Den senaste tiden har jag under resor i Europa hört Finland prisas så ofta att det är anmärkningsvärt. Handen på hjärtat - så ofta sker det ju ändå inte, inte ens att Finland blir omnämnt. Men den kroatiske restaurangägaren, den italienske entreprenören, den österrikiske journalisten, den tyske bensinmacksföreståndaren och flera till har alla varit rörande ense att Finland sagt vad de själva bara tänkt: att Grekland inte bör få några mer pengar av oss utan att först ställa något slags pant som säkerhet.
Men att säga detta anses inte som politiskt korrekt av Europas makthavare. Emellertid är mina sagesmän vad som brukar kallas vox populi, det folkets röst som inte alltid känner sig hörd av dem som har makten. Sannolikt är dock att långt fler än de som inte känner sig hörda tycker precis som dessa få högljudda, vilket förklarar varför det Finland där folkets syn på hur Grekland bör behandlas har blivit del av den officiella diskursen, väcker sådan sympati ute i Europa. Äntligen en EU-stat som säger vad så många tänker, en förnuftets röst i den politiska korrekthetens officiella hymlande!
När det gäller den grekiska krisen går det politiskt korrekta hand i hand med vad vi skulle kunna kalla den semantiska dekadensen, ett fikonpråk av otympliga och svårbegripliga nykonstruktioner, men också där ord och begrepp ges en helt ny innebörd värdig en George Orwell. "Solidaritet" är ett sådant ord. Hittills har sådan utövats av den som vill stödja vissa principer eller stötta någon som oförskyllt hamnat i knipa och behöver hjälp. Nu säger den politiska klassen i Europa att vi ska vara solidariska med Grekland, trots att landet lurat oss med falsk statistik och medvetet och alldeles självförvållat levt över sina tillgångar; på intet sätt rör det sig om någon som haft otur eller drabbats av en tillfällig olycka bortom eget ansvar och kontroll.
Men att på detta sätt omtolka begreppet solidaritet strider mot folks intuitiva uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Är det inte snarare Grekland som visat sig osolidariskt mot resten av Europa?
Eller ta mystifikationer som "systemrelevant" eller "stresstest"! Den första döljer att banker måste räddas (med skattepengar) för att du och jag ska få tillbaka våra insatta pengar om bankerna skulle riskera gå omkull när det visar sig att deras innehav av grekiska, spanska eller italienska statspapper inte på långt när är värda vad som står tryckt på dem; eller denna mystifikation "stresstest" som för tanken till någon mindre åkomma, en klåda eller kanske irritation, medan det i själva verket handlar om att undersöka om de europeiska bankerna överhuvud taget har kraft nog till att överleva.
Det är svårt att tolka detta fikonspråk annat än som den politiska klassens rädsla att tala klarspråk om Europas kris. Finland påminner därför européerna om det sympatiska lilla barnet i H. C. Andersens saga som är den ende som - kanske mer i oskuld än av mod - säger att kejsaren är naken. I sagan är det sant och också Finland har hållit sig till den nakna sanningen när man krävt något som ingen kan avvisa som ekonomiskt orimligt eller oskäligt. Förnuftet är på Finlands sida. De europeiska makthavarnas enda riktigt vägande argument är, precis som i sagan, att det alla kan se och förstå inte alltid tillåter oss att uppträda i enlighet med vad vi ser och förstår utan att högst förödande konsekvenser skulle kunna uppstå: ibland raka motsatsen till vad vi vill uppnå.
Helt ensamt har ju Finland inte varit med sin uppfattning. Också Slovakien har sagt nästan samma sak och Slovenien och Österrike har båda låtit förstå att de står skeptiska till fortsatta, näst intill villkorslösa nödlån till Grekland. Särskilt den slovakiska inställningen är intressant då det rör sig om ett land som inte ens är i närheten av Greklands välstånd. Inte bara betvivlar Slovakien Greklands förmåga (och kanske vilja) att rationellt och effektivt leva upp till alla utlovade besparingar och driva igenom nödvändiga reformer - här är en av EU:s allra fattigaste medlemsstater dessutom irriterat över att för egen del lojalt hålla sig till regler och föreskrifter bara för att med egna medel tvingas stödja en så mycket rikare syndare.
Nu har Finland i onsdags sagt ja till en förstärkning av eurozonens krisfond för Grekland och andra. Om ytterligare några dagar lär Slovakien göra samma sak. Men det är ingenting konstigt med det. Så länge stora EU-stater som Tyskland och Frankrike kommer att fortsätta att snöra samman hjälppaket till Grekland så kommer man på det ena eller andra sättet att se till att små EU-stater som Finland eller Slovakien inte stjälper den politiken. Det är vad som kallas realpolitik. Men den dag Grekland - i vad som med ännu en mystifikation kallas "kontrollerad betalningsinställelse" - radikalt kommer att få sina skulder nerskrivna, lär en och annan erinra sig den finska ståndpunkten. Kanske med ett visst respektfullt vemod eftersom den dagen kommer lika säkert som amen i kyrkan.
