Magmas seminarium om minoriteter i krig den 2 december bjöd på intressanta föreläsningar med information som inte tidigare funnits att tillgå. De nationella minoriteter som var företrädda; judarna, tatarerna och romerna hade i kriget samma mål som finlandssvenskar och finnar. Att som en man försvara Finlands självständighet.
"All vishet bygger på att erkänna fakta" konstaterade statsminister Juho Kusti Paasikivi i sitt tal vid självständighetsfesten den 6 december 1944. Orden, som egentligen var ett citat av den skotske 1800-tals historikern Thomas Carlyle, var på sätt och vis en självständighetsdeklaration för Finland som tack vare vapenstilleståndet med Sovjet tryggat sin självständighet. Paasikivi hade insett att Finland måste respektera Sovjetunionens närintressen, därför ska orden ses som riktlinjer för den utrikespolitik som skulle krävas under kommande årtionden.
Professor Henrik Meinander reflekterar i sin senaste bok Finland 1944 över innebörden av att erkänna fakta. Något som också har anspelning på den roll finlandssvenskarna hade i kriget.
Meinander var en av fem föreläsare på Magmas seminarium om minoriteter i Finlands krig. Han talade om finlandssvenskarna och kriget och konstaterade att vinter- och fortsättningskriget, eller snarare sagt vapenstilleståndet, var en räddning för finlandssvenskarna.
I ett ockuperat Finland hade det inte funnits utrymme för någon svensk lagstiftning, framhöll Meinander och konstaterade att märkesår i Finlands historia varit vändpunkter för det svenska. Skilsmässan från Sverige 1809 var det och självständighetsförklaringen 1917 ledde till att svenskan fick nationalspråks status.
Påstått svenskt rastänkande bemöttes
En annan historieprofessor på Magmas seminarium, Martti Häikiö, som talade om minoriteternas betydelse under krigen 1939 - 1945 strödde litet grus i maskineriet när han retoriskt undrade hur det var med den finlandssvenska lojaliteten under 1930-talet. Han sade sig att funnit belägg för att den germanska rasläran hade sina anhängare bland svenskarna öster om Bottenviken. Den tog sig uttryck i en nedvärdering av de finskspråkiga som klassades som mongolättlingar.
Häikiö medgav att kriget innebar ett närmande mellan finlandssvenskarna och folkmajoriteten och att talet om "östsvenskarna" tonades ner.
- Det var en till synes enig nation som reste sig ur krigets aska. Men återuppbyggnaden av landet och utplaceringen av de 420 000 hemlösa karelarna blev följande stötesten, det fanns en ovilja på finlandssvenskt håll att ta emot dem.
På den punkten blev Martti Häikiö motsagd och uppmanad att som seriös forskare kolla källorna.
Henrik Meinander blev inte svaret skyldigt utan påminde om att krigserfarenheterna var direkt avgörande för att få ett slut på språkstriden. Den språkfredskommitté som tillsattes hade en avgörande betydelse för att överbrygga motsättningarna. Och ledande finlandssvenska politiker tog konsekvent avstånd från det östsvenska rastänkandet.
- Vid fronten hade finska och finlandssvenska truppförband stridit sida vid sidan mot ryssen. Det går inte att påvisa att finlandsvenskarna skulle ha varit modigare eller fegare, sade Meinander. Att truppförbandet IR 68 gick segrande ur det viktiga slaget vid Tienhaara berodde inte på att de var bättre soldater utan på att de kom utvilade till slaget.
Å andra sidan fanns det stark fredsfraktion på finlandssvenskt håll, bland socialdemokrater och inom Sfp:s liberala falang och därtill en rent pacifistisk Munsalaradikalism i Österbotten. Det var också på grund av dessa företeelser som språkstriden pyrde under fortsättningskriget, framhöll Meinander.
Av de 45 000 finlandssvenskar som deltog i kriget uppskattas det att mellan 6000 och 7000 stupade. Det var enligt Meinander proportionellt sett något färre än de finskspråkiga stupade.
Romerna stod för den största uppoffringen
För ett intensivt och annorlunda vittnesbörd stod socialrådet Väinö Lindberg. Han tillhör den romska minoriteten i Finland, är trespråkig, eftersom han också talar svenska och är socialråd och präst till yrket.
Lindberg konstaterade att det inte föreligger någon dokumentation om romernas medverkan i krigen. Han har därför själv tagit reda på så gott det varit möjligt. Av ca 6000 romer deltog 300 vid fronten, av dessa stupade 60 män.
- Jag ska om ett par dagar viga den sista veteranen i våra led till gravens vila, berättade han .
Lindberg beskrev livfullt under vilka omständigheter romerna inkallades till fronten. En romsk man kunde utan förvarning inkallas och transporteras till fronten. Hade han dessutom en bra häst bar det av för både man och häst, tillade Lindberg och upplyste seminariedeltagarna om att 80 procent av romerna saknade bostad.
Lagen om lösdriveri som trätt i kraft 1936 slog hårt mot det kringresande folket. Fasttagna män placerade i fångläger i Kihniö. Väinö Lindberg själv berättade att han där besökt sin far som velat dela med sig av sin mat till sonen, men blev avbruten av en vakt som ilsket skrek: "Syö mustalainen, että jaksat kuokkia."
- Den största uppoffringen stod ändå kvinnorna för. De visste inte vart deras män tagit vägen och fick ingen information om vem som stupat vid fronten. Men romerna har en förmåga att klara sig, också ur de mest prekära lägen, konstaterade Väinö Lindberg.
- 50 år efter kriget har vår roll i kriget erkänts, det vi är glada över. Och minnesmärket i Sandudd som rests över de stupade romerna är något unikt i europeisk historia. Där får vi tillsammans med andra finländare hedra våra kära som gett sitt liv för vår självständighet.
Tatarerna blev finska medborgare över en natt
Nästan bokstavligen fick de frivilliga tatarerna finskt medborgarskap över en natt för att kunna strida för sitt nya fosterland. Det turkiskt besläktade folket hade på 1870-talet kommit till Finland från ett område 600 kilometer öster om Moskva i närheten av Nizny Novgorod. De var främst handelsmän som sålde pälsvaror och bekände en islamsk tro.
Tatarerna har alltid varit lojala mot landets överhet . Därför var det naturligt att de som frivilliga deltog i vinterkriget mot sina f.d. landsmän. Okan Daher som i dag är ordförande för Finska tatarsamfundet berättade att man dokumenterat allt som har att göra med deras engagemang i kriget. En veteranbok med detaljerade uppgifter om 156 män och 21 lottor som deltog i kriget gavs ut för något år sedan. Av dessa var 70 födda i Ryssland. 10 stupade, 7 sårades och 28 veteraner är ännu vid liv.
I seminariet deltog också den äldsta veteranen, ordföranden för islamförsamlingens krigsveteraner, 88 åriga Osman Abdrahim, som berättade hur han i sitt truppförband otvunget umgicks med finnar och finlandssvenskar.
- Alla förenades vi av en enda sak, att försvara fosterlandet.
Okan Daher gav en lektion i islamsk teologi när han beskrev begreppet rättfärdigt krig.
- Ett rättfärdigt krig är enligt Koranen ett försvarskrig. Om ditt land är hotet har du rätt att med vapen försvara dig. Ett rättfärdigt krig kan också föras med pennan som vapen.
Ett exempel på det senare förevisade Daher vid seminariet. Det var ett tackbrev av marskalk Mannerheim som fått Koranen som gåva av tatarerna i Finland. Den finns bevarad och till påseende i Mannerheimmuseet i Helsingfors.
Ett krig på liv och död för Finlands judar
En stor del av de judar som bosatt sig i Finland kom med tsarens armé på 1800-talet. Det fanns på 1930-talet omkring 2300 judar i Finland, fördelade på bestämda orter, det fanns tre församlingar och synagogor i Helsingfors, Viborg och Åbo. Några medborgerliga rättigheter hade judarna inte, därför fick de inte fritt välja boningsort.
Karmela Belinki, författare och journalist, som forskat i judarnas öde i de baltiska länderna och i Finland betecknar det som en paradox att de finländska judarna av fri vilja stred för Finland på Tysklands sida.
- Judarna är patriotiska, vilket framgår av det att ingen vägrade delta i fortsättningskriget. Visst var det svårt att försvara deltagandet i kriget för Finland i samarbete med Tyskland. Men vi hade inget val.
Ett faktum är att den finska arméledningen var en garant för att ingen jude deporterades till koncentrationsläger eller utlämnades till tyskarna. Det var ett löfte man litade på och ett löfte som höll.
Ett sovjetstyrt Finland hade knappast varit något alternativ.
Belinki berättade att judarna vid fronten egentligen kom lindrigt undan, av 300 som deltog i kriget stupade 23 män. En intressant detalj var att judarna vid fronten i Svir fick ha sin egen tältsynagoga.
I sin bok Finland 1944 beskriver Henrik Meinander hur marskalk Mannerheim på självständighetsdagen för 45 år sedan valde en visit i synagogan i Helsingfors i stället för att delta i självständighetsfesten. Besöket var från hans sida en erkänsla åt Finlands judar för att de trots Finlands vapenbrödraskap med Hitlers Tyskland förblivit plikttrogna patrioter.
För den judiska minoriteten var Mannerheims hedersvisit en stor ära, intygade Karmela Belinki.
