Den svåra ryska demokratin
En av de nya kolumnisterna på Magmas hemsida är Peter Lodenius. Sin första kolumn skriver han om den ryska demokratin. En närmare presentation av året kolumnister, inklusive Peter, sker inom kort.
När riksdagen firade sitt 100-årsjubileum med att göra Utrikespolitiska institutet (UPI) till ”sitt” institut och starkt öka anslagen för det, fanns det de som befarade en politisering av institutet. Så har det inte gått. Institutet lyder visserligen under riksdagen och söker man på nätet får man veta att riksdagens och UPI:s datatrafik ligger på samma servrar och att ”It might contain adult material!”. Men i sak är det samarbetet med utrikesministeriet som stärkts mest. Institutet har flyttat från Tölö till Skatudden, till de kvarter där UM placerat avdelningar som inte ryms in i Sjöekipaget. Idéströmmen verkar ändå gå från UPI till UM snarare än tvärtom.
När UPI den 22.1 ordnade en diskussion om hur man kan befrämja demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland präglades den inte av någon hukarinställning från arrangörernas sida. Däremot påminde överraskande många inlägg från publikens sida om forna tiders finlandisering.
Diskussionen handlade om UPI-forskaren Sinikukka Saaris bok Promoting Democracy and Human Rights in Russia som kom ut på förlaget Routledge i höstas och som baserar sig på hennes doktorsavhandling vid London School of Economics. Hon studerar där hur EU, Europarådet och OSSE verkat för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland från början av 1990-talet till våra dagar och vilka reaktionerna på den ryska sidan varit.
Hon kommer till att detta arbete var fruktbart under de första åren. Boris Jeltsin och hans män hade ett genuint intresse av att anpassa Ryssland till europeiska normer: dödsstraffet avskaffades och ett flerpartisystem tilläts uppstå. Men så kom Vladimir Putin och Ryssland ryckte tillbaka från de europeiska värderingar landet tidigare anslutit sig till. Speciellt tydligt har detta blivit när det gällt valen, som knappast längre kan kallas fria och hederliga.
Detta är ju inga stora nyheter, vi har själva sett utvecklingen. Det intressanta var dels Saaris kritiska genomgång av de europeiska institutionernas hantering av denna utveckling, som hon ansåg har varit alldeles för passiv, dels många åhörares kommentarer.
Medan Saari efterlyste tydligare reaktioner från europeiskt håll på den ryska reträtten från tidigare utfästelser ansåg flera i publiken att vi inte ska vara vara så kritiska, ryssarna har en annan tradition än vi, de är självmedvetna och vill inte bli undervisade, vår demokrati är inte nödvändigtvis bättre än deras, man ska inte störa affärerna med ovidkommande frågor.
Protesterna riktades (om än indirekt) mest mot Heidi Hautala, som antagligen, frånsett arrangörerna, var den enda som läst boken (Routledge är ett kvalitetsförlag, som prissätter sina böcker därefter: i detta fall 100 euro, vilket ju inte lockar till impulsköp). Hon hade som ordförande för Europaparlamentets underutskott för mänskliga rättigheter fått i uppdrag att presentera och kommentera boken.
Hon delade Sinikukka Saaris uppfattning om utvecklingen i Ryssland, men ville bland de mänskliga rättigheterna starkare betona rätten till liv, med tanke på de många politiska morden, som bl.a. drabbar just förkämpar för de mänskliga rättigheterna, bl.a. i norra Kaukasus. Konflikterna här har ju haft återverkningar på kärnlandet, som t.ex. tågattentatet på linjen Moskva-S:t Petersburg visade.
Både Hautala och Saari ansåg att man på EU-håll varit alltför blåögd när det gällt utvecklingen i Ryssland.
- De europeiska organisationerna borde ha hållit fast vid sina principer, nu har Ryssland fått en undantagsställning. Såhär kan det inte fortsätta, sade Saari, som hoppades att boken kan vara till hjälp när man försöker skapa en ny strategi.
Men ryggmärgsreflexerna som säger att man ska akta sig för att reta den ryska björnen tycks ännu vara starka.
