Svenskan andra inhemska språket i Norge! Det kunde väl vara en toppnyhet för alla både svensk- och finskspråkiga medier i Finland särskilt med tanke på den språkdebatt som nu förs i vårt land. En debatt som tycks handla om hur lite man ska lära sig - inte hur mycket vilket i tiderna var idealet för många av de stora skolreformatörerna och folkbildarna.
Under flera år har jag haft förmånen att relativt regelbundet besöka Oslo i egenskap av inkallad suppleant i styrelsen för Finsk-Norsk Kulturinstitutt. Gissa om det var något av en kulturchock att på vägen in från Gardermoens flygfält till centrum av Oslo första gången höra meddelandena i flygtågets högtalare komma på flytande rikssvenska - och engelska men inte på norska. När jag på min bästa norska som jag har kvar som ett minne från unga år skulle inkvartera mig i hotellet svarade mig damen i receptionen på utpräglad Stockholmsdialekt! När jag för en tid sedan besökte Dovrehallen där Östkantens arbetarkvarter i Oslo anses börja - det är ett över 100 år gammalt ölsjapp med härlig hemlagad mat - och beställde min sedvanliga stekta flundra med remouladsås talade den pigga servitrisen rikssvenska.
Vad är förklaringen till allt detta?
Jag tog nyligen saken på tal med min gamla kompis Hallgeir Westrum som är chefredaktör för Avisenes Nyhetsbyrå ANB som ger service åt 49 tidningar med en samlad upplaga på 460 000 över hela Norge. Han visste berätta att det under de senaste tio åren formligen strömmat in tusentals unga människor från Sverige som är mycket ivriga på att ta jobb speciellt inom hotell- och restaurangbranscherna. Särkilt markant är detta i Osloområdet och det norska Östlandet på gränsen mot Sverige. Också inom sjuk- och åldringsvården jobbar många med svenskt medborgarskap. Man hör idag i Oslo faktiskt mera svenska än vissa västnorska dialekter. "Svenskan är numera så vanlig att man inte mera ens tänker på hela saken", sade Westrum. Också på de norska radiokanalerna kan man höra journalister som talar svenska till lyssnarna. Ja,det finns till och med en meteorolog som läser väderleksprognoserna på svenska! Och då kan det vara skäl att minnas att norska skolelever inte ens läser svenska i skolan. Men ändå förstår alla norrmän svenska utan problem.
Den svenska inflyttningen till Norge har varit så kraftig att en organisation som verkar i Norge under namnet Svenska Föreningen aktivt hjälper svenska ungdomar både med bostad och jobb, skatter och bankärenden i deras nya hemland. Enligt föreningen är svenskarna eftertraktad personal eftersom de anses prestera "det lilla extra" jämte en positiv serviceinställning.
Faktum är att Norge språkligt är ett väldigt tolerant land. Dialekterna är många och dessutom hörs de alla i Oslo som är en typisk inflyttarstad. Därtill kommer uppdelningen i bokmål som är danskpåverkad norska, samt nynorska eller landsmål som är ett på basen av de lokala dialekterna i västra Norge konstruerat språk. Nynorskans far hette för övrigt Ivar Aasen som verkade på 1800-talet. Det finns dessutom riksmål som är den danskvänliga varianten av bokmål. Man räknar med att ungefär 20 procent av norrmännen talar nynorska som sitt modersmål. Intressant nog förs det också i Norge en debatt om nynorskans ställning. Unge Höyre som är broderorganisation till finska Samlingspartiets ungdomsförbund och Sannfinnarna norska motsvarighet Framstegspartiet samt de som bor i gränsområdena mot Sverige är kraftigt emot den obligatoriska skolundervisningen i nynorska och mot att ämnet är obligatoriskt i studentexamen. Argumenten är att man inte har någon nytta av nynorskan och att den är svår att lära sig.
Det finns faktiskt vissa kommuner där man skrivit regler som gjort det möjligt att undgå nynorskan i skolan. Hallgeir Westrum berättade att hans son avlagt gymnasieexamen, norskans examen artium, eller vad vi kallar studentexamen, utan obligatorisk nynorska. "När nynorskan inte var obligatorisk så blev också kunskaperna i nynorska de vad de blev", kunde han konstatera. Mot den bakgrunden och med tanke på hur många som har nynorska som modersmål är Westrum själv själv en bestämd anhängare av obligatorisk nynorska i skolan. Till saken hör också att det finns en regel om att 25 procent av det informationsmaterial som den norska staten producerar ska vara på nynorska. Och skriver en norsk medborgare ett brev på nynorska till myndigheterna har han eller hon också rätt att få svaret på nynorska.
En som stenhårt håller på obligatorisk svenska i de finska skolorna är Jan Förster som är direktör för Finsk-Norsk Kulturinstitutt. Han har själv finska som modersmål. Han tycker också att det är fel att ställa svenskundervisningen mot ryskan som man gör i sydöstra Finland. Det handlar enligt hans uppfattning inte om antingen eller utan både och. Ett bevarande av den såkallade tvångssvenskan i finska skolor innebar ju också att finlandssvenska skolelever fortsättningsvis måste läsa finska i de svenska skolorna i Finland. Också Förster har sett hur svenskan blir allt synligare speciellt i Osloområdet.
Men om det fenomenet är okänt i Finland, så är tyvärr också svenskans ställning som det andra officiella inhemska språket i Finland obekant i Norge. Min egen erfarenhet under många årtionden är att norrmännen i allmänhet inte ser skillnad mellan finsk och finlandssvensk litteratur. För dem är all litteratur från Finland rätt och slätt finsk. Jan Förster har ofta stött på samma okunskap. De flesta norrmän vet inte att man i Finland kan leva hela sitt liv enbart på svenska, att man kan gå från grundskolan upp till universitetsstadiet på svenska, att det finns många finlandsvenska tidningar, radioprogram, teatrar, organisationer mm. Ofta händer det att norrmän som kommer i kontakt med folk från Finland av ren hövlighet vill övergå till att tala engelska trots att man i svenskan har ett gemensamt språk.
Totalt torde antalet svenska medborgare som lever i Norge röra sig kring cirka 60 000. Därtill kommer i Norge bosatta finlandssvenskar. Mot den bakgrunden arrangerade Finsk-Norsk Kulturinstitutt hösten 2010 en finlandssvensk vecka i Norge. Där presenterades bland annat finlandsvensk litteratur, musik, bildkonst och teater. Initiativet var berömvärt eftersom det verkligen finns plats för mera information i bägge riktningarna. Många moderna finlandssvenska författare är välkända och omtyckta i Norge. Till dem hör bland annat Märta och Henrik Tikkanen, Bo Carpelan, Monika Fagerholm och Kjell Westö.
Få finländare vet att svenskan är gångbar överallt i Norge. Och det faktum att svenskan hela tiden blir allt synligare i Norge är en sak som borde intressera både finlandssvenska och framförallt finskspråkiga journalister. Svenskan som det gemensamma språket inte bara för Sverige och Finland utan också för Norge. Hoppas därför innerligt att någon redaktör till exempel vid Hufvudstadsbladet, Vasabladet eller vid Rundradion nappar på detta. Eller självaste Helsingin Sanomat med ett stort uppslag till exempel under rubriken "Ruotsin kieli käy kaikkialla Norjassa", med svenskan klarar man sig överallt i Norge.
Detta kunde kanske ge en ny dimension åt språkdebatten här hemma. Det paradoxala är nämligen att svenskan hela tiden blir starkare i Norge där den inte är ett officiellt språk, medan det finns oroväckande tendenser på att den försvagas i Finland där den har ställning av det andra inhemska språket
