Att gång på gång rycka ut för att med nya hjälppaket hålla stater och banker i det södra Europa under armarna är i det norra ingen särskilt populär verksamhet.
Visst - det handlar om lån, pengar (som med ränta) ska betalas tillbaka i framtiden. Men långivarna i norr - som i sista hand naturligtvis är skattebetalarna - tror nog bara halvhjärtat på sådana försäkringar. Det stärker knappast benägenhet till fortsatta lån. Och de mer realistiska har förmodligen redan insett att pengarna med intill visshet gränsande sannolikhet är förlorade för gott.
Ännu mer irriterad blir folkopinionen i norr när hjälppaketen i söder uppfattas som ett stöd man har både moralisk och politisk rätt att förvänta sig och kallar dem en akt av solidaritet. Verkligen? Men vad för innebörd får då ett begrepp som solidaritet? Kan det betyda att de skulder som uppstått när man i söder år efter år levt över sina tillgångar plötsligt ska betalas av dem som ingenting alls har med saken att göra, som själva dessutom hushållat med både förnuft och måtta?
Inte oväntat väcker en sådan tolkning av begreppet solidaritet irritation särskilt bland EU:s nya medlemsstater i Östeuropa. Alla är fortfarande hur man än mäter fattigare än de medlemsstater i söder som nu står där med utsträckt hand för att i solidaritetens namn avkräver dem ett bidrag. Några har tagit till moraliska brösttoner och pekat på nödvändigheten för hjälptagarna i söder att ägna sig mer åt hjälp till självhjälp: så fick de baltiska staterna ta sig ur sin kris, och samma ansträngning har - trots stora bidrag från väst - det östra Tyskland avkrävts.
Ska solidaritet ha en mening, så förutsätter den en motprestation: att själv spara och genomföra reformer för att det hjälptagande landet ska kunna återställa sin konkurrenskraft. Dock är det fortfarande en öppen fråga om man i söder förstått att detta är ett tvingande krav till allas bästa. Men så kan knappast vara fallet så länge som denna sida av hjälpen möts med växande misstro mot EU, särskilt då gällande Berlins motiv och avsikter. Länge har man i Tyskland visat stort tålamod också med de mer extrema yttringarna av denna populistiska misstro. Men efter Cypernkrisen verkar tålamodet vara på upphällningen: i längden kan det inte vara särskilt roligt att buntas ihop med Hitler och Tredje Riket bara för att man på generösa villkor förser behövande med miljarder och åter miljarder Euro.
Och detta är den europeiska krisens dunkla och hittills minst uppmärksammade sida: att den i rask takt håller på att väcka våra slumrande, av "politisk korrekthet" undertryckta fördomar till liv - att den spelar ut hela nationer och stater mot varandra. Ty krisen får Europa att krackelera och spricka upp med varje ansträngning vi gör för att övervinna den.
Men förlorar vi kontrollen över de krafter som söndrar, skulle vi i Europa skapa oss ett starkt emotionellt, infekterat politiskt klimat som radikalt kommer att begränsa möjligheterna till dialog och förnuftiga lösningar. EU:s politiska klass vet förstås om det; och ibland kan det nästan se ut som om den vill censurera allt vad som skulle kunna leda till en sådan radikalisering.
I dagarna har Deutsche Bundesbank publicerat en statistisk undersökning, baserad på 3 600 hushåll, som visar hur förmögenhet är fördelad i Tyskland. Kontroversiella blir siffrorna först när de jämförs med motsvarande uppgifter från Frankrike, Spanien, Italien och Österrike. Den tyske läsaren kan här i svart på vitt upptäcka att han vid en jämförelse - och då särskilt med de sydeuropeiska staterna - förfogar över en avsevärt mycket mindre förmögenhet än de andra.
Mot bakgrund av den ekonomiska krisen i länder som just Italien och Spanien kommer han sannolikt att finna detta, milt sagt, förvånande.
Enligt Deutsche Bundesbank förfogar ett tyskt hushåll över en nettoförmögenhet (median) på 51 400 Euro. I Frankrike gäller 113 500, i Spanien 178 300 och i Italien 163 900; bara Österrike befinner sig med 76 400 Euro någorlunda i närheten av den tyske grannen. Också siffrorna för genomsnittlig nettoförmögenhet innebär för tyskarna samma dystra fakta, även om dramatiken här är mindre. De som genomfört undersökningen medger att mätmetoderna är förhållandevis grova, men hur man än vrider och vänder på siffrorna ger de en ganska entydig bild: de tyskar som står för huvudparten av hjälpen till de krisdrabbade länderna i södra Europa förfogar över en avsevärt mycket mindre privat förmögenhet än de som tar emot hjälp. Dessutom äger man i Södern långt oftare än i Tyskland sin bostad.
De siffror Deutsche Bundesbank valt att publicera går i sin tur tillbaka på material som tagits fram av centralbankerna i eurozonens 17 länder. Från början var tanken att den Europeiska Centralbanken (ECB) skulle publicera hela undersökningen, men uppenbarligen har man där kommit på andra tankar. De senaste veckorna har en publicering uppskjutits flera gånger, sannolikt för att förhindra en mer grundläggande debatt i Europa om vem som hjälper vem och varför.
Man kan kanske förstå det: redan de siffror som nu publicerat - nota bene, från tysk sida - ger dem vatten på sin kvarn som menar att EU redan är den omfördelningsgemenskap som de rika länderna inte vill ha, dessutom till så kallade fattiga länder som verkar vara misstänkt rika.
