Hur ska den andliga kulturen och optimismen blomstra i Finland på 2010-talet? Den frågan tänker professor Pekka Himanen svara på nästa vår. Utredningsuppdraget kommer från statsminister Matti Vanhanen, finansminister Jyrki Katainen och kulturminister Stefan Wallin. Tummen ned för nattsvart, finsk pessimism, alltså. Och fram för framtidstron.
Pekka Himanen är professor vid Konstindustriella högskolan och universitetet i Oxford. Tillsammans med Berkeley-professorn Manuel Castells skrev han i början av 2000-talet boken om den finländska modellen som kombinerar informationssamhället med välfärdsstaten (The Information Society and the Welfare State: The Finnish Model). Betraktelsen sög näring ur Nokias makalösa internationella framgångar och den finländska teknologipolitiken. Slutsatsen var att det går att kombinera ekonomisk effektivitet och social rättvisa om man bara vill.
Himanens och Castells visioner har varit betydelsefulla till exempel för jubileumsfonden Sitras visioner. Ett land får inte utmåla framtiden i bara dystra färger. Framgångsexempel stärker det nationella självförtroendet. Det är en sanning som lätt glöms bort under sämre tider då pessimismen slår sina klor i folket och dess ledare.
Nu, i den ekonomiska krisens epicentrum, jämför Himanen (HS 2.9.2009) det finländska diskussionsklimatet med den klassiska tragedins mönster: Huvudpersonen marscherar målmedvetet mot sitt förutbestämda, grymma öde.
"Jag vill vända tankebanorna i en annan riktning, så att nästa årtionde inte blir så miserabelt", säger han. Hans uppdrag är att på ett nydanande sätt visa hur den andliga kulturen och våra finländska värderingar blir en energikälla som ökar välbefinnandet under 2010-talet.
Det är en bra utgångspunkt. Finland är de tusen ofullbordade katastrofernas land. Överallt ser vi potentiella risker och katastrofer, och det är oftast rädslan för misslyckande och förödelse - inte chansen till framgång - som driver oss framåt.
Piskan och moroten
I sig har makthavare i alla tider och i alla länder drivit undersåtarna framåt med hjälp av en cocktail av hotbilder och fagra framtidslöften. I djup kris har uppoffringen och lidandet accentuerats, som då Winston Churchill lovade blod, svett och tårar.
Förenta staterna bygger på drömmen om den lilla människan som med två bara händer skapar sitt blomstrande företag. Var och en är sin lyckas smed, den lyckas som vägrar att ge upp. Problemen är till för att övervinnas - yes, we can! Hotbilderna har växlat, från kommunistjakten under Mccarthy-eran till Saddam Hussein sittande på lager av massförstörelsevapen. Makthavarna ger bränsle åt rädslan för yttre och inre faror som måste åtgärdas med kraft, ibland med katastrofala följder som i Irak på 2000-talet.
Bygget av välfärdssamhället i Sverige, ett pionjärarbete i sitt slag, sprang fram ur visioner med såväl positiva som negativa element.
Framtiden är alltid fylld av både risker och möjligheter.
Problemet med Finland är att de dystra tankarna dominerar. I dåliga tider skärps sinnets stål när finansministern målar upp skräckvisioner om lånekranen som stryps (Iiro Viinanen för femton år sedan) eller om statsskulden som löper amok (Jyrki Katainen). I goda tider varnar makthavarna mitt under den hetaste högkonjunktur för en kommande katastrof när befolkningen åldras och folket går i pension för tidigt - eller så väntar någon annan fara runt hörnet.
Det går aldrig så bra i Finland att det inte snart börjar gå illa. Mycket illa. Vi kan alltså aldrig unna oss den ljuva känslan av att vi har det rätt bra.
Oron, sorgen, vemodet och den uppdämda ilskan väller fram ur den finska schlagern och filmen. Hoppet gör det sällan.
Och finlandssvensken, då?
Det sägs att finlandssvenskar ser lite ljusare på framtiden än majoritetsbefolkningen; att vi utstrålar större optimism. Möjligen är det så, men skillnaden är knappast stor.
Tänk bara på alla de hotbilder som vi själva målar upp för oss som språkminoritet, från teorin om det smältande isberget till alla de hot vi upplever omgivna av språkmajoriteten. Språket utarmas, skolans resurser sinar, finnarna talar allt sämre svenska, de svenska medierna vacklar, betjäningen på svenska är usel...
Till och med höstens heta debattbok "Obs! Klass", redigerad av Charlotte Sundström och Trygve Söderling, jäser av missnöje. Trots att många (men inte alla) av dem som skildrar sina liv i boken har gått från en fattigare tillvaro mot en rikare och under den "klassresan" vidgat sina vyer, är känslan av ångest och utanförskap stark. I "Obs! Klass" verkar ankdammen domineras av en grupp privilegierade helsingforsare som gör sitt bästa för att få nykomlingarna att känna sig obekväma.
Men om det verkligen var så, hur kommer det sig att huvudstaden - alla huvudstäder - är så otroligt tilldragande? Och är det faktiskt bara ena partens fel om nykomlingen inte trivs?
Grundproblemet kvarstår förstås: Finlandssvenskarna framstår i "Obs! Klass" och många andra sammanhang som en exkluderande, inte inkluderande minoritet, fylld av inre splittring.
Kris och eufori
När finländaren till 90 procent drivs framåt av piskan och till 10 av moroten finns det allt skäl att stärka de positiva visionerna. Samtidigt gäller det att akta sig för framgångssagornas förföriska toner. Det kan gå illa.
Under slutet av 1980-talet, då ekonomin växte intensivare än i snart sagt hela vår omvärld, slog dysterheten plötsligt över i eufori. Bankerna lånade ut kapital i obegränsade mängder, bostadspriserna fördubblades, BNP-tillväxten var rasande snabb, tron på en oavbruten uppgång var stark och Finland presenterades i utländska tidningar som Europas Japan (under en tid då Japan var ledstjärnan). Det dröjde inte länge förrän nationen började tro på sin egen ekonomiska odödlighet. Sedan rasade både Sovjetunionen och sovjethandeln.
Slutresultatet av konsumtionsfesten blev en depression åren 1990-93 som var djupare än något annat västeuropeiskt land upplevt under efterkrigstiden.
Att vara berusad av framgång är farligt.
Den rätta blandningen
Som läget är i dagens Finland dominerar varningsropen. Landet har drabbats hårt och utan egen förskyllan av finanskrisen. Nyheter om nedskärningar sprids så gott som dagligen. Varje officiellt löfte om stimulans åtföljs av varningen om att svångremmen snart dras åt. Tiderna är hårda, de blir ännu hårdare, och om läget tillfälligt råkar ljusna blir varningarna ännu ljudligare - för säkerhets skull.
För att väga upp pessimismen behövs en vision om framgång. Pekka Himanen har alltså ett viktigt uppdrag. Vi lever inte i den klassiska tragedin där huvudpersonen målmedvetet marscherar mot sitt förutbestämda, grymma öde. Finland har rest sig ur kriser förr.
Inget talar för att marschen uppåt måste ske bara till ackompanjemang av Churchills motto om blod, svett och tårar. Vi finländare kan, liksom andra folk, låta oss drivas framåt av positiva framtidsbilder.
Samma gäller språkminoriteten. Det är en av orsakerna till att tankesmedjan Magma genomför projektet ”Finlandssvensk vision 2030” som inleddes kring midsommar och som har beskrivits i olika sammanhang här på Magmas hemsida. Se till exempel här.
Slutresultatet kommer att presenteras i början av februari 2010.
Svenskan i Finland och tvåspråkigheten kan inte räddas och stärkas bara genom att vi värjer oss för hoten. Vi måste framstå som en lockande och positiv gemenskap. I våra egna ögon och andras.
På det nationella planet får strävan efter en positiv vision i Himanens anda inte leda till en trist och alternativlös konsensus. I ett dynamiskt samhälle med en sund framtidstro förekommer både hotbilder och lockande visioner i en lämplig mix. De olika synpunkterna debatteras och vägs mot varandra i en fruktbar process som stärker nationens självkänsla och ökar förståelsen för de egna starka och svaga sidorna.
För finlandssvenskarnas del gäller samma utgångspunkt. Strävan efter en finlandssvensk vision får inte betyda att skillnader i värderingarna och olikheter i utgångspunkterna förträngs. För som Maria Antas skriver i "Obs! Klass" har strävan efter etnisk enhet och osynliggörandet av skillnader ofta skumma drivkrafter och skrämmande slutresultat.
Vi måste lyfta fram både olikheterna som ger mångfald och likheterna som skapar gemenskap.
