All världens hakkarainen måste bemötas där de står. Hakkarainen gör sitt antifrämlingskap - som inte saknar drag av rasism – till en fråga om dygd och äkthet, skriver Torbjörn Kevin i ÅU:s ledare (24.5.)
"Sannfinländske Teuvo Hakkarainen har tänkt högt igen. I tidningen Jämsän Seutu säger riksdagsledamoten att "torghörnen i Helsingfors är fulla av negergubbar som slår dank. Sätt dem i arbete."
Personligheter som Hakkarinen har alltid haft en plats i finländska hjärtan. Den "äkta" människan som säger vad han tänker.
En mänsklig legering av Uuno Turhapuro, Kalle Träskalle (= Pekka Puupää) och Irwin Goodman. En folklig hälsning nerifrån uppåt. En variant av folkhumor på bruksorter, typ dalsbrukshumorn. En mental ventil. Det behövs och berikar.
Satir och folklig viskonst kan uttrycka samhällskritik. Det uppriktigt sagda kan få en politisk betydelse.
Sannfinländaren Hakkarainen kommer inte i närheten av den här kommunikationen. Man kunde glömma honom - om det inte vore för det allvarliga tankefel han odlar när Ilta-Sanomat försöker få honom att förklara sig.
Hakkarainen säger att han efter första tillsägelsen i april har lärt sig att inte använda ordet "neger" - ett ord han lärde sig i folkskolan och aldrig har insett att har råkat ut för en betydelseglidning.
I Jämsän Seutu glömde han vernissan från april och talade om "negergubbar". I I-S säger han att han inte rår på sin personlighet – "vad kan pantern göra åt sina fläckar".
I Hakkarainens fall handlar det tydligen om ett naturbarn som aldrig ska "elitiseras" till den grad att han glömmer att vara sig själv.
Han säger sig acceptera invandring om man arbetar och inte hänger på torgen. Han vill tvinga ut dem i finländsk skog i ösregn eller stekande sol bland älgflugor. Har han tvingats till hårt arbete ska inte invandrare få leva sötebrödsdagar på vår socialhjälp.
En del av det här kan med god vilja klassificeras som samhällsdebatt. Hakkarainens "diagnos" kan ifrågasättas - men inte hans rätt att yttra sig om invandringens villkor.
Han säger sig acceptera "riktiga" flyktingar – men definierar dem snävt, " islamskt troende behöver vi inte". Enligt I-S har denne riksdagsledamot i Jämsän Seutu målat upp en framtidsbild där den finländska befolkningen måste lämna landet när islamska sharialagar tränger ut finländsk lag.
Hakkarainen rör sig i de yttersta utkanterna av allt rim och reson.
En hakkarainen drar inte mörker över finländsk civilisation. Han borde tigas ihjäl men eftersom det är uppenbart att kvällspressen har nischat in sig på fenomenet kommer vi att matas med denna tankens snabbmat.
Det är i sig inte orsak att hänga upp sig på Hakkarainens val av ord. Men Europa vibrerar obehagligt. Det är nu det ska bemötas, det är för sent när det är för sent.
Några saker är nödvändiga:
- Den politiska eliten måste se tecknen. Otämjd kapitalism som bärs upp av de komplicerade sammanhangens "måsten" kan vara en krutdurk.
- Minoriteternas måste ägnas större uppmärksamhet än europeiska ledare i dag förstår att är nödvändigt.
De borden är i första hand den politiska elitens men uppdragsgivarna kan inte frita sig från ansvar.
All världens hakkarainen måste bemötas där de står. Hakkarainen gör sitt antifrämlingskap - som inte saknar drag av rasism - till en fråga om dygd och äkthet. Gamla finländska kvaliteter släpas i smutsen.
Hakkarainen resonerar som om hans tankar om islam och utlänningar är utlopp för äkthet.
Han missar att tanken inte är en utifrån given "genetisk" kvalitet. Tänkandet är ingenting man passivt utsätts för och förmedlar likt ett medium. Hakkarainen säger i I-S att han inte rår på att han tidvis "slintar in" på fel ord.
Här hans naturlag:
- Jag kan ju också stuka foten på en sten utan att det är avsiktligt.
Parallellen är orimlig. Varje människa är ansvarig för sina tankar och för de ord hon använder. Varje tanke som Hakkarainen förmedlar är hans och avsiktlig. Det gäller för människan Hakkarainen och för riksdagsledamoten Hakkarainen.
Den överstimulerade välfärdsmänniskan håller på att förlora känslan för ordens valörer. Vi vädjar till yttrandefriheten när vi borde rannsaka oss själva: måste allt bli sagt - till vilket pris som helst?
Teuvo Hakkarainen har snabbt funnit sitt "varumärke" i politiken: att agera äkthetens apostel. Den som definierar honom som harmlös påtar sig ett ansvar. Vad hän der när Hakkarainen nummer två dyker upp. Nummer tre? När hela körer tror sig vara ett medium för den rätta nationalistiska andan?
De europeiska exemplen är för många för att vi ska kunna luta oss tillbaka i den naiva tron att upplysningens världsdel inte kan glida in på en destruktiv väg.
Hakkarainen kan framstå som harmlös. Hans vägran att ta ansvar för sina tankar kan tolkas som ovana vid offentlighet. Han personifierar för all del en klyfta i finländskt samhälle.
Men den klyftan ska minskas via ansvarsfullt politiskt arbete - vilket förutsätter riktig diagnos. Regeringen Vanhanen/Kiviniemi ställde den aldrig.
Hänsynslöst stämplande "sanningar" som förses med nationalismens skygglappar ska mötas där de formuleras. Det är ett ansvar för varje finländare. Idealisera inte äktheten i Hakkarainensk tappning. Punktera den. Varje gång."
