– Vad säger du? Talar du svenska hemma med flickan?
Min dotter har börjat i ettan i en vanlig rysk kvartersskola. Läraren är en erfaren pedagog, som leker och lär barnen med stor frenesi, men nu ser hon chockad ut.
– Ja vi har ju Shamir också. Han bara tittar på mig och strålar med sina stora ögon. Han förstår inte ett smack. Han är från Dagestan. Men det är ju det vi alltid har sagt, sådana barn ska gå i egna skolor på sitt eget språk.
Jag säger att det nog inte finns någon svensk skola i Petersburg. Förresten är vår flicka tvåspråkig.
Men nu börjar två barn dra i läraren för att en tredje har lagt krokben för en fjärde. Det är dags för mig att gå.
På eftermiddagen träffar ja en sociolog som arbetar med integrationsfrågor. Hon säger att inställningen till invandrarbarn är hård. Ofta vill man att de ska gå i specialklasser där inga ryska barn går, eller tillsammans med ryska barn med inlärningssvårigheter.
Det här gäller särskilt i förstäderna där barn till invandrade arbetare går. Välutbildade invandrare placerar sina barn i goda skolor i de centrala stadsdelarna och de här barnen är mycket framgångsrika, och gör i själva verket bättre ifrån sig i skolan än de infödda barnen. De här invandrarna gör inget väsen av sig och kräver ingenting för egen del. Lärarna i de här skolorna säger därför att ingenting behöver göras för att uppmärksamma invandrarna. Så alternativen är två. Exkludera invandrarna eller blunda för att de finns. Fortsätt att undervisa om Lermontov och krigen i Kaukasus, om det tatarmongoliska oket precis som förr. Nämn inte att Pushkins morfarsfar var afrikan, det är onödigt.
Det är också fascinerande att inse att myndigheterna saknar siffror som skulle ge ens någotslags bild av situationen här i Rysslands norra huvudstad. Nu läser jag att invandrarna från Uzbekistan är 2987 personer enligt den officiella statistiken. Så många uzbeker har registrerat sig vid staden migrationscentrum. Samtidigt anger medborgarorganisationerna att det finns 240 000 uzbeker i Sankt Petersburg. Utöver det här finns siffran 500 000 som härstammar från det mellanregionala migrationsutbildningscentret.
Jag tar metron och bussen till det splitternya allt-i-ett byråkraticentret i centrum av staden vid Nevan. Bussen är en särskild byråkratibuss och kör bara byråkratikunder rakt från metron till centret utan avstigning eller påstigning under vägen. Lite som Ikeabussen. Jag inbillat mig dumt nog att det ska gå snabbare och enklare att sköta byråkratin på det nya centret än på migrationsavdelningen i vår egen stadsdel. Jag är ju utlänning och måste registerna mig. Det nya centret är högt och glasigt och det är smockfullt av folk från Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgisien. Från de här länderna kommer de flesta immigranter till Sankt Petersburg för tillfället. Jag slår mig ner på en grå plaststol med min kölapp i handen. Bredvid mig, på en likadan stol, sitter en kvinna från Uzbekistan. Hon ser trött ut och berättar att hon varje år måste registrera sig på nytt, och varje år kostar det ca 400 euro. Det är mer än hennes månadslön. Kvinnan kan omöjligt ansöka om ryskt medborgarskap, för gör hon det så tillåts hon inte resa in i Uzbekistan mer. De uzbekiska myndigheterna är inte att leka med. Och där är hennes tre små barn och gamla mamma. Kvinnan jobbar som städerska och skickar hem pengar varje månad.
Jag lyckas naturligtvis inte få mina papper i ordning på det nya glasiga centret. Det är bara att åka tillbaka till det sunkiga kontoret i min egen stadsdel. Kvinnan bakom disken på stadsdelskontoret för migrationsärenden fumlar med en enorm bunt med ansökningar om arbetstillstånd som en liten mörk man med guldbågad glasögon lämnar in. Pakistan, ja alla ansökande är från Pakistan, och de behöver fort arbetstillstånd.
– Vi behöver folk som arbetar för oss, förstår ni?
Det är sällan man längre hör dem som utför kroppsligt arbete tala ryska med varandra här i Sankt Petersburg. En bekant som låter bygga en villa utanför stan säger som många andra:
– Varför skulle jag anställa ryssar eller vitryssar? Hellre har jag tadzjiker här. De är muslimer och super inte och de jobbar hårt för en lön som ryska arbetar skrattar åt.
Jag konstaterar att klichéerna och de stereotypa uppfattningarna om muslimer ändå är mera mångbottnad än hemma i Finland. Den vackra, stolta moskén i centrum av stan har stått på sin plats intill Nevan ända sedan 1913. Invandring och mångkulturalism är den del av stadens identitet. Här har stadens myndigheter till exempel skapat en väggkalender som delas gratis ut i skolorna där fester från olika religioner finns utsatta tillsammans med viktiga petersburgska författares, kompositörers och andra betydande personers bemärkelsedagar.
Den petersburgska identiteten är i grunden inkluderande. Det talar sociologen också om. Petersburg är alldeles annorlunda än t.ex. Krasnodar i södra Ryssland. Där är det endast ryskhet som gäller, i Petersburg är det inte så. Staden har sin egen myt.
Jag vandrar längs Anglijskaja naberezjnaja (Engelska kajen), förbi den gamla Anglikanska kyrkan och funderar på Helsingfors. Har Helsingfors potential att vara en inkluderande stad? Vad i Helsingfors historia kunde stöda det?
Det finländska statsbygget är så hårt sammansvetsat med den nationalromantiska idévärlden att Helsingfors egentligen berövas sin historia. Samtidigt är det just staden som kunde ha kapacitet att ge barnen de berättelser som behövs för att skänka barnen hemkänsla och trygghet i vardagen. Helsingfors som en stad där olika språk, kulturer, religioner möts och samverkar ända sedan staden grundades behöver berättas och förmedlas till skolbarnen och deras lärare. När historien gång på gång berättas bara i termer av nationellt uppvaknade blir man till slut hjärntvättad och till och med inskränkt.
I det klimatet är det logiskt att det inte finns plats för folk som talar svenska och bor i Finland. Två möjligheter finns för dem som vill bo i den vita staden vid Finska viken: assimileras eller förpassas.
Det samma gäller naturligtvis för alla andra minoriteter också.
På Anglijskaja naberezjnaja bodde i tiden engelsmän. De var aktiva handelsmän och byggde upp hamnverksamheten i staden vid Nevan.
Vem byggde hamnar och skapade handelshus i Helsingfors? Vem skapade industrier och vem ritade stadens viktigaste byggnader? Vem öppnade den första lekskolan?
Min flicka kommer hem från sin ryska kvarterskola och berättar för mig om hur staden vid Nevan byggdes av Mensjikov och Peter den Store och deras medhjälpare från många länder.
Vi går ut på en promenad i Alexandersparken när det börjar skymma.
– Mamma, kan vi gå till Minigorod?
Minigorod (ministaden) är en inhägnad plats i vår park där en arkitekt gjort minitiösa modeller av stadens viktigaste kyrkor och palats i knähöjdsstorlek. Bredvid finns en skulpturgrupp med stadens arkitekter tidsmässigt mycket fantasifullt samlade kring ett stenbord med Mensjikov i mitten.
Petersburgs stora arkitekter heter Rastrelli, Monferrant, Benois...
Benois heter också den arkitekt som ritat Svenska teatern i Helsingfors. Men det arvet är nedyxat och begravt i den nationalistiska yran. Huset blev avskalat och fasaden demolerades som en del av det nationalistisk-funktionalistiska projektet. Nu renoverar man byggnaden, men kommer man att förse byggnaden med dess rättmätiga fasad? Kommer man överhuvudtaget att uppmärksamma byggnadens fader, den fransk-italiensk-tysk-polsk-ryska arkitekten Nikolaj Benois? Vore det för vågat?
Min flicka klättrar raskt upp i knät på Rastrelli och hennes mörka ögon glittrar.
– Mamma, titta jag ritar också nya hus, titta jag håller också i pennan!
