– Här finns nazism, eller nationalism eller rasism, vad heter det egentligen? Och aldrig har jag känt det så starkt som då jag gick till det svenska dagiset.
Jag sitter med Elvira på en restaurang i centrum av Helsingfors och smuttar på sött starkt indiskt te. Elvira har kommit till Finland från vårt grannland i öst. Hon har själv vuxit upp på tre språk (tatariska, basjkiriska och ryska) och hon ville absolut ge sin dotter kunskaper i Finlands båda nationalspråk.
Flickan skulle börja på svenskt dagis, planerade Elvira. Men på dagiset var man inte entusiastisk över att få en liten rysk invandrarflicka. Elvira berättar att föreståndaren stirrade på henne och sa: Varför ska din flicka lära sig svenska? Till vilken nytta? Inte kan vi ha henne här, hon förstår ju inte vad vi säger.
Elvira sa att flickan är tre år och lär sig snabbt. Och inte förstår hon något i den finska lekisen heller, men där tas hon nog emot.
Efter det följde ett långt samtal kring eventuella svenska rötter eller släktband. Blodsband. Elvira upplevde att hon blev rasistiskt bemött och gick chockad från dagiset.
Det är besvärligt att förklara för Elvira att motviljan mot att ta emot barn med annat modersmål än svenska egentligen utgår från en diskussion som fördes för trettio år sedan och gällde finskspråkiga barn. Man ville undvika att finskan skulle bli det dominerande umgängesspråket barnen emellan på dagiset, vilket lätt kunde ske eftersom enspråkiga svenska barn började vara i minoritet.
Det här förfarandet har sedan hängt kvar och ingen har rett ut situationen efter det att verkligheten blivit en annan. Nu för tiden finns det en stor grupp av barn som har varken finska eller svenska som modersmål. En familj från ett afrikanskt land försökte i fyra års tid få in sina barn på svenskt dagis i östra Helsingfors. De fick gång på gång höra att det inte fanns plats för dem.
Nu har dörrarna till svensk dagvård och förskola äntligen öppnats för de afrikanska barnen. Men det skedde först efter att pressen kopplats in.
En kvinna från Georgien lyckades med konststycket att få svensk dagisplats i Sibbo för sina barn. Hon berättar att det hände först efter att hon lovat ställa upp för SFP.
Det är alldeles onödigt att hålla vackra tal om integration på svenska om det inte fungerar på gräsrotsnivå för vanliga invandrare med alla de skavanker och egenheter de har. Dagispersonalen behöver skolning och stöd i den nya situation som uppstått.
Det är klart att det kan kännas överväldigande att plötsligt ha barn med tiotals olika modersmål och föräldrar med olika religioner, dieter, traditioner och idéer som ska samsas, uppmuntras, tröstas och vägledas. Men samtidigt är det så vårt samhälle börjar se ut och en verklighet som finsk dagispersonal tagit sig an utan att knota.
När svenska dagisföreståndare helt kallt förklarar att de bemöter alla på samma sätt oberoende av bakgrund, så är det inte nog, om det ens är sant. Nya invandrare som närmar sig dagis har ofta inte en blekblå aning om vad subjektiv dagvårdsrätt är. Deras föreställning om Finlands två nationalspråk kan också vara väldigt svävande.
Jag känner till situationen i vårt östra grannland och jag vet att dagisföreståndaren i Ryssland är en drottning som i sin nåd behagar ta emot en viss familj till sitt dagis. Helst ska förstås mamman eller pappan själv i tiden ha gått på dagiset. Man vill veta vem man har att göra med. Ibland kan en ny köksinredning eller någon annan lämplig insats få föreståndaren att förbarma sig över en okänd familj utan kontakter.
En rysk mamma som närmar sig ett dagis i Finland är alltså redan från början beredd på att vända på klacken med sitt barn. Man krusar inte, utan väljer andra alternativ.
Invandrare från till exempel Kongo har knappast heller så jättestor vana att stå på sig mot trilskna myndighetspersoner.
De som främst klagar och överklagar om allt i världen är förstås infödda finlandssvenska mammor från Ulrikasborg och Munksnäs.
Invandrarmammorna är nog ofta mer lika knyttet när de tassar in på den stora dagisgården. Att skrämma en invandrare är inte svårt...
Elvira och jag vandrar ut i Helsingforsmörkret tillsammans i armkrok, hon skrattar och pratar livfullt om dansföreningen hon grundat, om fester hon ska ordna och om sin flickas franska lekis och pianotimmar
Om Elvira med all sin energi och livslust blivit visad på porten på svenskt dagis så vågar jag knappt tänka på alla de andra drabbade invandrarna. Inte vill jag heller tänka på hur de nu förhåller sig till Svenskfinland.
