Wallenberg i mitten av 1960-talet som leder till att Kone köper häften av Aseas hissdivision, ett bolag som är större än Kone självt. Där har han hjälp av sin svärfar Kustaa Vilkunas kontakter till Urho Kekkonen. Presidenten intygar att Herlin är en seriös förhandlare. Pekka Herlin lyckas skapa goda kontakter trots sitt burdusa sätt, samtidigt som han också får många fiender. Och likt en renässansfurste umgås han inte bara med dem han absolut måste träffa, utan han håller hov också med sin tids kulturpersonligheter och intelligentia.

I herrgården i Munksnäs, som alltjämt är Konekoncernens internationella huvudkontor - inte tornhuset på Kägeludden - höll Pekka Herlin hov till långt in på småtimmarna. Där satt han med spriten flödande i sällskap med rundradiochefen Eino S. Repo, Statistikcentralens chef Olavi Niitamo, författaren Paavo Rintala, generallöjtnant Aimo Pajunen och många fler och diskuterade litteratur, militärstrategier eller världens gång. Ja, till och med Romklubbens finländska avdelning under ledning av professor Pentti Malaska grundades då hovet möttes i herrgården en kväll i februari 1972.

Med Asea och Sverige som språngbräda tog Pekka Herlin steget ut i den vida världen, liksom så många finländska företagsledare efter honom. Det stora kapet gjorde hiss och krantillverkaren år 1975 genom köpet av amerikanska Westinghouses europeiska verksamhet i Frankrike och Belgien - och precis som i fallet med Asea var jägaren också denna gång mindre än bytet. I och med den affären erhöll Kone förmågan att leverera hissar för skyskrapor, för sådana fanns det ju inte att träna på hemma i Finland. Samtidigt blev Kone Finlands allra första multinationella företag, ett bolag med större verksamhet ute i världen än hemma.

Under Pekka Herlins tid som chef 1964-2003 (först VD och sedan styrelseordförande) växte omsättningen inflationskorrigerat 33-faldigt (250-faldigt utan indexjustering). Personalen ökade från 2 000 i Finland till 33 000 i 50 länder.

Pekka Herlins fotavtryck är enormt i finländsk företagshistoria, och allt kan inte beskrivas i termer av internationell expansion. Pekka Herlin var ekonom med sinne för lönsamhet under en tid då de flesta finska företagsledare alltjämt var ingenjörer, innerligt fascinerade av företagets tekniska skapelser. Han var föregångare inom tillämpningen av datorstyrda ekonomiska rapporteringssystem, något som gjorde det möjligt för ledningen att ständigt vara medveten om lönsamhet och effektivitet inom alla olika enheter. Och han var en banbrytare genom att han ofta utsåg utlänningar till chefer i de utländska enheterna när de flesta finska bolag förlitade sig på utsända landsmän. Och, slutligen, han visade att traditionella verkstadsbolag kan bli duktiga på tjänster, för Kone var först i Finland med att göra stora pengar på underhåll.

Ångestfyllt

De många intervjuerna i ”Koneen ruhtinas”, som beskriver människan bakom företaget, visar att Pekka Herlin ställde betydligt högre krav på sig själv som företagsledare än som medmänniska och familjefar. Det är säkert ingen ovanlig företeelse i näringslivet, men få biografier över stora män är så omutligt uppriktiga som John Simons skildring.

I ett brev till hustrun Kirsti år 1959 (då tredje barnet Ilkka just har fötts) filosoferar Pekka över kärlekens väsen och drar paralleller mellan kärlekens pris och den ekonomiska värdeteorin. Han hinner inte med allt, utan måste prioritera och ransonera kärleken. I andra sammanhang framkommer det klart hur nära och kära i Pekka Herlins omgivning är förpliktade att hjälpa honom bygga upp ett industriimperium.

Medan fäder vanligen fungerar som sina barns mentorer och söker bana väg för dem i livet får läsaren intrycket att Pekka Herlin fungerar tvärtom: Det är barnens uppgift att bana väg för fadern. Som de otaliga gånger då Pekka kommer hem i fyllan efter en hård dag på jobbet, deprimerad av motgångar eller sin egen inbillade otillräcklighet. Då tvingar han de barn som råkar komma i vägen att i timtal lyssna till hans tirader - tills han slocknar eller utmattad kryper till kojs.

Pekka Herlins livsuppgift är att skörda segrar på industrins globala slagfält. Hans undersåtar ska ständigt vara redo, dag som natt, att bistå honom. Och det är familjens plikt att ta över då de anställda inte finns i närheten.

Sonen Antti Herlin, Kones nuvarande styrelseordförande, säger att faderns obalanserade beteende berodde på en kombination av schizofrena, paranoida och manisk-depressiva drag som blev särskilt tunga för omgivningen när faderns alkoholkonsumtion växte med åren.

Yngsta dottern Ilona beskriver fadern som en mytiskt kraftfull person som i omvärldens ögon klarade alla utmaningar. Men ”hemma förvandlades han till ett litet barn som vi måste pyssla om”.

Hårdast i sina omdömen är yngsta sonen Niklas. ”För Pekka Herlin var barnen som prispokaler, likt de kappseglingspokaler han fick, eller verktyg som skulle hjälpa honom och främja hans egen föreställningsvärld, så som jag borde ha blivit direktör för Kone. Barnen skulle ge honom ära.”

Ännu fränare är Niklas Herlin på sin egen nätportal Uusi Suomi där han betecknar sin far som ett ”pisshuvud” som ”under sina få nyktra stunder föraktade sina släktingar”, en man som ”borde ha steriliserats i tid”.

Motsägelsefull

Pekka Herlin blev en av Finlands ekonomiskt mest framgångsrika män. Vad betydde pengarna och rikedomen? Jag ställde själv frågan till Herlin då jag arbetade för Veckans Affärer och gjorde en cover story för den svenska affärstidskriften år 1984. Han tog emot i sitt arbetsrum i herrgården i Munksnäs. Jag glömmer aldrig vårt möte: Herlin, lite rund om fötterna, satt i en grön soffa och jag satte mig i en grön fåtölj. Något skrivbord fanns inte i arbetsrummet, för Herlin arbetade aldrig vid ett sådant. På soffbordet fanns varken kaffe, te eller andra drycker, bara ett enormt askfat för den kedjerökande företagsledaren och en trave rapporter.

”Ägandet”, sade Pekka Herlin tillbakalutad i sin stora soffa, ”ägandet gör inte människan lyckligare, däremot alltid noggrannare. Privatägandet borgar för effektivitet.”

Herlin talade länge och väl om familjeföretagandets betydelse för ekonomin och om risken som uppstår när ägandet institutionaliseras och institutionerna kapar makten. Den utvecklingen slutar illa. Han fortsatte med att kritisera utvecklingen i Sverige där han tyckte att takten i samhället blivit för långsam. ”Det är så mycket demokrati och krångel.”

Företagsdemokrati och medbestämmande var humbug i Pekka Herlin ögon. ”Vi lever i ett kapitalistiskt system. Vi betalar lön åt folk för att de jobbar, inte för att de är närvarande.”

Raka rör, inget hymlande, det var Herlins linje också i intervjun för Sveriges största affärstidning. Kone stod just då i beråd att introducera aktien på Stockholmsbörsen. Börsintroduktionen var orsaken till intervjun - normalt ställde Herlin sällan upp för personintervjuer. När jag bad honom jämföra olika länders ledarstilar blev han försiktig och sade att varje land har sin historia och sin kultur, men så lutade han sig framåt i soffan och tillade med eftertryck:

”Ibland tycker jag att finska chefer som åker ut till vissa länder på kommendering blir alltför mjuka.”

Management by perkele

Pekka Herlin var utan tvivel en konfliktfylld människa som uträttade stordåd men som inte skydde några medel för att nå sina mål. Han var blyg och tillbakadragen i situationer där han inte kände sig hemma. Han var envis då han stötte på motstånd. Han var snabbtänkt, särskilt som nykter men ofta också som påverkad. Han var kreativ, intelligent och inspirerande, vilket ledde till att han lyckades samla en lojal och duktig skara företagsledare kring sig - inte därför att han erbjöd dem höga löner eller furstliga bonusar, utan för att han gav dem spännande utmaningar och mål som nätt och jämt gick att uppnå. De som inte motiverades av hårda utmaningar insåg snabbt att de skulle söka sig någon annanstans. Förutom barnen, förstås, som aldrig hade något val.

Pekka Herlin var rik, men han drevs knappast framåt av pengar i sig. Pengar var ett tecken på framgång; ett bevis på att han, fursten i Machiavellis fotspår, lyckats utvidga imperiet tillräckligt mycket - men utan att gå för långt. För som Machiavelli lärde: Imperier som växer sig för stora faller sönder i längden.

Men Pekka Herlin gick inte för långt. Kone är i dag alltjämt ett av världens ledande hissföretag med sonen Antti Herlin som styrelseordförande. Bolaget är lönsamt (till och med under finanskrisen), tekniskt framstående (i synnerhet efter introduktionen av hissen utan motorrum), globalt förgrenat (Asien är viktigt) och av stor betydelse för Finland (huvudkontoret finns här och ger skatteintäkter).

Pekka Herlin visade att finländare minsann kan lyckas utomlands. Tidigare New Yorkbon John Simon visar att det finns någonting i finländsk företagsledning - på gott och ont - som är omöjligt att kopiera.

John Simon: Koneen ruhtinas - Pekka Herlinin elämä, 416 s, Otava 2009.