När nationalkänslan bemäktigar sig rättskänslan

Nyligen läste jag i Morgenbladet (Oslo) om en diktare, föga känd utanför Norge, Alf Larsen (1885-1967). Han var essäist och kulturkritiker, gav ut flera diktsamlingar och dessutom en egen tidskrift, Janus (1933-1941). Dessutom var en framträdande antroposof. Under 1930-talet och andra världskriget kunde Alf Larsen yttra sig kritiskt om nazismen men också tolka den som ett naturligt svar på modernitetens andliga bankrutt. Nazismen som meningsskapare där all annan mening gått till spillo.

Efter kriget sätter sig Larsen ned och skriver en aforismsamling som han aldrig får utgiven, Jødeproblemet. Där visar han sig inte bara vara antisemit, påpekar idéhistorikern Jan-Erik Ebbestad, utan en fullkomligt rabiat sådan: den norska litteraturens största antisemit under 1900-talet. Alla andra folk är noviser vid sidan av judarna när det gäller fanatism, energi och skrupellöshet, menar Larsen: "Varje medel är tillåtet, påflugenhet, hänsynslös konkurrens, bedrägeri i affärslivet, korruption och hot i det politiska och offentliga livet, överdrivna offer för pogromer (de sex miljonerna ihjälgasade judar), litterära förfalskningar för att påverka massorna (Anne Franks dagbok), falska fotomontage (koncentrationslägren) osv, osv."

"Israel är judendomens syfilis", skriver han.

I följande nummer av Morgenbladet distanserar sig upprörda antroposofer från Larsen. Två förvaltare av Larsens litterära arv vill göra en distinktion: "Alf Larsen var i hela sitt liv en inbiten antinazist", hävdar de, "och angrep nazisterna på samma grundval som han kritiserade judarna: Både nazister och judar bygger på en föråldrad ras- och blodsgemenskap."

I samma nummer kan man läsa en intervju med en kämpe ur en senare generation, Erik Gjems-Onstad. Född 1922 kom han som yngling att göra en insats i motståndsrörelsen under den tyska ockupationen av Norge och dekorerades med landets finaste utmärkelse, krigskorset. Sedan blev han en ledande jurist, høyestrettsadvokat. Nu har en organisation, SS Rasism, krävt att Gjems-Onstad ska berövas din utmärkelse. Varför?

Erik Gjems-Onstad kom i mogen ålder att bli stortingsman för Anders Langes parti, föregångare till dagens Framstegsparti, en mäktig politisk kraft i dagens norska samhälle. Motståndshjälten från kriget anslöt sig till ett annat motstånd: mot invandring av främmande folk till Norge. Själv betraktar han det som helt logiskt: han var mot tyskar mot norsk jord och han är mot andra utlänningar på norsk jord.

"Det är tokigt att vi ger bort fäderneslandet", säger han. Det är en käpphäst. "Norrmän är en nation, och den går i upplösning." Den norska befolkningen riskerar att gå samma öde till mötes som Nordamerikas indianer. Fösas undan i reservat. Mista sin nationalkänsla.

Sådana här opinionsyttringar har icke blott historiskt eller anekdotiskt intresse. Det är fullt möjligt att vara antisemit och ta ställning mot en sådan superrasist som Hitler. Det är lika möjligt att motsätta sig utländsk invandring i ett land och att samtidigt motarbeta en regim som gjorde vad den kunde för att sprida xenofobi och fiendskap i alla länder. Också i Sverige fanns det under de här åren, har den historiska forskningen visat, en klyvnad i den antityska opinionen: i kampen mot nazismen teg man om antisemitismen för att kunna dra med dem som inte gillade judar också. Idag skulle det vara otänkbart för en kritiker av staten Israel att bli tagen på allvar om han inte fjärmade sig från öppen antisemitism.

Någonting annat är viktigt här. Nationalkänslan kan bemäktiga sig människor till den grad att de förlorar sin rättskänsla. Övergrepp i vår egen tid tyder på att detta är en aktuell problematik. Men det handlar inte om primitiva drifter. Larsen och Gjems-Onstad är personer med intellektuell resning. Kunskaper har inte vaccinerat dem mot fördomar. Kanske har de rentav sett sig som upplysare och spridare av äkta kunskap?

Det är ingen nyhet att den intellektuella eliten var överrepresenterad bland förra århundradets mera brutala folkrörelser. Minoriteten teg eller talade för väldigt många döva öron.

Så blir det viktigt att balansera och se vad som stör bilden och vad som har stelnat till schabloner. Den svenske ekonom-historikern Sven Nordlund utgav tidigare i år en spännande undersökning om "ariseringen" av Sverige under Hitlers år vid makten. Efter Nürnberglagarna och de tyska judarnas förlust av medborgarskap, och särskilt efter rikskristallnatten i november 1938, blev en central uppgift för tyska myndigheter, som hade stulit judisk egendom, att se till att företag i andra länder som tyska företag hade kontakt med var fria från judiska inslag - i styrelser, bland ägare och personal. Påtryckningar utövades mot svenska företag för att förmå dem till detta.

Detta var en ohöljd inblandning i en suverän stats inres angelägenheter. Svenska företrädare protesterade öppet, åtminstone när det gällde storföretag, som de visste att Tyskland var beroende av för sin strategiska import. Mindre företag drabbades hårdare av tysk utpressning och bojkottsaktioner. Men när judar som kom i kläm ekonomiskt på grund av denna hantering vände sig till svenska domstolar fick de mycket ofta rätt. Svenska domare hade en uppenbar tendens att hålla sig till svensk lag, inte till tyska diktat. Många var säkert tysksinnade, också under nazitiden. Men de hade rättskänsla.

Den är en sak som kan befästas, men den kan också förloras. Journliasten Gellert Tamas grundliga genomgång av svenska myndigheters hantering av apatiska flyktingbarn och deras familjer in på 2000-talet är en kartläggning av institutionellt lagtrots och ämbetsmissbruk. Sverige fick under några få år en asylpraxis som hörde till de mest restriktiva i Europa. Den stred mot internationella konventioner och landets eget lagverk. Läkare och byråkrater i ansvarig ställning förgick sig på människor som befann sig i akuta svårigheter och varaktigt underläge.

De spred rykten, de bröt mot läkaretiken, de ljög om företagna åtgärder och förkvävde medicinsk evidens och - på samma sätt som mörkmän i det förflutna hängav sig åt vandringssägner om judars blodtörst och allmänna svekfullhet - påstod nu ministrar och deras förtrogna på fullt allvar att föräldrar med östeuropeiskt eller kaukasiskt ursprung hade med berått mod manipulerat och förgiftat sina egna tonårsbarn för att familjen skulle få uppehållstillstånd och asyl. Sådana påhittade trauman fanns bara i Sverige, sa man.

Inte ett ord av detta var sant. Det var myndigheterna som manipulerade och som satte skräck i flyktinggruppen. Det skadade Sverige som rättsstat enormt. Ingen av dessa fortfarande aktiva manipulatörer har ännu blivit föremål för polisiär undersökning eller rättslig prövning. Polis och migrationsverk arbetade ju hand i hand för att verkställa snabbutvisningarna!

Gellert Tamas bok är en fruktansvärd vidräkning med Sverige.

Statsminister Göran Persson, som rörde upp himmel och jord för att Sverige lyckades hålla sig utanför andra världskriget och bar kippa på förintelsekonferenser och fick tala i amerikanska kongressen, var det som genom sin regering regisserade detta drama. Genom att fokusera på brott i det förflutna dolde han brotten i vår nutid.

Referenser:

Morgenbladet 9-15/10 resp. 16-22/10 2009.

Sven Nordlund: Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933-1945. Sekel Bokförlag 2009.

Gellert Tamas: De apatiska. Om makt, myter och manipulation. Natur och Kultur 2009.