En kvinna sitter hopkrupen utanför Glaspalatset. Det är iskallt och hon sitter på ett täcke med en pappersmugg i handen. Inne i muggen finns en liten pappersikon med hundöron. Hon håller om koppen med sina bara händer. Händerna är röda och snön gnistrar bländvit.
För mer än 150 år sedan, år 1852, kom en bok ut i USA som genast blev en bestselller-Onkel Toms stuga. Boken skildrade slaveriet i Amerika. Slavarnas liv i elände och förnedring kontrasteras mot de vita ägarnas liv i lyx och välmåga. Också i Europa läste man boken och kände djup indignation. Slaveriet måste avskaffas!
Det tog bara tre år tills en bok kom ut i Europa med titeln Coliba Mariucai (Mariucais stuga) Boken var skriven av den liberala politikern och tänkaren Vasili Urechia och behandlade också slaveri. Slaveri i Europa, i Urechias eget hemland, Rumänien. Romerna i Rumänien befrias från slaveriet 1856. Före det kunde de säljas och köpas precis som varor. De hade inte rätt till personliga ägodelar och det ansågs rätt och riktigt att slå dem. Det skulle få dem att arbeta, sa folk. Slavarna fanns överallt i samhället, de rika bojarerna höll sig med dem, klostren hade sina och välbeställda borgare kunde också använda sig av slavar som tjänare eller annan arbetskraft. Romerna var ofta kunniga och duktiga i metallarbete och också skickliga musiker. Men föraktet mot dem var kompakt. Det var slavar, bortom all gemenskap och behandlades som icke-människor. Och ännu i den dag som är händer det att rumänska föräldrar argt ropar till sina barn: bete dig inte som en zigenare!
Att frige slavarna var inte heller enkelt. När de romska slavarna skulle friges diskuterade man länge hur man skulle kompensera ägarna som ju förvisso skulle göra en ekonomisk förlust när deras dyrt förvärvade egendom plötsligt vandrade sin väg ut genom dörren. Till slut kom man på en genial lösning på problemet. De före detta slavarna ålades helt enkelt själva att betala sin ägare kompensation för bortfall av inkomst.
Mera om det här kan man läsa i den svenska frilansjournalisten Irka Cederbergs bok Född fördömd. Det bästa med boken är att den gör romfrågan till ett allmäneuropeiskt problem. I dagens Europa lever tolv miljoner människor utanför vår gemenskap. De är utstötta och många av dem jagas runt mellan staterna i Europeiska unionen. Efter murens fall har det inte varit en självklarhet att romerna beviljas medborgarskap. De kan inte hänföras till en nationalstat och de är inte anpassade till det byråkratiska systemet.
De som är utanför och annorlunda och förtryckta kan ha oändligt svårt att göra sin röst hörd.
Cederberg berättar om en ganska typisk incident som hon själv var med om. På en stor konferens om Förintelsen i Stockholm några år sedan bad den kände professor Ian Hancock att få ordet. Han vill tala om romerna i Förintelsen, eftersom romerna än en gång hade glömts bort. Men Sveriges vicestatsminister vill inte ge extra taltid åt en grupp som inte representerade något land. Professorn fick ordet först när en indisk delegat generöst gav honom en del av sin taltid. Varför skulle de landlösa vara annat än ordlösa? Och varför skull man i Europa i dag tänka i några andra kategorier än nationalstatens?
Kvinnan som sitter vid Glaspalatset hör inte heller hemma någonstans. Inte i Finland, inte i sitt fädernersland Rumänien. Inte Italien, inte i Frankrike, inte i Grekland. Inte någonstans i Europa. Där hennes folk vistats i 1000 år.
Hur är det att växa upp med ett arv av tusen år av förnedring och förakt?
Och att åter om igen, bannas och förbannas, när man gör som så många andra européer och ger sig ut för att söka jobb i ett annat land. Eller tvingas lämna sitt land för att man förföljs och man så förtvivlat längtar efter att åtminstone få ge sina barn ett tryggare liv. Brandbomber kastas in i romska hem i Slovakien, romer tvångssteriliseras i Ungern, romska bosättningar förstörs regelbundet i Italien och romerna misshandlas i Italien, i Grekland fråntas de sin mark, i Turkiet...
Romer hotas ofta bland de allra första när mörka makter börjar ta över i människornas sinnen och de som redan står lågt söker efter någon ännu lägre ner att sparka.
Romerna som är osynliga, som inte finns i våra sinnen. Till och med de minsta nationerna på Europas karta minns vi och känner till. Deras historia finns skriven, och är en del av den historia vi lär oss. Lichtenstein, Monaco... Men tolv miljoner europeiska romer? Vilka är de för oss, egentligen?
Jag delade hytt med en finsk-svensk romkvinna på Sverigebåten. En vänlig, pratsam kvinna med många frasande kjolar. När hon kom in i hytten visste jag att hon var en del av en större grupp och att hennes förfäder rest mellan våra nordiska kuster i mer än 500 år, allt sedan Gustav Vasa gav order om förföljelse, fördrivning och trälskap för zigenare.
Medan båten gungade fram över havet berättade kvinnan för mig att hennes äldsta son sitter i fängelse, att dottern är på mentalsjukhus och att yngsta sonen är missbrukare och försvunnen. Hon berättade det utan åthävor. Det var hennes tre barn. Sen tittade hon frågade på mig. Vad hade jag att berätta om mina tre barn?
