Ann-Cathrine Jungar, lektor i statskunskap vid Södertörns högskola i Sverige följde kommunalvalet i Kotka med särskild uppmärksamhet på Sannfinländarna. Hon har fördjupat sig i populismen i Finland och skirver här om de utmaningar som väntar Soini och hans gäng.
Medierna tävlade i definitionsmässiga underfundigheter under valkvällen i hur Sannfinländarnas väljarstöd i kommunalvalet skulle karaktäriseras. Valresultatet på 12,7 procent var magrare än vad opinionsmätningarna gett vid handen, lägre än riksdagsvalets succé, men trots allt mer än en fördubbling i jämförelse med kommunalvalet 2008.
Var det nu en halv eller semi-jytky när Sannfinländarna ökade antalet ledamöter från 443 till över 1200 i kommunernas fullmäktigeförsamlingar? Svaret är naturligtvis beroende av ställda förväntningar och jämförelsepunkter. Den "halva" framgången i kommunalvalet innebär att Sannfinländarna har större möjligheter att påverka det kommunala beslutsfattandet. Från att ha haft ett fåtal ströplatser i kommunfullmäktige och vissa nämnder kommer Sannfinländarna nu med flera ledamöter, nämndplatser och eventuellt representation i kommunledningar att ha en betydligt starkare närvaro i flera av landets beslutsfattande organ. Om partiet dessutom kan utgöra tungan på vågen kan inflytandet vara större än antalet mandat.
Valresultatet kunde även ses som förvånansvärt högt då Sannfinländarnas paradfråga - kritiken av EU till synes inte hade någon direkt bäring på kommunalvalets två dominerande teman kommun, samt social- och hälsovårdsreformen. Partiet kopplade ihop de redan i riksdagsvalet framgångsbärande temana EU och invandringskritik till den kommunala politiska arenan. I likhet med andra nordiska populistiska partier (Fremskrittspartiet undantaget) är Sannfinländarna välfärdsstatens tillskyndare och partiet har historiskt präglats av en social jämlikhetstanke. Mot bakgrund av att den kommunala servicenivån präglas av bland annat sviktande ekonomi och en åldrande befolkning, samt en tilltagande ungdomsarbetslöshet har partiet yrkat på förbättringar och omprioriteringar.
En välfärdschauvinistisk argumentation om att de egna (läs, finländska) och "särskilt" behövande (barn och pensionärer) ska ha företräde till välfärdsstatens tjänster förekommer inom hela partiet och är inte isolerad till partiets extrema grupper. Varför ska Finland hjälpa krisande europeiska ekonomier, samt ta emot invandrare och flyktingar när kommunerna inte har resurser för att hand om den egna befolkningens sjuk- och hälsovård, samt barn- och äldreomsorg? Sannfinländarna har även kritiserat förslagen om att privata företag i högre grad ska leverera välfärdstjänster som något som inte bara försämrar servicen, men även främjar användandet av (billigare) utländsk arbetskraft.
Sannfinländarna har i linje med sin traditionella decentraliseringssyn varit kritiska till de föreslagna kommunreformerna, men har inte helt stängt dörren för överenskommelser genom en brasklapp om att de ska ske på frivillig väg. Partiet har i olika grad kunnat damma av antietablissemangsretoriken och kritiserat slutet och ogenomskinligt beslutsfattande, samt kommunledningar som använt offentliga medel för eget bruk.
Sannfinländarnas valframgång är inte enbart beroende av partiets politik, utan kanske framför allt av en allt effektivare, och fram till nu, underskattad partiorganisation. Partiets väljarstöd har vanligen förknippats med partiledaren Timo Soinis karismatiskt fryntliga person. Det har till och med ifrågasattsom partiet skulle överleva utan sin färgstarka partiledare. Kommunalvalet visar med all tydlighet att partiet är mer än sin ledare. Sannfinländarna har stabiliserats väljarmässigt och som en partiorganisation.
Partiledningen har byggt upp en allt effektivare partiorganisation med bred täckning i landet. Allt sedan det senaste kommunalvalet 2008 har väljarstödet ökat kontinuerligt, med undantag för detta kommunalval. Partiet har haft en tillströmning av medlemmar, lokala partiavdelningar har bildats och antalet väljare som röstat på partiet i flera efter varandra kommande val har blivit flera. Kort sagt, partiet har en stabilare organisatorisk struktur och väljarkår, trots att det som ett nytt "stort" parti sannolikt har fler "otrogna" och färre partilojala väljare än andra partier. Ur den synvinkeln är resultatet i kommunvalet en besvikelse då man inte lyckades få lika många väljare på benen som i det senaste riksdagsvalet.
Sannfinländarna hade inte haft en sådan framgång i kommunalvalet om inte partiorganisationen varit framgångsrika med att nominerat kandidater i ett stort antal kommuner: Partiet mer än tvådubblade antalet kandidater i detta val (4.394 för att vara exakt i jämförelse med 1840 år 2008). I likhet med andra partier har mångfald i kandidatuppsättningen eftersträvats vad gäller ålder, kön, utbildning och yrke. Fortsättningsvis har Sannfinländarna svårt att locka till sig kvinnliga kandidater och kan fortsättningsvis karaktäriseras som Finlands starkaste mansrörelse. Enbart 23 procent av kandidaterna var kvinnor och antalet invalda är lika lågt.i Sannfinländarnas kandidater har lägre utbildning än genomsnittet, däremot var åldersfördelningen hos kandidaterna jämn. Partiet hade även lockat till sig avhoppare från andra politiska partier: Den mest kända är Kristdemokraternas tidigare partiledare Tomi Kankaanniemi, som i sin hemkommun Uurainen bidrog till att Sannfinländarna är den största partigruppen.
De politiska skandalerna i den sannfinländska riksdagsgruppen, samt mediernas och allmänhetens (t ex www.kunnollisvaalit.fi) granskning av kandidaternas bakgrund och uttalanden har gjort partiledningen något mera aktsam. Varje kandidat ombads göra en skriftlig redogörelse om sin bakgrund. Till skillnad från andra partier där man ansöker om medlemskap i lokala partiorganisationer godkänns medlemsansökningar centralt av partistyrelsen i Sannfinländarna. Denna praxis infördes utifrån negativa erfarenheter under Landsbygdspartiets tid och tillämpas även av Dansk Folkeparti i syfte att ha central kontroll över vilka som släpps in i partiet. Trots uttalanden om en striktare kontroll har ett flertal kandidater påkommits med uttalanden, som enligt partiledningen inte är förenliga med partiets linje. I regel har dessa fått kvarstå och i vissa fall varit röstmagneter.
Till exempel den i Kotka kandiderande Amon Rautiainen, som på sin FB-sida hade skrivit att muslimer skulle kokas levande och att döda statsministern vore en fosterländsk gärning, fick tredje mest röster bland Sannfinländarnas kandidater och tog plats i kommunfullmäktige. Det är inte det enda exemplet på att partiet talat med kluven tunga. Oviljan att agera handlar dels om att mer extrema kandidater levererar röster till partiet, dels en rädsla för partiinterna konflikter. Frågan är hur den fortsatta acceptansen av extrema kandidater kommer att påverka partiets långsiktiga trovärdighet och attraktivitet hos väljare och andra politiska partier?
Den starkare närvaron i de kommunala beslutsfattande organen är otvetydigt en framgång och ska inte underskattas. Sannfinländarnas framtid är däremot beroende av hur denna maktposition förvaltas. Den stora skaran av nya, heterogena, oprövade och politiskt oerfarna fullmäktigeledamöter kan komma att bli partiets akilleshäl. I sitt tal till de egna på partiets valvaka uttryckte partiledaren Timo Soini viss oro över sin roll: Jag får leda Finlands roligaste och svåraste parti. Det är inte alldeles lätt, ska jag tala om".
Partiet står inför flera utmaningar. För det första, kan de nya och i många fall oerfarna sannfinländska ledamöterna som tar plats i kommunfullmäktige agera effektivt, sammanhållet och disciplinerat? Det är en förutsättning för att vara en attraktiv samarbetspartner och ha möjligheter att påverka politiken. I en del av de kommuner där Sannfinländarna har haft representation har det visat sig att partiet ofta varit splittrat vid voteringar. Dessutom, i ett flertal kommuner är det stora flertalet av de nya fullmäktige politiska noviser, vilket har betydelse för deras förutsättningar att verka effektivitet i fullmäktige. Förmågan att agera samfällt och upprätthålla disciplin på lokal nivå är en ödesfråga för att partiets framtida trovärdighet. Då Sverigedemokraterna slagit igenom på kommunal nivå och nya oerfarna ledamöter intog de kommunala beslutsfattande rummen har de visat sig varit passiva och partiet har även haft många avhopp. En betydelsefull skillnad mellan Sannfinländarna och Sverigedemokraterna är dock att de övriga politiska partierna inte ser några hinder för att samarbeta med Sannfinländarna, medan Sverigedemokraterna varit isolerade och därmed inte getts tillfälle att påverka politiken.
För det andra, den partiinterna maktbalansen kan komma att ruckats av kommunvalet. Sannfinländarna är ett sammansatt parti där grupperingar betonar partiets profilfrågor, social och regional rättvisa, värdekonservatism, folksuveränitet och nationalism , i olika grad. I synnerhet gäller detta partiets invandringskritiska och nationalistiska falang, som har sitt ursprung i finsknationella kretsar (t ex Suomen Sisu) och webbaserade gemenskaper (Hommafoorum).
I slutet av 2000-talet ville vissa delar av denna rörelse påverka det politiska beslutsfattandet och stod inför valet att bilda ett eget eller ansluta sig till ett redan befintligt parti. Det senare alternativet valdes och Sannfinländarna, som framtill dess haft blygsamma framgångar, höll dörren öppen. På så sätt fick de starkt invandringskritiska, och i vissa fall starkt islamofoba, grupperingarna en lånad legitimitet, vilket sannolikt inte varit fallet om de bildat ett eget parti. Mycket pekar på att de gradvis stärkt sin närvaro inom Sannfinländarna. Den nye chefredaktören för partitidningen Perussuomalainen, Matias Turkkila, grundade Hommafoorum, är f.d. medlem i Suomen Sisu och har varit Jussi Halla-ahos kampanjchef. Redaktörsbytet har redan gjort avtryck i tidningens innehåll. I söndagens val erhöll den ledande personen i den starkt xenofoba gruppen, Jussi Halla-aho fler personliga röster i Helsingfors än partiledaren Timo Soini i Esbo. Även i vissa städer, tycks kandidater, som står denna gruppering nära ha haft framgång. Naturligtvis finns det ett ömsesidigt beroende mellan de olika grupperna partierna, men den fram till nu nedtonade konfliktnivån kan komma skruvas upp.
Sist, men inte minst, vad kommer ett eventuellt politiskt ansvarstagande för det kommunala politiska beslutsfattandet att innebära för Sannfinländarna? En vanlig föreställning är att populistiska protestpartier förlorar röster då de axlar ansvar för svåra politiska beslut. Sannfinländarna har deklarerat att de är beredda att ta ansvar och samarbeta med övriga politiska partier i kommunerna. Trots att partiet har en anti-etablissemangs och missnöjesprofil var vissa av partiets väljare besvikna på att partiet valde att gå i opposition efter riksdagsvalet 2011. Väljare önskar i regel att rösta på politiska partier som kan påverka politiken och det finns en förväntan på att Sannfinländarna kan leverera politiska förändringar. Ansvarstagandets effekter beror på i vilken utsträckning partiet får gehör för sina hjärtefrågor. Mot bakgrund av det kärva ekonomiska läget i kommunerna och den dystra globala konjunkturen är det svårt att se utrymme för omvälvande förbättringar på välfärdens område. Sannfinländarna riskerar att göra sina väljare besvikna.
