Finlands nationella minoriteter 2012

I Finland har vi ett antal nationella minoriteter. På Magmas webbplats har vi under vårens lopp i vår minoritetsserie hittills presenterat fyra av dessa, nämligen samerna, de rysktalande, judarna och just nu tatarerna. Nu har Minority Rights Group i Finland precis gett ut en bok med en presentation av Finlands nationella minoriteter. I boken presenteras förutom de fyra grupper som tills vidare presenterats på Magmas webbplats även finlandssvenskarna, romerna, de karelsktalande karelarna samt i två kapitel de nya invandrargrupperna.

För texten om Finlandssvenskarna står Kjell Herberts. Herberts nämner i sin artikel de tvåspråkiga finländarnas betydelse för den framtida finlandssvenska identiteten. Samtidigt uppger Herberts den traditionella siffran 291 000 för antalet svenskspråkiga i Finland. Det här är säkert en fråga som kommer att dyka upp allt oftare: ska de tvåspråkiga synas endast som ett hot eller en möjlighet i identitetsdebatten, eller borde de synliggöras också i statistiken och befolkningsunderlaget? För det uppskattade antalet svenskkunniga – dvs. både svensk- och tvåspråkiga – beräknas röra sig kring en halv miljon. Det är en betydande skillnad.

I övrigt känns det alltid lite knepigt det här med att placera de svenskspråkiga bland Finlands övriga minoriteter. Vi står ju de facto i minoritet till majoriteten, men samtidigt skiljer sig de svenskspråkigas både position och situation så märkbart från alla de övriga gruppernas.

I min mening det intressantaste kapitlet i boken bjuder Pertti Lampi på i sin text om de karelsktalande karelarna. Det här är en minoritetsgrupp som fått kämpa längre än många andra grupper för erkännande. Ändå är karelskan ett eget språk med många likheter till samiskan: ett gammalt, "ensamt" språk i riskzonen att dö ut. Språket (eller de facto språken) har existerat på båda sidor om nuvarande rysk-finska gränsen sedan i alla fall 1200-talet, men från ungefär slutet av 1800-talet utsattes språket för en allt hårdare press. Den finska nationalismen och i synnerhet Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS), numera betecknat som fascistiskt, ansåg karelskan vara en finsk dialekt och den karelska kulturen en del av den finska. Enligt Lampi tvångsförfinskade man karelarna bl.a. genom att tvinga dem till att använda det finska språket och att förfinska både sina för- och efternamn.

Lampi går så långt som att säga att utan den karelska kulturen och det karelska språket, som fick synlighet och betydelse i Finland via Kalevala, skulle Finland och finskan i dag eventuellt ännu utgöra något perifert inom Sverige. Jag vet inte om man kan dra så långtgående slutsatser, men det står i alla fall klart att karelarna starkt bidragit till den finska nationalkänslan och myten om Finland – utan att karelarna som grupp skulle ha fått erkänsla för detta eller upprättelse för sitt språk. Karelskan blev ett officiellt minoritetsspråk i Finland först år 2009. I dag beräknar man att ca 30 000 personer i Finland behärskar det karelska språket, av sammanlagt ca 350 000 karelare i landet.

De flesta minoritetsgrupper i Finland är så små att man inom gruppen fått – och får – arbeta hårt för att bevara sin egen kultur och sitt eget språk. Vissa av texterna visar tydligt hur svårt det varit medan andra haft det lättare eller väljer att understryka det som lyckats. Ju mindre och mer utsatt gruppen är, desto svårare kan det vara att försvara sig eller gardera sig mot förändring . Två- och flerspråkighet, blandäktenskap och större rörlighet blir snabbt överlevnadsfrågor för en liten kultur. Hur man tampas med dessa frågor har betydande konsekvenser både för enskilda individer och för gruppen som helhet. Den här problematiken berör bl.a. Sabira Ståhlberg i sin text om tatarerna på denna webbplats.

Det är rätt så sorlig läsning hur svårt det trots allt har varit och är för många minoriteter att få erkänsla för sitt språk eller sin kultur, eller att kunna jämbördigt höra till två eller flera kulturer och språk samtidigt. Minoriteten David har väldigt lite plats i majoriteten Goliats skugga. Ändå har Finland i många fall varit en föregångare, i synnerhet då det gäller formella rättigheter för olika minoriteter. En svårighet är att språket och identiteten är en högst personlig sak, och en person formas i kontakt med andra. Liksom Tuula Åkerlund säger i sin text om romerna: "Ifall en person redan i ett tidigt skede upplever att han eller hon betraktas som en andraklassens medborgare, börjar han/hon känna sig som en utomstående utan en naturlig anknytning till gemensamma normer. I stället för respekt och uppskattning gentemot sin omgivning ger personen uttryck för högfärdighet, och skyggt och aggressivt beteende."

Den kulturella mångfalden måste värnas både i lagar och i statsbudgeten, men också på gatan och i mötet mänskor emellan. Kunskap är ett första steg till bättre förståelse och mer ömsesidig respekt, och för det utgör den nya boken ett bra verktyg.

Källa:

Minority Rights Group Finland / Vähemmistöoikeuksien ryhmän Suomen jaosto (2012) Suomen kansalliset vähemmistöt – kulttuurien ja kielten rikkautta, Otavan kirjapaino.

Publikationen kan beställas gratis från Suomen rauhanpuolustajat
(pulut@kaapeli.fi, tel. 050 358 1441) eller laddas ner här: http://www.rauhanpuolustajat.org/tiedostot/vahemmistot.pdf