– Kyllä. Jag kämpade mig igenom hela texten fastän min svenska är usel. Det är helt otroligt att man nu för tiden ska tvingas läsa på svenska hela tiden.
Peter och Pekka sitter vid grannbordet på det anrika kaféet på Boulevarden. Solen lyser in genom de stora fönstrena och ur kaffekopparna stiger varm ånga i slingor och mjuka dofter. Jag brukar ofta se dem här. Två män kring trettio i prydliga grå tröjor, med varsin portfölj. De möts här varje måndag morgon har jag märkt. De samtalar frejdigt på två språk.
– Den var i mitten av tidningen. Etkö huomannut? Hela uppslaget handlade om fransmännens och tyskarnas syn på senaste bankstödet till Belgien och Grekland. Har du inte läst den ännu?
– Jag har läst den, visst. Någon borde få de finska tidningarna att rycka upp sig.
Pekka suckar djupt och smuttar på sitt heta kaffe. Peter tuggar croissant och nickar långsamt.
Jag själv börjar bläddra i den stora tidningen som kommer ut på svenska varje dag i vår huvudstad och som ligger framför mig på kafébordet. Ja, tidningen är innehållsrik och lockande som vanligt. Det är klart att Pekka läser den. Foton och text stöder varandra eller kontrasterar genomtänkt. Material direkt från Europas alla stora huvudstäder. Insatt Rysslandsrapportering. Och dagens stora inhemska reportage om nyfattigdom innehåller också hänvisningar och jämförelser med situationen i andra nordiska länder. Kultursidorna har kända skribenter från grannländerna...
Det är liksom inte lönt att gå till tidningsstället för att hämta den andra stora tidningen på nationalspråk nummer 1. Det räcker med den här tidningen, här finns det mesta och allt är gjort med omsorg, kunskap och stil.
Det är sant, det fanns en tid, för flera år sedan, när det nästan var tvärtom. En tid då jag var tvungen att läsa den stora finska tidningen och dessutom med jämna mellanrum köpa tidningar på flera andra språk, för att hålla mig ajour. Men det nu är det nästan svårt att minnas den tiden.
Det var visst just då när allahanda högljudda minoritets-och annorlundahatare hade börjat trumma ut sitt sorgebudskap med stor kraft, som det började hända.
Det var en ung kolumnist som först hyllade folkbildning och kvalitetsjournalistik. Det dröjde inte länge förrän folk vaknade en ny linje drogs upp för huvudstadstidningen: Nya resurser tilldelades för skrivarbetet och alla de kunniga journalisterna fick möjlighet att börja jobba på allvar. Den tidigare försmådda mecenaten och välgöraren fick äntligen glädja sig i sin himmel. Det gjordes nyanställningar och riktiga korrespondenter skickades ut i Europa och till grannen i öster. Nya kontaktnät med andra nordiska tidningar och fantastiska skribenter skapades.
Och så var det webbsatsningen. Det var material på ryska, samiska, romani, arabiska och somaliska. Det var ju då det började. Tidningen blev mångkulturell på nätet. Mina ryska bekanta var helt euforiska över att få läsa seriöst gjorda artiklar på sitt modersmål om Finland, Norden och Europa.
Tidningen blev snabbt Tidningen som alla som ville hänga med på allvar läste. Veckobilagan var förstås också ett måste, helt enligt fransk modell.
Mitt te har kallnat medan jag försjunker i tankar. Borde jag be om mer hett vatten eller en ny kanna?
Männen vid bordet bredvid mitt håller på att bryta upp.
Pekka kliar sig sorgmodigt bakom örat och försöker köra ner den lilla ordboken med hundöron djupare i rockfickan.
Peter muttrar något om att man nog kan installera en ordlista i mobilen, men Pekka är redan vid dörren.
– Jag försenar mig till svenskakursen om jag inte skyndar mig.
– Vad säger du! Ruotsinkielenkurssi. Sinäkö?
– Det startade en kurs förra veckan på jobbet, att läsa och förstå svenska, särskilt tidningsspråk. Hej på dej. Nähdään ensi viikolla!
Peter vinkar och min hand höjs också, pinsamt nog. Jag känner ju inte karlen och förresten finns han väl inte ens på riktigt.
Tidningen framför mig på bordet är skrynklig och tunn. Teet kallt. Nu går jag också.
