Ögonblickets tyranni

I Den gamle och havet skriver Ernest Hemingway att fiskargubbarna på Kuba ibland talar både om el mar och om la mar. De använder la när fiskefångsterna är stora och när havet är lugnt och givmilt. De använder el när havet är vredgat och stormigt och när fångsterna uteblir.

Det är en vacker bild som Hemingway där levererar, men frågor om han och hon är inte längre lika poetiska som de en gång var, på 1950-talet.

Jag tänkte just därför skriva några rader om det nya svenska könsneutrala pronominet hen. Inte han, inte hon - utan hen.

Hen motsvaras i princip av finskans hän. Det betyder, bland mycket annat, att man inte vet om hen är kvinna eller man. Detta skall dock framgå ur sammanhanget, ur berättelsen, ur den talade eller skrivna meningen.

Baktanken är fullkomligt riktig: det är ibland svårt att skriva svenska texter utan att hemfalla till ett oändligt bruk av man eller han. Jag ser också jämlikhetsdimensionen i det hela. Hen gör oss alla till individer, till människor, oberoende av kön, hudfärg eller sexuell läggning.

Och så långt är allt fullkomligt fine. Svenska akademien har numera också noterat hen i sin ordlista. Men jag har ändå något litet att tillägga. Och jag gör det med tanke på den sedan länge döde Hemingways resonemang om havets väsen.

Jag vill nämligen gärna tillägga detta: hen fungerar inte i förfluten tid. Så fort man lämnar ögonblicket, så fort man stiger ut ur den omedelbart närvarande sekunden, så upphör hen att fungera.

Det är alltid en han eller en hon som dör. Det är alltid en han eller en hon som blir påkörd i trafiken. Det är alltid en han eller en hon som skrivit om havets väsen.

Åtminstone tillsvidare.

Pronominet hen finns alltså till för alla de som ser att havet på en och samma gång kan vara både en han och en hon. Men problemet inträder när man förstår att hen också är en del av ögonblickets tyranni, av det som ibland kallas för historielöshet men som kanske också kunde gälla för moderna fenomen som twitter eller instagram.

(kolumnen ursprungligen publicerad i Yliopisto-lehti 2 / 2015)