Har fräckheten blivit modern?

Jussi Halla-aho går på i gammal stil. I en kommentar till högsta domstolens fällande dom för brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp förklarade han nonchalant att högsta domstolens beslut är felaktigt och orättvist - det är "ingen himmelsk sanning", utan bara "en personlig tolkning gjord av några personer".

Hans attityd är inte överraskande. Han har inte gjort någon hemlighet av att han ser sina egna personliga tolkningar som överlägsna alla andras. Men av en ordförande för riksdagens förvaltningsutskott krävs ändå en större respekt för rättsväsendet i landet. Han såg naturligtvis inte själv någon orsak att avgå, till slut tvingade tydligen partiordförande Timo Soini honom till det.

Episoden visar tydligt hur Halla-aho uppfattar sig som centrum för universum, höjd över alla andra, utan förpliktelser mot den övriga mänskligheten utanför den egna anhängarskaran (det är typiskt att han kommit med sina kommentarer i frågan enbart på Hommaforum, som just mobiliserat dem som stöder hans fixa idéer).

Han är tyvärr inte ensam bland politikerna om denna självcentrering. Politiker är förstås en nästan lika brokig skara som medborgarna överhuvudtaget, men man kan utgå från att de i genomsnitt har dels ett större självförtroende, dels ett starkare intresse för att påverka samhället än vi andra. Det senare draget är naturligtvis utmärkt, därför behöver vi politiker, det förra är det inget fel på, så länge det hålls inom vissa gränser.

Alltid gör det inte det. Halla-aho är ett extremt exempel på en person med ett så starkt ego att omvärlden inte spelar någon roll för honom. Han kommunicerar inte med andra än sina anhängare. Att se honom på Magmas diskussion i vintras om Marianne Lydéns bok om främlingsfientligheten och sannfinnarna var en säregen upplevelse. Trots att han är en av huvudpersonerna i den berättelsen satt han som en annan Mårra tyst i publiken utan att reagera och sade inte ett ord, utom "nej" till journalister som bad honom kommentera.

Någon annan Halla-aho har vi inte, lyckligtvis. Men andra som ser politiken i första hand som ett medel för att förverkliga sig själv har vi nog. Idéerna kan växla, behovet att själv vara i centrum och dra i de rätta trådarna består. Centralt är en orubblig övertygelse om den egna förträffligheten. Det är omöjligt att medge att man skulle ha begått något fel. Ett gott exempel på det överstora egot är Paavo Väyrynen, som i årtionden sett sig som den politiker partiet och landet behöver allra mest, men ständigt fått förvånas över att alla inte delar den uppfattningen.

Dessa självupptagna politiker kunde kanske kallas narcissister. Men den självsäkra attityden hos en Halla-aho får mig också att tänka på chutzpah, ett judiskt begrepp som numera ofta används i amerikanskan och som jag närmast skulle översätta med självupptagen fräckhet.

När jag kollar i engelska Wikipedia visar det sig att ordet traditionellt haft enbart en negativ klang - på hebreiska har ordet använts för att indignerat beskriva någon som överskridit gränserna för accepterat uppförande, det uttrycker en stark känsla av motvilja, fördömande och ilska. Ett konkret exempel som ges är den unge mannen som mördat sin mor och sin far, men ber rätten om mildhet, eftersom han nu är föräldralös. I modern engelska har betydelsen dock, genom flitigt bruk på film, i litteraturen och TV, breddats till att stå också för mod, djärvhet och hängivenhet.

Wikipedia hänvisar, intressant nog, vidare till begreppen sisu, hybris och cojones, vilket visar på mångtydigheten i dessa begrepp. Sisu och hybris är ju långt ifrån synonymer, men den moderna amerikanska tolkningen av chutzpah inbegriper tydligen båda dessa aspekter.

Jag undrar i alla fall, oroat, om detta är en betydelseförskjutning som skett också hos oss - kan det som en äldre generation uppfattat som självmedveten fräckhet numera stå för djärvhet och hängivenhet?

Ett utslag av den utvecklingen kunde vara det växande intresset för Ayn Rands "objektivistiska" filosofi, som uppmanar mänskorna till extrem själviskhet. Hos oss är det än så längre främst Björn Wahlroos som propagerat för den, men i USA upplever hon en renässans som samhällelig tänkare. Själviskheten är en av tidens starkaste melodier åtminstone i USA.