Svenskan i Finland är ett av få större minoritetsspråk i Europa som förlorar terräng. Sedan 1970 har finlandssvenskarnas antal minskat med drygt 13.000 personer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 1940 var antalet svenskspråkiga 354.000, år 2002 var siffran nere i 290.000. År 1880 utgjorde svenskarna 14,3% av landets hela befolkning, år 2002 var procenttalet 5,6.
Vad är det då som gör att finlandssvenskarna inte blir fler?
Den frågan är inte lätt att besvara utan en mera ingående forskning och noggranna analyser. Men jag vill gärna lyfta fram några saker som jag har fäst mig vid.
Om vi tar året 1970 som utgångspunkt kan vi konstatera, att de som talar ett regionalt språk eller ett minoritetsspråk har blivit fler till antalet i länder som Spanien, Tyskland, Italien, Danmark, Belgien, Nederländerna - på senare tid har även flera av minoriteterna i det centralstyrda Frankrike vuxit.
Ökningen i Spanien får till en del sin förklaring av att minoritetsspråken var förbjudna i alla officiella sammanhang ända fram till Francos död 1975. Sedan dess har antalet som talar katalanska nästan fördubblats. Men mera anmärkningsvärt är att de katalansktalande inte bara ökar till antalet utan att deras andel av Kataloniens befolkningen kontinuerligt växer. Antalet skolelever med katalanska som modersmål har ökat från 26,6 % år 1993 till 34,1 % år 2000. År 2026 förväntas de utgöra hela 41,1% av alla elever i de katalanska skolorna. De enspråkigt spanska elevernas antal antas sjunka från 16,7%år 2000 till 7,2% år 2026.
Nu kan man naturligtvis hävda att det här hänger samman med hur man definierar modersmål och hur man räknar. Det ligger någonting i det, men det är inte hela sanningen. Man kan inte frånse det faktum att det i dag är fler som talar katalanska än tidigare och att allt fler uppger att katalanska är deras modersmål, medan de som uppger spanska som sitt modersmål blir färre.
Baskiskan - och på senare år även galiciskan - upplever en liknande renässans. I dag är det fler som talar baskiska och galiciska än för 30 år sedan och det är fler som använder katalanska, baskiska och galiciska i kontakten med myndigheterna. Den grupp som uppger sig tala enbart spanska har minskat i åtminstone fyra av Spaniens regioner.
Katalonien hör till de områden där de som talar enbart spanska har minskat numerärt. Detta kan ses som en följd av att man i skolorna har infört ett språkbadssystem, som innebär att undervisningsspråket i alla statliga och kommunala skolor är katalanska. Detta gäller även områden med en nästan uteslutande spanskspråkig befolkning som i t ex L'Hospitalet de Llobregat. Motiveringen är att elever i spanskspråkiga områden - framförallt i Barcelonas förorter - annars aldrig skulle komma i kontakt med katalanskan eftersom de lever i en enspråkigt spansk omgivning.
Man kan kanske tycka att det förmodligen är relativt lätt för ett minoritetsspråk som påminner om majoritetsspråket att vinna terräng på majoritetsspråkets bekostnad. Det är förståeligt att den som talar spanska lätt kan lära sig galiciska eller katalanska och så att säga "byta" modersmål, eftersom språken ligger så nära varandra. Men hur skall man då förklara att en liknande utveckling skett i Sydtyrolen och i Wales, där minoritets- och majoritetsspråken inte alls är närbesläktade.
I Sydtyrolen har de tyskspråkiga ökat från 62,2% år 1961 till 64,0% år 2001 och ladinerna från 3,4% till 4,0%. Majoritetsspråkets, d v s italienskans, andel har minskat från 34,3% till 24,5% - inte som en följd av att man har värvat italienare till att bli tyskspråkiga utan som en följd av positiv diskriminering till förmån för tyskan och ladinskan som är minoritetsspråk i Italien.
En liknande tendens finns i Wales. Walesiskan är inte nära besläktad med engelskan. Ändå har antalet walesisktalande ökat från 508 000 (18,7%) år 1991 till 582000 (20,8%) år 2001, en ökning med 74 000 personer. I åldersgruppen 5-14 år är ökningen ännu större, från 26 % år 1991 till 40,6% år 2001. Bland dem som är över 45 år har andelen som kan walesiska minskat, men bland ungdomarna i Wales växer stadigt det antal som talar walesiska och som anser att walesiskan är deras modersmål.
Man kan då visserligen utgå från att walesarna har en något annan definition av modersmål än den vi är vana vid. Men det är skäl att komma ihåg att många av de 290.000 som vi idag definierar som finlandsvenskar antagligen skriver och talar minst lika bra eller t o m bättre finska än svenska. Å andra sidan finns det ett stort antal finskspråkiga vars svenska är så god att de kunde klassas som svenskspråkiga.
Men faktum kvarstår att det i dag finns långt fler som drömmer, tänker på och använder walesiska än för trettio år sedan. På samma sätt som i Sydtyrolen har andelen av dem som enbart talar majoritetsspråket - i detta fall engelska - minskat.
Om vi tar en titt på åldersstrukturen kan vi konstatera att den för finlandssvenskarna är den omvända i jämförelse med många av de andra språkminoriteterna i Europa.
Finlandssvenskarnas är en pyramid med smal bas. Medan walesiska, katalanska, baskiska, galiciska och frisiska till övervägande del talas av unga människor och procentuellt av fler ungdomar än åldringar, finner vi en totalt omvänd befolkningsstruktur bland finlandssvenskarna. De största åldersgrupperna är de som är 55-59 och 50-54 år. Minst svenskspråkiga finns det i åldersgruppen 0-4 år. Glädjande nog har denna utveckling bromsats upp. Fler barn söker sig till de svenska daghemmen och skolorna, tvåspråkiga familjer använder svenska hemma och låter barnen gå i svensk skola etc.
Men vad beror det då på att den svenska andelen av befolkningen minskat så kraftigt efter andra världskriget? En av orsakerna är den förhållandevis stora utflyttningen av finlandssvenskar till Sverige från 1950- till slutet av 1970-talet.
En annan är möjligtvis att svenskan inte uppfattas som en naturlig del av den finländska identiteten. Här är de minoritetsspråk, som jag tidigare behandlat i ett annat läge. I Wales t ex anser allt fler, även inflyttade från andra delar av Storbritannien, att walesiskan måste främjas.
En annan orsak är möjligheterna att verka på det regionala språket eller minoritetsspråket. Inte minst förvaltningsspråket är viktigt. En statligt eller kommunalt anställd i Katalonien, Baskien, Galicien eller Wales förutsätts ha kunskaper i det regionala språket, även om det talas av en minoritet.
I Finland förutsätts i allmänhet en utmärkt förmåga att tala och skriva finska (stora språkprovet) för tjänstemän inom statsförvaltningen. Kraven på utmärkta kunskaper i finska kan tänkas vara en bidragande orsak till att många svenskspråkiga ungdomar framförallt i Österbotten och på Åland söker sig till Sverige.
Den pågående förvaltningsreformen har dessutom utplånat en mängd förvaltningsenheter med svenska som första språk. I Sydtyrolen skapades 1959 en region med tyskspråkig majoritet, vilket gjorde tyska till det dominerande förvaltningsspråket. Det anses ha bidragit till att tyskspråkiga ungdomar i större utsträckning stannar i regionen.
Språkets mervärde har också stor betydelse. Studier visar att alltfler lär sig landsdels- eller minoritetsspråket för att det innebär ett trumfkort på arbetsmarknaden. Kunskaper i minoritetsspråket ger ett ekonomiskt mervärde som konkret tar sig uttryck i högre lön, intressantare jobb, lättare att få anställning etc.
Och om walesarna har lyckats bevisa att ett språk som talas av 700 000 personer innebär ett ekonomiskt mervärde borde också vi kunna göra det med ett språk som talas av 9miljoner.
Kopplat till mervärdet är också språkets image. Det är trendigt att tala katalanska i Katalonien eller walesiska i Wales, medan svenska ännu inte på samma sätt uppfattas som "coolt" bland finska ungdomar. Satsningar som Radio Extrem, Papper/Peppar och PlayMe inverkar positivt och är steg i rätt riktning om vi vill att fler frivilligt lär sig svenska.
En annan viktig och bland finlandssvenskarna ännu delvis outnyttjad resurs är invandrarna. En orsak till att flera av de europeiska minoritetsspråken stärks är att invandrare - såväl inflyttare både från andra delar av egna landet som invandrare från andra europeiska och icke-europeiska länder - lär sig minoritetsspråket. Invandrarna innebär en enorm potential för regional- och minoritetsspråken i Europa.
Jag har här försökt sätta fingret på några av de faktorer som kan ha bidragit till att finlandssvenskarna inte ökat i samma takt som en del andra minoriteter i Europa. Det som jag här har framfört är endast spridda iakttagelser och allmänna generaliseringar.
Men frågan är intressant och kunde vara värd en grundlig utredning. Hur kan man bedriva en framgångsrik regional- och minoritetspolitik?
Hur kan man påverka attityder och olika grupperingars självbild? Hur kan man hos en oförstående majoritetsbefolkning skapa en positivare attityd till minoritetsspråk? Frågorna är många och forskningen på detta område endast i sin linda.
