Polisöverdirektör Mikko Paateros besked om att utvisningen av de två farmödrarna, egyptiskan Eveline Fadayel och ryskan Irina Antonova, måste verkställas, slog ned som en bomb härom dagen. Han motiverar sitt beslut med att det inte finns lagliga skäl att invänta en förnyad utlänningslag.
Migrationsminister Astrid Thors är ställd mot väggen och medger att det tar längre tid än beräknat att skriva om utlänningslagen så att man i särskilda fall kan ta hänsyn till humana skäl. Hon säger sig inte heller ha någon möjlighet att förhindra att utvisningarna verkställs. Det är polismyndighetens ord som gäller.
Det är Thors skyldighet som ansvarig minister. Och i vågskålen väger hennes tidigare uttalande lätt. Bakom varje asylansökan finns en människa, ett mänskligt öde och ett lidande, skrev hon i en tidningsartikel för drygt ett år sedan (Hbl 24.3.2009). Hon påminde också om plikten att hjälpa människor i nöd. Hur den ska ta sig uttryck förblir osagt.
Att Astrid Thors som migrationsminister i grunden har en human attityd har hon fått veta hut för. Något som kan ha bidragit till hennes uppgivenhet. Att hon i den dramatiska förändring som farmödrarnas fall nu tagit är mer återhållsam än väntat beror säkert också på att juristen i henne dragit det längre strået.
Det har sagts förut, men tål upprepas. Ordet humanitär håller på att förlora sitt innehåll och ersatts av en minimalistisk tolkning av "härtill är jag nödd och tvungen."
Än en gång måste man förundra sig över den legalism som utmärker Finlands utlänningspolitik. Borde det inte vara politikernas sak att forma en humanare linje i hur utlänningslagen ska tolkas? När den verkställande makten innehas av polismyndigheten transporteras akuta frågor som berör asylsökande, flyktingar och integration ner i delfrågor om asylansökningsprocesser, konventionsflyktingstatus och regelharmonisering som fördröjer en omskrivning av utlänningslagen och försvårar tolkningen av densamma.
När asylförfarandet på grund av en bristfällig lagstiftning handlar om myndigheternas godtycke får detta konsekvenser för innebörden i begreppet asyl.
Den svenska folkrättsjuristen Gregor Noll har hävdat att statens asylförfarande har övertagit viktiga element från den medeltida biktinstitutionen. Bikten var priset för Guds nåd och föreskrevs som obligatorisk av det fjärde Laterankonciliet år 1215. Listor med botfärdiga skapades och särskilda dokument, schedulae confessionis, utfärdades.
Gregor Noll är inte ensam om att ifrågasätta rättvisan i dagens asylförfarande. Dess berättigande är och förblir lika gåtfullt som den gudomliga nåd som den botfärdige kunde tillförskansa sig i den medeltida bikten. Den medeltida bikttraditionen har avskaffats. Men dess destruktiva arv lever vidare. I en statlig skepnad i form av ett godtyckligt asylförfarande.
Att varken president Tarja Halonens konstaterande att en utvisning av de två farmödrarna inte är förenlig med hennes människosyn eller Martti Ahtisaaris uttalande vid Suomi Areena i fjol somras att Finlandsbildens fasad inte putsas genom att utvisa en egyptisk farmor ur landet tillmäts någon som helst betydelse bekräftar tillståndet i republiken.
Är då allt hopp ute?
Vad gäller fallen Eveline Fadayell och Irina Antonova står hoppet till deras hälsotillstånd. Endast om en läkare av hälsoskäl avråder myndigheterna från att verkställa utvisningen kan de två eller någondera av dem få stanna. Att de skulle få återvända när lagen i sinom tid skrivits om är en absurd tanke. När är i så fall detta? Och vem ska ta hand om de utvisade farmödrarna som bevisligen inte har anhöriga vare sig i Egypten eller i Ryssland?
Gäller frågan Finlands utlänningspolitik generellt ser det inte hoppfullt ut. Ett litet ljus i tunneln kan vara en opinionsundersökning i Sverige som visar att svenska folket över tid blivit mer fördragsamt mot invandrare. En intressant tolkning av resultatet som Dagens Nyheter gör (25.5) är att en positivare inställning paradoxalt nog kan leda till ett högljutt och aggressivt motstånd mot invandrare.
Att skönja ljus i tunneln då främlingsfientligheten står högt i kurs i de breda folklagren och när ett statsbärande parti som Socialdemokraterna överger sin solidaritet med flyktingar till förmån för en populistisk invandringspolitik är väl att ta i. Må så vara. Men exemplet från Sverige visar att långsiktiga ansträngningar för ett mångkulturellt samhälle leder till resultat.
Lärdomen är, att hundarna skäller men karavanen drar vidare.
