The Sleepwalkers – How Europe went to War in 1914

Det har gått hundra år sedan första världskriget började, på sommaren 1914. Vem bar skulden för kriget? Var det bara Berlin? Eller var det också Sarajevo och S:t Petersburg, London och Wien?

Debatten rasar. Bara i Tyskland publicerades ifjol 175 nya böcker om kriget. Brev och memoarer görs tillgängliga, i bokform och på webben. Imperial War Museum i London har en serie podcasts som kallas för Voices of the First World War.

I Frankrike kallas kriget för la Grande Guerre, eller bara för "Fjortonarton". I England talar man om the Great War. I Tyskland talar man inte så mycket om ettan för man har fortfarande fullt upp med försöken att hantera tvåan. I Frankrike får den tyska ockupationen och la Résistance mera uppmärksamhet än skyttegravarna vid Somme. I USA är det egna inbördeskriget mera intressant än det första världskriget.

Och här i Norden blev lilla Finland självständigt som en följd av den vidsträckta oron i världen, mellan åren fjorton och arton. Också det något att minnas och kanske söka förstå.

På en av de många teaterscenerna i London sätts snart en pjäs upp som får namnet Versailles. Versailles är själva Madeleinekakan i det sammanhang som kallas för första världskriget. Versailles blev snabbt sinnebilden för själva ondskan i Adolf Hitlers världsbild. Versailles kom att stå i centrum för den så kallade Dolkstötslegenden som påstod att det tyska folket hade blivit förrått av sina ledare i fredsförhandlingarna. Om dolkstötslegenden fick man lära sig mycket i gymnasiet. Flera generationer av européer har också vuxit upp med lärdomen att det var det första världskriget som ledde till det andra världskriget. I sin bok The Economic Consequences of Peace skrev ekonomen John Manyard Keynes år 1919 att det skulle komma ett nytt stort krig inom loppet av två decennier. Vilken koppling kan man, får man, idag göra mellan första världskriget och den serbisk-nationalistiska aggressionen under Slobodan Milosevic?

Första världskriget var, och är, inte bara en angelägenhet för Europa. Indiska trupper landsteg i Marseilles. Australiensare stred vid Gallipoli, kanadensare vid Vimy Ridge. Ur ett brittiskt perspektiv handlade kriget om imperiet och dess sammanhållning. Den imperialistiska ideologin doldes under tal om frihetsskydd för små nationer. Till de små "five-foot" nationerna i den brittiska versionen (Lloyd George) hörde Belgien, Serbien och Wales. Av de serbiska männen i åldern 15–49 vid krigsutbrottet skulle mer än en fjärdedel få sätta livet till under krigets lopp. England såg aldrig någon invasion av sitt örike under det första kriget, och riket avvärjde en invasion under det andra. Antalet civila offer var obetydligt, men däremot var antalet döda soldater högt. Man räknar med 700 000 stupade brittiska soldater bara under de fyra år som kriget varade. De högljudda hurraropen på Trafalgar Square i augusti 1914 tystnade med tiden.

Vi som lever idag lever med det första världskriget så gott som varje dag. Läget i Mellanöstern, eller den politiska geografin i Mellanöstern, är i stora stycken en direkt följd av segrarmakternas (Frankrike och England) aspirationer och föreställningar. När man talar om första världskriget är Jerusalem en lika viktig plats som Versailles. Första världskriget var inte ett obetydligt krig, men det vilar lite grann i skuggan av det senaste världskriget. Och då tog ändå också ettan livet av över tjugo miljoner människor. Föreställningen om en särskild tysk aggression i de två världskrigen ledde fram till både NATO och EU. Denna tanke förfäktas i dagens Berlin som ett argument för politisk integration och harmoni. I en enkät som genomfördes av tidskriften Stern på hösten 2013 sade sig däremot bara 20 procent av tyskarna tro att det var Tyskland som bar skulden för världskriget. Nästan 60 procent menade att alla deltagande parter hade en ungefär jämlik skuld. Nio procent tror att det var någon annan som var orsak till kriget. Med andra ord; titta inte bara på Berlin. Titta också på S:t Petersburg, Sarajevo, London och Wien!  

Under de två första decennierna efter andra världskrigets slut härskade i Tyskland en allmänt accepterad sanning som sade att det var fredsfördraget i Versailles som hade bäddat för Hitler och andra världskriget. Man menade att fredsvillkoren hade varit för hårda och att de tyska skadestånden varit alldeles för höga. Men sedan kom 68-generationen med sin upproriska spets och sade att det där inte stämde. Man menade att Tyskland nog hade varit en aggressor och att skulden i Versailles stod i proportion till dådet. 68-orna tog stöd i en bok av historikern Fritz Fischer. Det var han som etablerade teorin om en tysk kollektiv skuld för första och andra världskriget. Det skedde i boken Griff nach der Weltmacht från 1961. Där skriver Fischer att Tyskland bar en stor andel i första världskrigets utbrott, men han säger inte att Tyskland bar en ensamskuld. Men så lästes boken ändå av många. Fischer drog en linje från Wilhelm II till Adolf Hitler. Han talade om en tysk Sonderweg, eller en tysk särväg, som hade bottnat i gigantiska maktanspråk. Detta var inte populärt i Tyskland på 1960-talet. Boken ledde till en omedelbar kontrovers. För om det fanns en tysk särväg som gick långt bakåt i tiden, ja, då kunde man ju inte längre argumentera för att Adolf Hitler hade varit en maktgalen marodör som med brutala terrorinsatser och skicklig propaganda hade lyckats manipulera och förstöra den sanna och ärliga tyska folksjälen.

Fischers bok gav upphov till en så kallad Historikerstreit, en strid mellan historiker. Den kallas ibland också för Fischer-kontroversen. Striden rasade i många år. Det fanns två fronter. Den ena stödde Fischer, den andra grupperade sig kring Gerhard Ritter i Freiburg och Egmont Zechlin från Hamburg och Erwin Hölzle från Konstanz. Fischer hade en gång varit medlem i NSDAP, medan Ritter hade deltagit i första världskriget på östfronten och varit medlem i en grupp inom den tyska kyrkan som motarbetade nazismen. Han hade också suttit i koncentrationsläger och hade en tung stämpel som motståndare till Hitler. Baksidan av myntet var Ritters starkt konservativa och monarkistiska profil som inte erkände ett systemfel eller en särväg i den tyska historien. På historikerdagarna i Berlin 1964, där det hade gått femtio år sedan krigets utbrott, nådde striden ett slags höjdpunkt. De unga i publiken stödde Fischer, medan den konservativt sinnade Ritter-gruppen drevs på defensiven, och förlorade.

I efterhand vet vi att året 1968 närmade sig, nu skulle de unga tyskarna göra upp med tidigare generationer. De unga kände sig skuldtyngda, skuldmedvetna, utpekade. Men nu skulle luften rensas, en gång för alla, och den tyska skulden hanteras på ett vettigt sätt. Det handlade i deras ögon inte alls bara om Versailles, utan också om att det första världskriget mestadels hade utspelats på fransk och belgisk mark och att förstörelsen hade varit enorm, inte minst när kriget närmade sig ett slut. Retirerande tyska trupper hade förorsakat enorm förödelse genom att tända eld på industrianläggningar och fruktodlingar. Utkomstmöjligheter hade raderats för många årtionden framåt. De stora franska skadeståndsanspråken i Versailles hade alltså varit rättfärdigade. De unga tyskarna vände sig därmed mot föräldragenerationens intensiva försök att skyffla hela skuldbördan på Adolf Hitler. Fritz Fischer blev de ungas talesman samtidigt som första världskriget fick en helt annan betydelse än det tidigare hade haft. Nu började man i historikerkretsar betrakta ettan och tvåan som sammanhängande entiteter. Fokus riktades mot Tysklands egentliga motiv med den så kallade Julikrisen 1914, som bidrog till att utlösa första världskriget. Fischer menade senare att den tyska riksledningen medvetet hade jobbat fram mot ett krig ända sedan slutet av 1912. En annan och mera inflytelserik tolkning talade om en opportunistisk tysk maktpolitik efter skotten i Sarajevo i juni 1914.

Krig tar kanske aldrig slut, har kanske aldrig ett slut. I efterdyningarna av 1968 kallades Fischer-anhängarna för "skuldmasokister". Och de som hatade Fischer då, ja de får nu vatten på sin kvarn. Det sker  i Christopher Clarks nya bok The Sleepwalkers. Clark driver en tes som säger att Tyskland inte var ensamt skyldig till världskriget utan att kriget var en komplicerad summa av inomeuropeiska maktanspråk och kolonialistiska maktdrömmar. Hans bok handlar helt enkelt om upptakten till kriget, om det diplomatiska spelet, om bluffarna och maktlystnaden. Clark är född i Australien och ser det som sin uppgift att demontera europeiska myter. Tidigare har han skrivit flera hyllade böcker om Preussens historia. Nu har han alltså blivit en hjälte för alla de tyskar som är innerligt trötta på den eviga skuldproblematiken.

I Serbien har Clark å andra sidan blivit en persona non grata.

Den serbiske presidenten ser en europeisk konspiration växa fram på bokens sidor. Det beror på att Clark uppdagar eller återigen klarlägger vissa dunkla sidor i den serbiska historien. Han visar inte minst på den aggressiva och expansiva dimensionen i det unga kungariket Serbien, en aggression som strävade efter att skapa ett Storserbien som skulle utsträckas också till områden där serberna var i klar minoritet. Det handlade om Kosovo, Albanien, Bosnien-Herzegovina, delar av Makedonien och Grekland och delar av Rumänien och Kroatien. I Balkankrigen 1912-1913 hade Serbien, i likhet med Bulgarien, Rumänien och Grekland, lagt beslag på valda delar av det sönderfallande Osmanska riket. I Albanien pågick en etnisk utrensning av icke-serber, man räknar med 20 000 döda icke-serber. Serbiens expansion skulle förr eller senare stöta på motstånd i Österrike-Ungern som också hade politiska och geografiska intressen på Balkan. När ärkehertigen Franz Ferdinand mördades i juni 1914 var det av en serbisk man som hette Gavrilo Princip. Han hade enrollerats av Dragutin Dimitrijevitc som var chef för en stor serbisk säkerhetsorganisation som hette "Förening eller död!". Princips uppdrag var att mörda Franz Ferdinand som var inriktad på reformer och som ville införa mer autonomi för enskilda regioner på Balkan. I Serbien har Princip sedan länge hjälteförklarats, och frågan idag är närmast vad den serbiska statsledningen egentligen visste om Dimitrijevics planer. Vad vi med säkerhet kan säga idag, år 2014, är att drömmarna om ett Storserbien lever kvar i stora serbisk-nationalistiska kretsar men också inom den mycket inflytelserika serbisk-ortodoxa kyrkan.    

Många europeiska länder var inblandade i upptakten till det första stora kriget.

Ryssland, exempelvis, spelade ett avancerat dubbelspel i kulisserna. 1908 hade den ryska statsledningen godkänt Österrike-Ungerns annektering av Bosnien-Herzegovina. Men fem år senare, 1913, manade den ryske utrikesministern Sergej Sasonow Serbien till krig för att erövra stora landområden som låg på Österrike-Ungerns territorium. Drömmen om ett Storserbien blev dyr på alla sätt, i all synnerhet för serberna själva. Man räknar med att ungefär 1,2 miljoner serber dog mellan åren fjorton och arton, vilket motsvarar cirka en fjärdedel av landets dåvarande befolkning. Serbien drabbades därmed relativt sett hårdast av alla de länder som var inblandade i krigshändelserna. I andra världskriget dog ytterligare en halv miljon serber, delvis som en följd av det första världskriget och Hitlers hämndlystnad på Versailles. Den serbiska offerdimensionen odlas flitigt ännu idag, i all synnerhet i Serbien. Den serbiska statsledningen försöker nu med alla medel leda i bevis att kriget hade en lång upptakt och att skulden för kriget inte fanns i Sarajevo utan att den egentligen låg hos regeringen i Wien som underhöll stora krigsplaner redan långt före juni 1914. Serbiens mest kände filmregissör Emir Kusturica lär för tillfället vara sysselsatt med en film som skall skildra sanningen bakom mordet på "tyrannen" Franz Ferdinand.

Vad australiensaren Christopher Clark har gjort i sin nya bok är ganska elementärt, men ändå alldeles för ovanligt. Han har läst världskriget ur många nationella perspektiv. Sedan har han skapat en symfoni av intressekonflikter och nationella röster. Då framstår alltså plötsligt Tyskland, eller Preussen, inte längre som den ende fredsstöraren på sommaren 1914. Då bleknar plötsligt också linjen från Versailles till Adolf Hitler. Christopher Clark menar att de politiska ledarna i början av förra seklet gick in i kriget som sömngångare, De ville kanske inte kriget, men de förstod inte heller att förhindra ett krig. Följden blev en eskalation som präglades av naivitet och blåögdhet. Därför jublade folkmassorna på Trafalgar Square i augusti 1914. Varken folket eller politikerna var i detta läge medvetna om vilka enorma skador den moderna vapentekniken kunde framkalla. Resultatet blev ett aldrig tidigare skådat blodbad på slagfälten.

I engelsk press har Christopher Clark stämplats som en Tysklandsälskare. Någon skrev nyligen med sarkastisk penna att han väl snart kommer att föreläsa med en "Pickelhaub" på huvudet (The Spectator). Britterna har alltså inget till övers för hans skuldteori. I Storbritannien är skuldfrågan nämligen sedan länge etablerad och cementerad. Där råder det inget tvivel om att det var Preussen som bar skulden till första världskriget. Så där går det på, i vårt Europa, och vad man plötsligt inser är att krig aldrig har ett slut och att fredsfördrag bara är en fortsättning på krig med andra medel.

Christopher Clark
The Sleepwalkers. How Europe went to War in 1914
2013, 697 s.