Senaste vecka inledde Frankrike verkställandet av utvisningen av oönskade romer. Deporteringspolitiken fick sin början i juli när president Nicholas Sarkozy beordrade att 300 romska läger ska rivas på grund av ordningsproblem.
Rumäniens utrikesminister Teodor Baconschi fördömer tilltaget som kollektiv brännmärkning av etniska minoriteter. Också EU har reagerat och uppmanar Frankrike att respektera EU-medborgares rättigheter till fri rörlighet inom unionen.
Av Europas sju miljoner romer kommer uppskattningsvis två miljoner från Rumänien. Av dessa finns 15000 i Frankrike. Och några hundra i Finland.
Jag drar mig till minnes en episod från i vintras. Tillsammans med de finländska romernas grand old man, Väinö Lindberg, vandrade vi en smällkall decemberdag över Åbo torg. Väinö, som hela sitt liv jobbat för att romerna ska integreras i samhället, stannade upp vid åsynen av romsk tiggarflicka. Han tilltalade henne på deras gemensamma språk och berättade efteråt att han frågat varför hon är här. Han gav en slant och uppmanade henne gå och ta hand om sitt lilla barn.
Jag fick anledning att fråga honom vad han som stadsfullmäktigeledamot i Åbo anser om de tiggande romerna. Väinö fick tårar i ögonen och berättade om hur han själv som liten gosse i Lovisa var tvungen att tigga bröd för dagen. Inte har jag mage att gå förbi de rumänska tiggarna, nästan viskade han till svar.
Det värmde när jag häromdagen läste i Hbl att Väinö Lindberg fördömer det franska beslutet att utvisa romerna. Det gör dem till andra klassens människor i EU. Som om de inte redan fått ett hårt öde.
Jag har inget patentsvar på frågan om vad vi ska göra med de tiggande romerna. Att förbjuda tiggeriet löser knappast problemet. Och jag hoppas att Finland har kurage nog att inte gå Frankrikes väg. Frågan måste lösas av EU på ett sätt som medlemsnationerna kan acceptera och utan att våldföra sig på romernas integritet som människor. T.ex. genom att romerna garanteras utbildning och utkomst i sitt hemland.
