Det mångkulturella Finland

Dagens Finland hör till Europas mest mångkulturella samhällen. Granskar man lagstiftningen, institutionerna och (de flesta) partiernas politiska jargong borde invandringen inte utgöra något större samhällsproblem, konstaterar Pasi Saukkonen i sin bok "Erilaisuuksien Suomi". Problemet är att klyftan mellan teori och verklighet är både bred och djup.

Invandringen till Finland kom sent igång och alltjämt är invandrarna rätt få i ett europeiskt perspektiv. I de flesta europeiska länder är över 10 procent av befolkningen född utomlands, i Sverige nästan 15 procent, i Norge nästan 12. I få länder är andelen så låg som i Finland, knappt 5 procent.

Pasi Saukkonen, politices doktor vid Helsingfors universitet, har forskat i frågor om invandring, integration, nationalism och nationell identitet i tjugo år. Boken om det mångskiftande Finland, som kom ut i april, kan därför ses som en syntes av hans egen forskning. Men den kan också läsas som en tankeväckande debattskrift. Saukkonen visar hur radikalt lagar, förordningar och institutioner har förändrats de senaste 25 åren och den beskriver det förändringsmotstånd som samtidigt gett sig till känna.

Lagstiftningen är i dag också internationellt sett högtstående vad gäller utlänningars rättsskydd, jämställdhet inför finsk lag och tillgång på offentliga tjänster av betydelse för integrationen.

Verkligheten ser annorlunda ut, och då tänker Saukkonen inte endast på föraktfulla uttalanden av främlingsfientliga politiker. Misstron mot det främmande, rädslan och ointresset är mer utbredda än så. Vissa kommuner är ytterst ovilliga att producera de tjänster som lagen kräver. Vissa tjänstemän visar kalla handen åt utlänningar i behov av stöd. På arbetsmarknaden stöter människor med exotiska namn eller mörk hudfärg på många hinder.

Klyftan mellan teori och verklighet är bred, kanske för att reformerna ägt rum så snabbt att många enskilda finländare inte riktigt hängt med. Men att utvecklingen gått mot det bättre på nästan alla plan kan jag hålla med om.

Upp från botten

Snabbspola trettio år bakåt i tiden, och bilden av Finland är nästan nattsvart i ett humanitärt perspektiv. Invandrarna är få, chefen för inrikesministeriets utlänningsbyrå står bokstavligen på vakt för att stoppa utlänningarna vid gränsen, flyktingpolitiken är så gott som obefintlig, rädslan för allt främmande är stor och respekten för den ryska björnen är enorm. Och Helsingin Sanomats skämttecknare Kari Suomalainen missar aldrig ett tillfälle att driva med de mörkhyade. Sådan är "maan tapa", landets sed.

Jag har själv i färskt minne de många bataljer jag deltog i under den senare hälften av 1970-talet och början av 80-talet som styrelsemedlem i Amnesty International. På den tiden saknades ett fungerande system för att hjälpa flyktingar på deras väg undan förföljelse. Till de extremfall jag råkade ut för hörde mannen från Kashmir som suttit i rannsakningshäkte i sju månader utan att någon brytt sig om hans asylansökan. Först när han inledde en hungerstrejk i häktet på Skatudden gick hans fall vidare i byråkratin. Men trots Amnestys och andra engagerade finländares ingripande slutade hans besök i Finland mycket tragiskt.

Ett annat bottennapp kan dateras till början av 80-talet, då jag som Amnestyordförande försökte ingripa mot de finska myndigheternas inbitna ovana att skicka sovjetiska flyktingar i retur med expressfart. En av dem var Vjacheslav Cherepanov som hade flytt skidande över gränsen nära Hattuvaara. Han fängslades av gränsbevakningen, förhördes och returnerades till Sovjetunionen innan han fått chansen att ansöka om asyl, helt emot de internationella avtal som också Finland undertecknat. Cherepanov hamnade i fångläger i Sibirien, varifrån han lyckades smuggla ut ett brev med en skildring av det hårda bemötandet i Finland. Brevet letade sig fram till Amnestys högkvarter i London och föranledde en utrikespolitiskt pinsam utredning i mitten av 80-talet. Den utredningen förde mig personligen till inrikesministeriets utlänningsbyrå, utrikesministeriet och slutligen presidentens slott, där jag konfronterade dåvarande president Mauno Koivisto med bristerna i vår utlänningspolitik, och, framför allt, asylpolitiken.

Det var då det. Lyckligtvis är de här unkna tiderna över. Finlandiseringen i kombination med en nationell likgiltighet inför främlingars utsatta situation kastade mörka skuggor över Finland ännu så sent som för bara 25 år sedan.

Överraskande stora framsteg

Mycket har alltså blivit bättre. Men hur mycket bättre? Fortfarande hålls flyktingar i väntan på asylbeslut - både barn och vuxna – ibland i slutet förvar under mycket dåliga förhållanden.

Pasi Saukkonens bok ger ändå en nästan överraskande positiv bild av utvecklingen för majoriteten av dem som av olika skäl kommer till Finland. Som när han på sidan 118 använder det kanadensiska MCP-indexet (Multiculturalism Policy Index) som poängsätter olika åtgärder och faktorer landsvis. Det antyder att Finland hör till dem som förhåller sig mest positivt till minoriteters juridiska och kulturella rättigheter. MCP-indexets statistik går tillbaka till 1980 och pekar på en hisnande och positiv utveckling i Finland.

Återigen är det frågan om strukturer, lagar och system, inte om enskilda medborgares eller tjänstemäns attityder. Och visst är strukturerna viktiga. De erbjuder förutsättningar för ett tolerant samhälle, även om goda strukturer inte automatiskt leder till ett gott resultat.

På 1980-talet var nästan alla som bodde i Finland finska medborgare och födda i landet. Färre än 20 000 människor var utländska medborgare; av dem en stor del återvändande sverigefinnar och drygt tusen flyktingar från Chile och Vietnam. Den första utlänningslagen stiftades 1983, men Saukkonen poängterar att många viktiga rättigheter då alltjämt begränsades till att gälla enbart finska medborgare. Först under den senare hälften av 1990-talet genomfördes de stora reformer som förbättrade utlänningarnas rättskydd och utvecklade både flykting- och integrationspolitiken med modell av lagstiftningen i bland annat Norge, Sverige och Holland.

Vill man se utvecklingen från den ljusa sidan är fördelen att Finland har kunnat lära av andra länders misstag, vilket alltid är de senkomnas privilegium. Man kan hoppas att vi också kan undvika de tvära kast som många andra länder upplevt: Sverige har i viss mån och Danmark samt Holland i hög grad skärpt invandrings- och flyktingpolitiken till följd av de främlingsfientliga partiernas framväxt.

Holland gör helomvändning

Ungefär 30 procent av de utlänningar som kommer till Finland anländer av familjeskäl, 30 procent kommer för att studera, 30 procent för att arbeta och 10 procent som flyktigar; det här är den grova indelningen. Saukkonen beskriver invandringsmönstret och utvecklingen av en finländsk integrationsmodell. Han drar paralleller till andra länders erfarenheter och debattklimat. Varje land utvecklar sin egen vokabulär som ger en inblick i hur man på olika håll betraktar utlänningens roll i samhället.

Den holländska integrationspolitiken, exempelvis, har gått genom många olika stadier. Under årens lopp ersattes den toleranta mångkulturalismen av något som kallades "inburgering". Termen syftade på ett inlemmande av invandraren i samhället som betonade både individens rättigheter och skyldigheter – en process där invandrarens eget ansvar för sysselsättning och välstånd framhävdes mer än förut. Var och en, också en invandrare, var sin egen lyckas smed. De senaste årens nationalism och kritik av muslimsk invandring har återigen förändrat det holländska opinionsklimatet. Nu ska utlänningarna assimileras i samhället - invandraren borde bli "en god holländare". Den nya politiken, "wet inburgering" innebär enligt en lag från 2007 inte bara att invandrare ska sträva efter att bli goda holländare, de ska också avlägga prov på att de håller måttet. Den som hudar i provet kan mista rätten till förnyat uppehållstillstånd.

Den holländska utvecklingen från öppenhet och tolerans i riktning mot ett småaktigt kontrollsamhälle är bara en av de många utvecklingstendenser Europa har uppvisat de senaste decennierna. Saukkonen behandlar på ett informativt sätt utvecklingen i flera europeiska länder. Hur snabb har invandringen varit? Vilka konfliktsituationer har uppstått? Hur har man hanterat problemen? Vilken är populismens roll? Beskrivningen väcker tankar, provocerar och informerar. Den visar också hur den offentliga diskussionen om invandring alltjämt trampar i barnskorna i Finland.

Språkpolitiskt utspel

Saukkonen gör en avstickare ut i språkpolitikens träskmarker. I det mångkulturella Finland måste även språkpolitiken förändras, anser han och menar att svenskans ställning som nationalspråk kommer att försvagas. Han fäster uppmärksamhet vid den klyfta mellan teori och praktik som existerar också här: Grundlagen garanterar svenskans ställning, men i praktiken får de svenskspråkiga inte den service som lagen förutsätter. Som en lösning lägger Saukkonen fram en modell där svenskan inte är ett nationalspråk i hela republiken längre, utan svenskans ställning skulle tryggas regionalt, i vissa delar av landet. Han tar inte ställning till grundlagen, men klart är att hans förslag skulle innebära en klar försämring av dagens grundlagsenliga språkliga rättigheter. Som jag ser det kapitulerar Saukkonen inför de svårbemästrade realiteterna: Om verkligheten inte motsvarar teorin (lagstiftningen), ja, då reducerar man lagstiftningen så att den motsvarar verkligheten.

Personligen kan jag inte acceptera en sådan utgångspunkt: Lagar ska inte ändras bara för att tjänstemän och medborgare inte orkar följa dem. I stället finns det allt skäl att sträva mot de mål som nationalspråksstrategin slår fast som skulle stärka svenskan i praktiken. Men just på den här punkten har Saukkonen och Magmas Olav Melin redan polemiserat mot varandra i Hufvudstadsbladet, så jag går inte djupare in på Saukkonens behandling av språkpolitiken.

På det hela taget är Pasi Saukkonens beskrivning av reformerna inom finländsk invandrings- och integrationspolitik både intressant och angelägen läsning. Boken ger en god bild av den finska utvecklingen i relation till den europeiska. "Erilaisuuksien Suomi" pekar också på de stora utmaningar som Finland står inför i fortsättningen. Vad måste en utlänning göra för att duga; för att räknas som en "riktig" finländare i ett samhällsklimat där främlingsfientligheten allt emellanåt sticker upp sitt fula ansikte?

Strukturerna har utvecklats enormt under några decennier. I något skede borde också opinionen följa efter, i synnerhet i folkets djupa led. De erfarenheter som Saukkonen beskriver från andra länder pekar på både goda och dåliga utvägar för ett land som bara har börjat öppna sig mot omvärlden.

Pasi Saukkonen: Erilaisuuksien Suomi – vähemmistö- ja kotouttamispolitiikan vaihtoehdot, Gaudeamus Oy 2013.