Mång­kulturalismens slut?

Under de senaste åren har allt flera ledare i Europa stigit fram och bedömt att multikulturalismen misslyckats. Angela Merkel har kallat mångkulturalismen i Tyskland för ett fullständigt misslyckande, och liknande uttalanden har hörts av både David Cameron och Nicholas Sarkozy. Googlar man orden mångkulturalism eller multikulturalism kommer man till länkar som "multikulturalismens misslyckande" eller "farväl till multikulturalismen". På engelskspråkiga sidor hittar man texter om att mångkulturalismen nått sitt "bäst före"-datum.

Har det mångkulturella samhället faktiskt misslyckats, och vad menar man egentligen med detta?

Den kanadensiska politiska filosofen Will Kymlicka har nyligen försökt analysera detta fenomen. Kymlicka, en "liberal" tänkare, är känd bl.a. för sina alster om mångkulturellt medborgarskap (Multicultural Citizenship: A Liberal Theory of Minority Rights, 1995). Enligt det tankesättet finns det icke-valda ojämlikheter i samhället som kan kräva gruppbaserade rättigheter för att ge minoriteter och majoriteter samma möjligheter. Enligt Kymlicka främjar dylika särrättigheter - som kan se olika ut till exempel för nationella minoriteter, urfolk och invandrargrupper - också individens frihet.

Dessa liberala tankar går igen i hans text "Multiculturalism: Success, Failure and Future", men här ser han i synnerhet på hemmastadda invandrargrupper, och de olika former av policy som diverse länder använt och använder sig av för att främja dessa gruppers integrering i samhället. Till sin hjälp tar han ett så kallat Multiculturalism Policy Index, som identifierar åtta konkreta åtgärder som stater valt att ta till för att främja så kallat "mångkulturellt medborgarskap" för invandrargrupper (uttalade policyn kring mångkulturalism, inkludering av mångkulturalism i läroplaner, etnisk mångfald inom public service/licensierade mediekanaler, undantag i officiell utstyrsel/klädkoder, tillåtelse av dubbelt medborgarskap, finansiering för modersmålsundervisning och för organisationer och aktiviteter för etniska grupper, samt positiv särbehandling av missgynnade invandrargrupper), och i vilken grad länder omfattat dessa åtgärder över en längre tid.

Definitionen av mångkulturalism här är alltså inte bara den de facto existensen av flera kulturer i samma land, eller en hyllning av kulturell mångfald (som Yasmin Alibhai-Brown kallat de tre S:en - 'saris, samosas and steeldrums'). Fokus är snarare på den respons som länder gett åt det ökade diversiteten, och i vilken grad man på riktigt försöker åstadkomma ett mångkulturellt samhälle där alla individer och grupper kan verka och känna sig hemma. Förvånande är att Finland, som i flera tillfällen nämns som ett land där mycket hänt inom detta område under senaste år, kommer på fjärde plats i en lista på 21 västerländska länder - enligt Multiculturalism Policy Index ligger endast Australien, Kanada och Sverige före.

Finland är ett bra exempel på vad Kymlicka vill ha sagt med sin analys: nämligen att medan den "allmänna sanningen" har blivit att mångkulturalismen nått sitt ände, har länderna under de senaste åren tvärtom stärkt denna mångkulturalism genom ett antal åtgärder och koncessioner. Medan man å ena sidan dömer ut multikulturalismen arbetar man alltså å andra sidan med att stärka möjligheterna för det mångkulturella samhället att lyckas. Handlingarna går tvärt emot uttalandena. Samtidigt har andra studier i Storbritannien visat att personer med invandrarbakgrund ofta känner sig mer brittiska än den vita "medelbritten", att de är långt mer villiga att "beblanda" sig med majoritetsbefolkningen än man beräknat, och att de inte stöder våldsamma protester i någon större grad än någon annan heller.¹

Det verkar alltså i hög grad handla mera om semantik än om verklighet, då man talar om mångkulturalismens slut. Intressant är också att till exempel Tyskland, där Merkel anser att mångkulturalismen misslyckats så fatalt, aldrig egentligen haft mycket av en mångkulturell approach: snarare har man behandlat invandrare som tillfälliga gäster i landet. Att därför tala om att mångkulturalismen är på väg tillbaka är missvisande. Däremot noterar Kymlicka att man i Europa allt mer tagit i bruk en form av "medborgarintegration" (civic integration), som oftast innebär krav på någon form av kunskap i landets språk, kultur och samhälle. Mångkulturalismens metoder har alltså delvis förändrats, men inte försvunnit eller ens försvagats.

I vilken grad denna mångkulturalism sedan lyckats är en annan fråga. Kymlicka presenterar fem faktorer som ser ut att påverka huruvida mångkulturella projekt fungerar eller inte, nämligen:

• Om någon grupp kan anses utgöra en fara för landets säkerhet minskar lätt stödet för mångkulturalismen (vilket man bl.a. såg efter terrorattackerna 11.9.2001).
• Om någon grupp inte anses dela allmänna västerländska uppfattningar om mänskliga rättigheter uppstår misstro och staten är ovillig att stärka denna grupps rättigheter.
• Ett land måste känna att de har kontroll över sina gränser. Ett land som själv väljer sina invandrare (t.ex. Kanada) har lättare att acceptera denna invandring än länder som blir mottagare av en oförutsedd massinvandring eller många icke-godkända asylsökare.
• Mångkulturalismen fungerar bäst då ingen invandrargrupp är märkbart större än någon annan.
• Stödet för mångkulturalismen står och faller på uppfattningen av reciprocitet: det måste råda en uppfattning om att invandrarna bidrar något till samhället, i synnerhet ekonomiskt.

Inte minst den sista punkten känns aktuell för Finlands del. Kymlicka konstaterar att:

"In some northern European Countries, it appears that governments show more concern about facilitating immigrants' access to the welfare state than about facilitating their access to the labour market. This has been called a form of "generous betrayal:" sustainable multiculturalism requires the opportunity for reciprocal contributions."

Genom att göra det svårt för till exempel asylsökande som väntar på svar om uppehållstillstånd att arbeta, för utländska studerande att få tillstånd att stanna och söka jobb efter sina studier, eller genom att inte aktivt motarbeta diskriminering på arbetsmarknaden, gör Finland sig själv en björntjänst. Den invandrade ges inte chans att bidra till samhället medan den skeptiske finländaren som tror att invandrare lever på understöd får vatten på sin kvarn.

Trots utmaningar bedömer Kymlicka att det mångkulturella samhällets framtid ser relativt ljus ut. De flesta västerländska samhällen fortsätter att utveckla policyn för att möjliggöra snarare än att omöjliggöra detta. Han menar också att det inte finns någon som på allvar skulle föreslå en nedmontering av nationella minoriteters rättigheter. Just på denna punkt känns hans analys något naiv, men ur finlandssvensk synvinkel kan man ju hoppas att han har rätt.

Samtidigt understryker Kymlicka att vi måste ta riskerna på allvar. Ifall ett land inte aktivt arbetar för att integrera invandrare så att de kan känna sig delaktiga i samhället riskerar man att skapa en etniskt definierad underklass som står i ständig opposition till majoritetssamhället. Tecken på att invandrare uppfattas som en börda, att de ses som på något vis illegala eller som icke-liberala, bör alltså inte ses som en reträtt eller ett misslyckande - snarare är det ett tecken på att mer måste göras.

Will Kymlicka (2012) Multiculturalism: Success, Failure, and the Future, Transatlantic Council on Migration och Migration Policy Institute Europe.

¹ Studien gjord av Oxford och Manchester universitet, se: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2012/aug/10/multiculturalism-uk-research.