I Västra Nyland har Marit Lundström(17.9.)intervjuat författaren Sirpa Kähkönen om hennes morfars tid som politisk fånge i Dragsvik.
"Sorg och smärta, men också försoning förmedlas av författaren Sirpa Kähkönen när hon berättar om sin nyutkomna bok om den mörka tiden i vårt lands och hennes familjs historia.- Jag ärvde min morfars smärta.
Bokens tema är smärtsamt för författaren Sirpa Kähkönen: Hennes älskade, tystlåtna morfar var en av de kommunister som på 1930-talet tillbringade många år i fångläger i Dragsvik dit de politiska fångarna i vårt land koncentrerades år 1921.
Bokens tema är också kollektivt smärtsamt i Finland eftersom det beskriver den dystraste tiden i vårt lands historia, en tid som är full av sår från 1918.
Dags att tala
Sirpa Kähkönen säger att tiden mognat för en hantering av de förtigna händelserna och känslorna.
- Det öppna klimatet som vi idag lever i har gjort detta möjligt.
Att förlaget Otava kunde ordna publiceringstillställning i Dragsvik, och att kommendören Anders Gardberg och premiärlöjtnanten Mikael Isberg har hjälpt författaren att komma till rätta, vittnar också om det förändrade klimatet.
Historiska skikt
- Historiens olika skikt lever kvar på platser som den här. När jag första gången kom hit, tillsammans med Sture Lindholm som jag träffat på en historielärarkonferens i Kuopio, kändes det väldigt konstigt. Man kan jämföra det med att komma till Rom där historiens spår är starka och man för sitt inre öga kan se Mussolini vandra längs gatorna och höra frihetskämparna ropa. På samma sätt klingar vårt lands historia här i Dragsvik, på någon nivå finns allting kvar.
- Vi ser byggnaderna som är från ryska tiden, vi ser de olika kasernerna, C och B, vi ser A-huset, och vet att där funnits tusentals fångar. Idag har vi Nylands Brigad här och unga friska beväringar vandrar omkring, det känns bra, säger Sirpa Kähkönen.
Arkiv och berättelser
Kähkönen har studerat historia på Helsingfors universitet, och där även blivit bekant med Nils-Erik Forsgård, vilket är orsaken till att hon även skrivit kolumner för den finlandssvenska tankesmedjan Magma (www.magma.fi/sirpa-kahkonen). På svenska.
Mest känd är hon för sin skönlitterära trilogi om Kuopio, som tillsammans med den nyutkomna boken Vihan ja rakkauden liekit uppges ge en ingående bild av finska folkets livsvillkor under självständighetstiden.
Vihan ja rakkauden liekit är däremot inte en roman även om greppet är berättande, det är en fackbok som bygger dels på arkivforskning, dels skriftligt material som morfadern Lauri Tuomainen lämnade efter sig.
Morfadern, som föddes 1904 i en tiobarns arbetarfamilj, kämpade för det kommunistiska idealet som skulle ge folket frihet.
Förlorad generation
När den kommunistiska motståndsrörelsen slagits ner, många dött antingen i fångläger i vårt land eller flytt över östgränsen och dödats av Stalin, var möjligheterna för de kvarlevande begränsade. På 1930-talet blev straffen mot upprorsmännen allt strängare, det fanns mycket hat på bägge sidor om gallren.
Sirpa Kähkönen menar att det var en hel generation unga, mer eller mindre starkt knutna till arbetarrörelsen, som gick förlorad.
Morfadern talade aldrig om vad han upplevt i fånglägret, där han tillbringade åtta år. Det längsta straffet dömdes 1932 då han dömdes till sju års straffarbete för landsförräderi.
Sorg och förnekelse
Vilka morfaderns känslor var på gamla dagar, efter att han fysiskt överlevt lägret men hade svåra magsmärtor som Kähkönen förknippar även till tvångsmatningen han och andra hungerstrejkande fångar utsattes för i Dragsvik, men även mentalt var tvungen att smälta allt som hänt.
- Jag vet inte hans känslor, det finns inga ord för dem. Men jag gissar att han var helt full av sorg. Jag tror att det också fanns förnekelse, hur skulle han ha kunnat ta in det som Stalin gjorde mot hans kamrater och två av hans bröder som dödades, hans eget kött och blod, han som kämpat för idealet? Det är en smärta jag inte kan föreställa mig.
Ekenäs och Tammisaari
I familjerna som levt med följderna av händelserna 1918 och 1930-talets kärva klimat, blev de framviskade berättelserna om "Tammisaaren yliopisto" och "Siperia" ett slags folklore. Till exempel Sirpa Kähkönen visste inte vad som var sant och vad inte, vilket manade henne att forska.
- Det visade sig att det inte bara var folklore utan det har hänt på riktigt.
Hon konstaterar att Ekenäs och Tammisaari är två helt skilda orter: Ekenäs är idyll medan Tammisaari förknippas med en mörk tid av Finlands historia."
