Under min tid som utrikesjournalist försökte jag länge undvika två regioner som jag tänkte var väl svåra att förstå: Kina med sin mycket långa historia och Främre orienten med sin omåttliga bitterhet. Efter flera årtionden tog jag mig an Kina, reste där, tyckte mig få ett grepp om landet och har nu i mina högar en färsk skrift jag tänkt läsa om hur man försöker skapa en symbios mellan konfucianism och kommunism.
Främre orienten symboliserades för mig länge av historien om skorpionen som ville komma över Litanifloden i sydligaste Libanon och bad en sköldpadda om skjuts. "Men om du sticker mig dör jag", invände sköldpaddan. "Inte är jag så dum att jag gör det, för då drunknar jag ju också", försäkrade skorpionen. Sköldpaddan övertygades och började simma över floden med skorpionen på ryggen, men innan de kommit fram stack skorpionen sköldpaddan, som hann fråga: "Varför gjorde du ändå det?". Skorpionen svarade: "För att detta är Främre orienten."
Nu har fått lov att sätta mig in i de israelisk-palestinska förhandlingarna och deras bakgrund. Av alla israeliska kommentarer jag de senaste veckorna läst om varför det inte händer något på förhandlingsfronten var det en som fick mig att studsa till. Klagomålen över premiärminister Benjamin Netanyahus passivitet har i Israels engelskspråkiga press varit många, man förstår inte varför han i denna kritiska situation bara verkar rulla tummarna.
En av dessa kolumnister berättade att en bekant hade förklarat detta med att Netanyahu har problem i familjen, men inte gått närmare in på saken. Den stackars kolumnisten var förvirrad, han hade inte hört om någon missämja mellan Netanyahu och hans hustru och undrade hur den i så fall skulle inverka på politiken. Jag läste flera gånger igenom de två-tre meningarna, men kom till att detta inte var något skämt, mannen visste verkligen inget om Netanyahus familjeproblem. En kvinna skulle nog inte ha varit så oinformerad.
T.o.m. jag var bättre informerad. Jag är inte särskilt svag för skvaller om våra politikers kvinnohistorier, fast det ibland kan vara underhållande och dessutom ger en viss uppfattning om deras omdömesförmåga, men förhållandet mellan Netanyahu och hans pappa har faktiskt världspolitisk relevans.
Det var i höstas som jag läste om Netanyahus faderskomplex i en omdiskuterad artikel av Jeffrey Goldberg i den amerikanska tidskriften The Atlantic om israeliska planer på ett angrepp mot Iran. Goldbergs slutsatser var tvivelaktiga, det förefaller som om han användes som ett redskap av israeliska hökar som ville få USA med på sina krigsplaner, men han hade gjort ett grundligt arbete och talat med ett stort antal ledande israeliska militärer och politiker. I det sammanhanget kom han också in på Benjamin Netanyahus förhållande till sin pappa Ben-Zion, som är 100 år gammal men vid god mental hälsa.
Ben-Zion (förnamnet betyder Sions son) är historiker och tillhör den yttersta högerkanten i Israel. Han var i tiden personlig sekreterare för Ze'ev Jabotinsky, som grundade den revisionistiska sionistiska rörelsen. Denna verkade för ett stort Israel på båda sidor om Jordanfloden. Därför motsatte sig Jabotinsky tanken på att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat.
Jabotinsky dog 1940 innan Israel grundades. Länge var det arbetarsionismen (med centraleuropeiska rötter) som dominerade den nya staten, men den revisionistiska sionismen (med östeuropeisk bakgrund) har levt vidare inom högern, i det nuvarande Likud, men också (och kanske speciellt) inom utrikesminister Avigdor Liebermans parti. Numera kan man säga att den - i lite urvattnad form - är den dominerande strömningen i Israel.
Ben-Zion fortsatte efter Jabotinskys död att leda den revisionistiska sionismen i USA, där han länge bodde och där också Benjamin och hans bröder växte upp. På 50-talet försökte han starta en politisk karriär i Israel, men betraktades som alltför extrem för att få stöd, så han ägnade sig åt vetenskapen, mest i USA, men också i Israel.
Familjen återvände 1976 till Israel och Benjamin gav sig så småningom in i politiken och är nu för andra gången premiärminister. Valet har fallit på honom kanske främst för att han kan tala med amerikaner på amerikaners vis.
Han har fortfarande sin far som sin stora förebild. I den praktiska politiken tvingas han göra eftergifter, men ofta är de bara skenbara. Sommaren 2009 förklarade fadern i en TV-intervju lugnande att hans son sagt honom att det anbud om en palestinsk stat han efter intensiva amerikanska påtryckningar kommit med var förknippat med så hårda villkor att araberna aldrig skulle acceptera ett enda av dem.
När sonen på 90-talet efter krav från USA drog tillbaka de israeliska styrkorna från en stor del av Hebron förklarade fadern offentligt att sonen var för svag för att vara premiärminister, på sin höjd kunde han vara utrikesminister. En allmän uppfattning är enligt Goldberg att sonen inte kan göra fler eftergifter så länge fadern lever.
Hans läge, mellan USA och sin far, är inte avundsvärt. Men hans familjeproblem, som - trots den nämnda kolumnistens (låtsade?) okunskap - måste vara allmänt kända i Israel, är av den arten att han inte borde ha blivit premiärminister. I sådana här fall måste man kunna diskutera också synbart privata angelägenheter offentligt.
PS. Någon kanske undrar varför jag skriver Främre orienten, fast man numera vanligen talar om Mellanöstern. Förr var Främre orienten en gångbar term på svenska och på finska talar man fortfarande om Lähi-itä, på tyska om Nahe Osten och på franska om Proche-oriente. Det är bara på svenska man hakat på den anglosaxiska trenden. När britter talar om Mellanöstern kan man föreställa sig att det för dem finns ett Nära östern som är Balkan, men för oss kunde kanske Afghanistan och Pakistan vara Mellanöstern.
