– De kommer att tvingas att gå i burka, läsa Koranen och får aldrig mer gå ut!
Det är en rasande gråhårig kvinna som hötter med näven och utmålar sina tre barnbarns framtid hos pappa i Syrien. Hon och dottern-mamman berättar nu sin sorgliga story för de ryska tevetittarna.
Pappan åkte helt enkelt med flickorna till flygfältet en dag och försvann. Nu är mamman ensam bland barnens leksaker och skolböcker i den trånga, grå förortstrean i Moskva.
– Jag har varit utan mina barn i flera veckor. Minstingen är bara två, jag ammade henne ännu.
Det tårdrypande dramat spelas upp i en glittrig tevestudio i mondäna Moskva. Det hela går av stapeln när läget i Syrien fortfarande är under kontroll. Det politiska läget i Syrien diskuteras inte överhuvudtaget.
Studiopubliken är bänkad i cirkel kring den rasande mormodern och den gråtmilda mamman. Pappan syns via videolink, i sin brors förgyllda soffa i Damaskus. Han håller minstingen i famnen och ber sin älskade fru komma till honom och döttrarna.
– Njet! Inte på några villkor. Inga hijabs för oss. Mormorn är obeveklig. Bandit och rövare som far iväg med ryska barn. Våra barn ska inte bli slavar utomlands. Mamman snyftar. En arg kvinna och en skäggig man i studiopubliken pekar indignerat på videoskärmen och väser upprört med varandra.
Då stiger en elegant, sval, blond dam i publiken upp. Hon är inte ung och talar långsamt och säger att hon är från Nordens Palmyra, alltså från Sankt Petersburg – och att Söderns Palmyra finns i Syrien.
– Du ska absolut resa dit. Lära känna den kulturen också och barnen måste få göra det. Vilken rikedom!
Så sätter sig den petersburgska damen lugnt ner igen. Det blir tyst.
* * *
Jag lutar mig bakåt i min ryska tevesoffa och konstaterar att dramaturgin använder sig av typiska byggstenar. Sankt Petersburg kontra Moskva. Månne studiovärden är petersburgare? Eller dramaturgen?
Nordens Palmyra är ett av Sankt Petersburgs många smeknamn. Palmyra var en blomstrande, elegant handelsstad under antiken där folk och kulturer från hela världen möttes och berikade varandra.
Den aristokratiska damen är förstås petersburgare. En känd skådespelerska dessutom. Hon står för bildning, kultur och tolerans och ska utgöra en kontrast till de fördomsfulla hetlevrade kvinnorna från Moskvas sunkiga förorter.
Enligt rådande stereotyper ska en petersburgare vara sansad - för att inte säga kylig - bildad och tolerant. Stadens klassiska arkitektur anses fostra invånarna till måttlighet. Men också rent statistiskt har Petersburg det högsta andelen akademiskt utbildade i hela Ryssland. Moskva, det är centrum för makt och handel. Sankt Petersburg är kulturhuvudstad. Inte på grund av det skulle ges ut mera böcker i Petersburg än i Moskva, finnas bättre operasångare, fler rockgrupper eller flera körer. Utan på grund av myten om Sankt Petersburg; staden som uppstod ur intet, mot alla odds. Staden som överlevt revolution, svält, blockad och Stalins hatprocesser.
Tevestudion med den upprörda mormodern finns i Moskva, inte i Petersburg.
Studiovärden vill få den snyftande mamman att resa till Syrien för att där sammanstråla med barnen och mannen och försöka hitta en lösning på familjedramat. Mamman erbjuds lyxlogi i Damaskus och språkkunniga följeslagare. Men moskvamamman blidkas inte. Hon vägrar att resa till Damaskus. Studiovärden ropar: Vi betalar! Men bestäm er nu! Varför vill ni inte åka?
Sändningen slutar i lätt kaos.
* * *
Jag rör om i min tekopp och konstaterar att sändningen inte fick något slut, trots studiovärdens ivriga försök. Till slut hade han nästan hela publiken med sig. Men mamman och mormodern gav inte med sig och allt rann ut i sanden.
Damen från Nordens Palmyra var egentligen helt osannolik när hon reste sig i studion och talade om kultur och förståelse.
I tiden var förstås Petersburg verkligen Kosmopolis. Men det är länge sedan.
Sankt Petersburg byggdes av tsar Peter som ett nytt Rom eller Venedig, som en stad där vägar skulle korsas och mötas och människor från olika kulturer skulle samverka. Peter den store inbjöd arkitekter, byggmästare, handelsmän och musiker från hela Europa.
Katarina II fortsatte sedan i Peters spår.
Många av de utländska specialisterna och handelsmännen trivdes i staden vid Nevan och etablerade sig där för gott med sina familjer, och hjälpte till att skapa en öppen stad som skulle skänka den europeiska kulturhistorien många storverk.
Finlands stolta väg mot självständighet och en plats bland nationerna skulle knappast vara så stolt utan Kosmopolis vid Nevan.
24 000 finländare var bosatta i Sankt Petersburg i slutet av 1800-talet. I staden vid Nevan talade man ryska, tyska, finska, tatariska, franska, engelska, armeniska, grekiska och många fler språk. Det fanns till och med en egen petersburgssvenska. Man höll gudstjänster på mer än 14 språk runtom i staden, och 1913 stod Nordeuropas största moské färdig att invigas på Petrogradskijön. Moskén står kvar än i dag, med en underbar medelhavsblå kupol och två rakryggade minareter.
Men i dag inbjuds inte ingenjörer, arkitekter och specialister från hela världen till Sankt Petersburg. Nej. Petersburg är som vilken europeisk storstad som helst. De infödda håller benhårt på sig och sitt, och invandrarna som kommer söderifrån ska hålla sig på bottnen. De ska göra de sämsta jobben och trängas i de värsta förorterna med de olyckligaste och mest försupna bland urinvånarna.
* * *
Den syriska pappan klagade naturligtvis framför tevekameran om hur han aldrig kunde få ett ordentligt arbete i Ryssland. Han kände sig oändligt förödmjukad när frun sprang på jobb, tjänade pengar, svärmor skötte barnen och han själv fick lov att slå dank eller köra svarttaxi. Till slut stod han inte ut med svärmors ständiga klagovisor och rasistiska utfall. Han åkte iväg med barnen. Han ville bort från sitt liv på bottnen. Som tur är hade han en plats att återvända till.
Med facit på handen är Damaskus kanske inte en så bra tillflyktsort. Förhoppningsvis har familjen vid det här laget kunnat återförenas någon annanstans, på en lugn plats.
* * *
Min teve surrar på igen. Nyheterna i kväll inleder med kravaller och sjunkande börskurser. Tidningen som ligger framför mig handlar om tragedin i Norge. Det kunde hända här i Ryssland också, kommenterar en politolog. Hatiska rasister och extremnationalister finns det gott om.
Man talar om att staden Petersburg står kvar så länge Bronsryttaren, ryttarstatyn av Peter den store, står kvar vid Nevan. Men jag spanar efter horisontlinjen, linjen där palatsen och husen längs Nevan möter himlen. Den Brodsky beskrev. Inget hus- eller tornbygge får söndra den. Om den bryts är måttfullheten och harmonin försummade.
Ja. Linjen finns där, ännu, knappt skönjbar mellan grå himmel och grått vatten.
