Humor och ”humor” i politiken

Humor, satir och ironi är riskabla uttrycksformer. Det gäller i största allmänhet, men alldeles särskilt i politiken. Det har riksdagsledamot James Hirvisaaris (sannfi) assistent - förhoppningsvis - lärt sig på sistone.

Hennes chef skyller på "humorlösa" och "geniala" journalister som har förvrängt det han tolkade som satir. Det är kanske på sätt och vis tacknämligt att Hirvisaari solidariserar sig med sin underlydande, även med den påföljden att han nu tillfälligt har uteslutits ur sin riksdagsgrupp.

Men nog borde både assistenten och hennes chef ha tänkt efter. Efter naziregimens på judarna påtvingade Davidsstjärnor skämtar man inte ens om att ålägga utlänningar, muslimer, finlandssvenskar och sexuella minoriteteter att bära armbindlar med symboler som röjer deras identitet.

Det är i och för sig lätt att hålla med proffskomikern Stan Saanila i en radiointervju om att man egentligen kan skämta om vad som helst. Men han gjorde ett viktigt tillägg: man måste anpassa valet av det man skämtar om efter publiken. Det man kan skämta om inom familjen eller i en nära vänkrets, i vissa situationer, kan man inte skämta om inför vem som helst.

Och skriver man en blogg i ett offentligt forum som en nättidning, ja då måste man anpassa "humorn" till det faktum att vem som helst kan läsa den. Det gjorde assistenten inte.

Jag hör själv till den kanske lite gammaldags kategorin av politiska debattörer som gärna kryddar både skriverier och framträdanden med lite humor, kanske rentav satir och ironi. Men man måste alltid vara försiktig. Jag kan ge ett färskt exempel på detta, av egen erfarenhet.

Jag "modererade" (som det numera heter) nyligen en debatt om det nordiska samarbetet, och då vi kom in på en vidare nordlig dimension nämnde någon att de arktiska områdena har dilemmat att där råder brist på kvinnor. För att engagera den unga damen i panelen i denna arktiska dimension gav jag henne ordet med frågan om hon känner sig lockad av tanken att flytta norrut för att råda bot på bristen.

Publiken småskrattade, och jag kunde inte föreställa mig att jag skulle ha sårat någon med den lilla skämtsamheten. Men efteråt fick jag en i och för sig helt vänlig mejl av en kvinnlig bekant som hade suttit i publiken och av några andra efteråt hade fått frågan om detta inte var opassande.

Jag tyckte alltså att det handlade om ett oskyldigt skämt, men det gjorde tydligen inte alla. Sådant lär man sig, förhoppningsvis, av.Om somliga kanske ibland är överkänsliga, var jag tydligen alltför okänslig.

Men när ska sannfinländarna lära sig? Inget tyder på att partiet skulle lära sig av de misstag som tycks begås på löpande band. Annars skulle de ju inte upprepas.
Misstagen är visserligen av varierande art, men de har minst en gemensam nämnare: de avslöjar skumma sidor av partiets politik. Och frågan är förstås om de alls kan kallas misstag.

Hbl-journalisten Marianne Lydén har i sin Magma-utgivna bok Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster förtjänstfullt dokumenterat den rasism som döljer sig bakom den sannfinska fasaden. Det är en fasad som strängt taget bara partiledaren Timo Soini med hjälp av gruppledaren Pirkko Ruohonen-Lerner och några till försöker upprätthålla.

Man behöver inte skrapa mycket på ytan för att upptäcka mörka sidor hos många av de övriga riksdagsledamöterna - och tydligen också hos vissa av deras assistenter.
Och hur ofta har vi inte fått höra en och samma förklaring: vi menade inte allvar, vi skojade bara, skämtade bara, ironiserade bara. Det var humor, satir, inte på riktigt. Eller, aningen mer sofistikerat: det var bara bildlikt avsett, inte bokstavligt.

Inte menade Jussi Halla-aho allvar med att efterlysa en militärdiktatur i ett land som upplevde en sådan så sent som fram till mitten av 1970-talet. Han avsåg det bara symboliskt...

Inte avsåg Jussi Niinistö att uttala sig nedlåtande om demokratin då han råkade travestera ett citat från nazitidens Tyskland...

Inte var det rasism då Teuvo Hakkarainen uttalade sig om "negergubbar" och härmade muslimernas bönerop...
Inte var det på allvar som James Hirvisaaris assistent efterlyste armbindlar. Det var bara ironi och satir.
Och inte var det allvar då samme Hirvisaari i sin blogg själv förolämpade muslimer - men vänta nu, då dömdes han ju faktiskt för hets mot folkgrupp. Så åtminstone tog domstolen honom på allvar.
Listan kunde göras längre.

Nu finns det säkert de som, inte helt obefogat, anser att det är lika så bra att den sannfinska "humorn" avslöjar partiets verkliga väsen. I bästa fall är de många intrampningarna en central faktor då partiets gallupkurva pekar nedåt.

Men det finns också de som tyvärr vädrar morgonluft. Om det är "tillåtet" för en folkvald ledamot i Finlands riksdag att säga det spottet för i munnen, varför skulle inte jag få vara lika "ärlig"? Där hemma, på puben, i bekantskapskretsen, på arbetsplatsen, ja ute på gator och torg?

Och på internet, där jag dessutom kan skriva anonymt. För innerst inne vill jag kanske ändå inte avslöja att jag tycker så här...