De språkliga minoriteterna har stora förväntningar på Europeiska unionen. Som medlem av språkkommissionär Leonard Orbans kabinett har jag under de senaste tre åren haft möjlighet att sammanträffa med representanter för olika språkminoriteter inom EU och ta del av deras problem och målsättningar. Nästan 10 procent av EU-medborgarna tillhör någon språklig minoritet och många av dem representerar därill stora folkgrupper som t.ex. katalanerna, som är fler än Finlands hela befolkning.
Därför är det kanske något förvånande att intresset för minoritetsspråken är förhållandevis litet i såväl Europeiska kommissionen som i Europaparlamentet. Det kommer bl.a. till uttryck i att det inte längre finns någon kommissionär som har flerspråkighet som sitt ansvarsområde och att unionen fortfarande saknar en rättslig grund för att främja minoritetsspråk. Orsaken till detta kan till en del sökas i unionens historia.
Det var en strävan att bygga upp Europa efter förödelsen under andra världskriget och att undvika ett nytt krig, som ledde till det samarbete som senare kulminerade i en överstatlig union. Bakom tillkomsten av Europeiska kol- och stålunionen, och med tiden Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM), som senare förenades i den Europeiska gemenskapen (EG), låg ekonomiska intressen. Det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden var det primära.
Europeiska gemenskapen eller Europeiska unionen som den heter idag bygger på ett konsensustänkande, besluten fattas på basis av minsta gemensamma nämnare. Medlemsstaterna drar sig för att kritisera varandra och kompromissar sig fram till lösningar.
Den europeiska integrationen har tagit sikte på praktiska framsteg, som framförallt har gynnat medlemsstaternas ekonomi och välstånd. EU betonar visserligen demokrati och mänskliga rättigheter, men unionens altruistiska roll överskuggas ofta av ekonomiska intressen. För att undvika att ta ställning till frågor som är känsliga för medlemsstaterna hänvisas till subsidiaritetsprincipen, enligt vilken besluten skall fattas på en nivå som är så nära medborgarna som möjligt. Kultur och språkfrågor hänförs enligt subsidiaritetsprincipen till medlemsstaternas kompetensområde. Det innebär att medlemsstaterna ges fria händer att själva utforma sin minoritetsspråkspolitik. Det finns inte heller någon gemensam europeisk norm för hur man skall förhålla sig till minoritetsspråk. Medlemsstaterna kan till och med låta bli att erkänna existensen av ett minoritetsspråk och därmed i praktiken förbjuda användningen av andra språk än det enda officiella i offentliga sammanhang, bl.a. i förvaltning och undervisning.
Lissabon- eller reformfördraget som nyss trätt i kraft innebär inte heller någon nämnvärd förbättring. Artikel nummer 1a i Lissabonfördraget betonar visserligen att Europeiska unionen bygger på sådana värden som respekten för mänskliga rättigheter, vilket inkluderar personer som tillhör minoriteter.
Med Lissabonfördraget träder den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna i kraft. Enligt stadgans artikel 21 förbjuds all diskriminering på grund av bland annat etnisk tillhörighet och språk. I följande artikel sägs att unionen skall respektera den kulturella, religiösa och språkliga mångfalden. Men man bör komma ihåg att Lissabonfördraget endast gäller EU- rätt, inte nationell lagstiftning. Artikel 51 i samma stadga understryker nämligen att bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner och organ samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Enligt Lissabonfördraget skall stadgan om de grundläggande rättigheterna inte på något sätt utöka unionens kompetensområden som dessa har definierats i EUs grundfördrag. Diskrimineringsförbuden i stadgan gäller med andra ord endast i mycket begränsad utsträckning, det vill säga endast om och när EU-rätt implementeras.
Rent juridiskt har Europeiska unionen således inga medel att försvara minoriteters rättigheter. EU har inga rättsliga medel att påverka medlemsstaternas minoritetspolitik. Man kunde något förenklat beskriva situationen som rakt motsatt till den som råder i Finland. När finlandssvenskarna som en följd av det rådande politiska klimatet i dagens Finland hänvisar till de i grundlagen fastslagna språkliga rättigheterna, finns det på europeisk nivå inget regelverk att falla tillbaka på. EU:s stöd till minoritetsspråken begränsas i stället till politiska uttalanden. Men å andra sidan är denna politiska roll viktigare än man kunde tro. Påtryckningar från Europeiska Unionen har bl.a. påverkat implementeringen av Slovakiens omstridda språklag och i Bulgarien valde man att inte hålla en folkomröstning om slopandet av nyhetssändningarna för den turkiska minoriteten.
Europeiska unionens möjligheter att påverka minoritetspolitiken framträder tydligast i de länder som kandiderar för ett medlemskap i unionen. Av potentiella medlemsstater krävs nämligen att de måste godta unionens värdegrund, som den definieras i Köpenhamnskriterierna. Detta har medfört att EU indirekt bidragit till att förbättra kurdernas situation i Turkiet. EUs hänvisning till Europarådets stadga för landsdels- och minoritetsspråk och till ramkonventionen för nationella minoriteter har också haft en positiv effekt. Även om de europeiska konventionerna saknar sanktioner, undviker medlemsstaterna att öppet bryta mot dem för att inte komma i en dålig dager.
Eftersom vi lever i ett liberalt samhällsklimat som präglas av stor valfrihet bör majoritetsbefolkningen nu övertygas om nyttan av minoritetsspråk. Därför strävar EU också efter att använda mer positiva påverkningsmedel. Konsekvent framhålls det mervärde som minoritetsspråken ger. Med studier och publikationer vill EU visa hur näringslivet kan dra nytta av minoritetsspråk. Minoritetsspråken bidrar till ett ökat välstånd för regionerna och deras invånare.
Minoriteterna knyter samman regioner och länder. Den som talar ett minoritetsspråk behärskar vanligen också andra språk - något som unionen förutsätter av en sann europé.
