Ryskt mörker

Totalt mörker upplever man sällan. Jag hade väl aldrig gjort det, innan jag häromdagen fick pröva på det på en krog i St Petersburg. Det var inget missöde, utan ett resultat av en omsorgsfull planering, som till en början skett i Frankrike. Där hade någon kommit till att man på en helt mörk krog helt kan koncentrera sig på hur maten smakar, utan att distraheras av ovidkommande faktorer.

Dessutom får man uppleva hur det är att vara blind. Konceptet har nu spritt sig också till vår forna huvudstad och visst var det värt att pröva. Man lär sig t.ex. att lita på sin blinda vägledare - alla kypare måste naturligtvis vara blinda och därmed tränade att röra sig i mörker.

Av detta kunde man frestas att dra paralleller till det ryska samhällsbygget, men det ska man förstås inte göra. Vi var en grupp finlandssvenska publicister som sprang genom staden från den ena journalistiska adressen till den andra och kunde konstatera att våra värdar nog visste vilket århundrade vi lever i. På den första redaktionen, för en webbtidning, pryddes väggarna visserligen av bilder av Lenin, Stalin och Putin, men det handlade nog om ironi, snarare än om nostalgi.

Man har en skild webbadress för ryssar intresserade av resor till och shopping i Finland och funderar på en motsvarande på finska för resenärer till St Petersburg. På ett sådant ställe måste man ju känna till ett och annat om Finland och på våra nyfikna frågor om den herostratiskt beryktade "docenten" och hans påståenden om att ryska barn i Finland tvångsomhändertas och sätts i koncentrationsläger, visade svaren att man tog honom med många nypor salt. Problemet är närmast att han är mycket aktiv, medan ambassaden i Moskva är passiv, när man försökte få en kommentar om barnkonflikten därifrån hade man bara fått det på engelska. Speciellt kvällspressen har gått på den kritiska linjen och folk i gemen har nog påverkats av detta. Professionalismen har minskat inom ryska media, fick vi också höra.

På det regionala pressinstitutet, som ägnar sig åt vidareutbildning av journalister, berättade Anna Sjarogradskaja att det blivit allt svårare att verka som en oberoende institution. Tidigare har man fått stöd av internationella organisationer av typ Soros-fonden, men nu förutsätter en ny lag att man i så fall ska registrera sig som "utländsk agent".

- Vad gör jag nu? Om jag berättar för er något ni inte vet kan det tolkas som att jag verkar som konsult för utlänningar och därmed är ett slags spion. Det kan ge höga böter eller t.o.m. fängelse.

Men Anna Sjarogradskaja, en livserfaren kvinna, är inte villig att ge upp sin, institutets och den oberoende journalistikens sak. Det behövs dem som håller fast vid etiska principer för media och t.ex. ifrågasätter textreklam, som blivit allt vanligare.

- Staten svartlistar ofta folk som oss. En del vågar inte publicera allt som kommer fram. Självcensuren är farligast. Man vill undvika att ens tidning stängs.
Någon hjälp av ryska journalistförbundet får man inte, det driver inte den fria journalistikens sak.

- Av mänskorna i förbundets förtroendeorgan är bara en tredjedel journalister och också av denna tredjedel är hälften inblandade i politiken. Journalistförbundet ses som ett statligt organ, inte som en medborgarorganisation. Det säljer journalistkort till lite vem som helst. Kriteriet för att bli medlem är att man är "en bra karl" (eller kvinna). I Moskva försökte man starta ett riktigt journalistförbund, men misslyckades.

Men också om Anna Sjarogradskajas kommentarer visar att det fortfarande finns krafter som inte vill att det kastas alltför mycket ljus över vissa delar av verkligheten är hon själv ett exempel på att mörkrets tid är förbi. Det må finnas auktoritära tendenser i Ryssland, men också starka motkrafter.

Det visar också Alexandersinstitutets årliga konferens (24-26.10) som samlat några hundra forskare från alla delar av världen till diskussioner om utvecklingen i de forna socialistiska länderna. Öppningens plenarsession blev visserligen en helungersk affär med Iván Szelényi och Iván Berend som båda höll strålande panoramaföreläsningar, där de ingalunda dolde att Ungern är det verkliga problembarnet i Östeuropa. Institutets egen Katalin Miklóssy fungerade som ordförande. Men olika aspekter på livet i Ryssland togs upp under många diskussioner i mindre skala och ryska forskare medverkade på samma basis som andra, utan speciella auktoritetsanspråk.

Alexandersinstitutets bidrag till att kasta ljus över det som sker i Ryssland och andra delar av den forna socialistiska världen är viktigt också internationellt sett. Mörkerövningar kan man sedan ägna sig åt i andra sammanhang.