Finland har utkorats till världens bästa land att leva i. Vi förvånas storligen, yvs hemligen och räknar med att världen stannat upp i begrundan och beundran. Samtidigt skänker vi alla utanför våra gränser en varm tanke av medlidande. Hur illa skall väl inte de ha det om detta som vi lever med och i - med ingredienser som manlig självdestruktivitet, xenofobi och novembermörker - är det bästa av allt som verkligheten förmår duka upp.
Den som tar del av Newsweeks rankinglista inser att Finland är en lyckad variation på ett vinnande koncept. De nordiska länderna finns alla med bland de tio bästa. Sverige knep bronset och Finland skulle kanske ha snuvats på segern ifall svenskarna hade haft tillgång till en annan skola än de trivselinstitut för utvecklande av social kompetens som nuförtiden upprätthålls.
I tidningarna ingår rätt ofta notiser om hur Finland och de nordiska länderna placerar sig i en internationell jämförelse. Det mäts och rankas som aldrig förr i en europeisk eller global skala: länder jämförs med varandra då det gäller innovativt tänkande, konkurrenskraft, användningen av datateknik och upplevd lycka. De här fyra sakerna nämnda som exempel. Den gamla drömmen om det mätbara samhället har materialiserats.
Hur klarar sig de nordiska länderna allmänt taget? Bra, sagt med ett enda ord. Vi nordbor förefaller att förvalta en nyckel till framgång som världen kan avundas oss.
Krig är till skillnad från förr en omöjlighet mellan nordiska länder och vi lämnar också alla andra i fred. Det gör sanna demokratier. Den ansedda brittiska tidningen Economist har undersökt hur demokratiskt styrda 167 länder är med hjälp av ett demokrati-index. Tidningens enhet för analyser har gjort mätningar 2006 och 2008 (nästa mätning görs rimligtvis i år). Föga överraskande kom Nordkorea bägge gångerna sist, medan de fem nordiska länderna alla återfinns bland de sex främsta med Finland som nordisk jumbo. Världens mest demokratiska land är enligt undersökningen Sverige som Economist uppfattar som en närmast perfekt demokrati.
Att mäta något så svårfångat som demokrati är självfallet problematiskt men undersökningarna verkar vara seriöst gjorda. Något tycks de nordiska länderna ha att lära omvärlden om folkvälde.
Vi nordbor kan också gotta oss åt sanningen att våra länder är de mest jämställda i hela världen. I den här jämförelsen är det Norge som "slått dem alle sammen". Det brittiska forskningsinstitutet Legatum har tagit fram ett välståndsindex. Senaste år tog sig Finland upp på tätplats följt av Schweiz och sedan i nämnd ordning av Sverige, Danmark och Norge.
I mitt osystematiska samlande av nationella rankinglistor har jag noterat bland annat en som rangordnar länderna utgående hur punktligt folk betalar sina räkningar. Finland kommer först. Men också i de andra nordiska länderna ser man med respekt på en obetald räkning. I Norden betalas tre av fyra räkningar i tid, och så litet som en procent av dem förblir liggande i lådan obetalda. De mest vårdslösa räkningsbetalarna i Europa lever i länder vi gärna besöker på vår semester.
Bilden av Norden i en internationell jämförelse blir tydligen alltid mycket positiv. De nordiska länderna lyckas slå vakt om konkurrenskraften samtidigt som medborgarna får sin röst hörd och ingen behöver lida direkt nöd. Enligt en färsk rankinglista kommer Sverige tvåa (efter Schweiz) i global konkurrenskraft. Finland placerar sig som sjua och Danmark som nummer nio på listan. Samtidigt har Danmark och Sverige det högsta skattetrycket i världen. Vi i Norden litar på staten. Den nordiska välfärdsstaten med sina nationella varianter kan marknadsföras som en modell för resten av världen. Vi kan kanske inte söka patent på paradiset, men det vi äger gemensamt är gott nog.
Maximerar de nordiska länderna som grupp nyttan av sin framgång? Knappast, såvida det inte är rätt strategi att titta åt olika håll då man liknar varandra intill förväxling.
Danmark (inklusive Norge) och Sverige (inklusive Finland) har en lång historia som varandras arvfiender. Det gemensamt upplevda hotet är det enda som i olika skeden förmått ena nordborna politiskt. I det kalla krigets bistra realiteter framstod det nordiska samarbetet som värdefullt, men har nu hamnat i periferin i politikernas värld. Eftersom de nordiska länderna som värdegemenskap har så mycket att ge Europa - och den övriga världen - får man hoppas att framtiden innehåller mer av gemensamt nordiskt agerande på de internationella arenorna än vad fallet är i dag. I Finland har alltför många fått för sig att det riktiga Europa, där landet som stark enskild aktör bör göra sig gällande, börjar på bortre sidan om Dannevirke.
Måhända blir det lättare att koordinera nordiskt sedan också Island gått med i EU. Norge är ju i praktiken redan en del av unionen med en "bäst i klassen"-attityd trots att landet formellt sett ställt sig utanför, till en del på grund av den seglivade unionsångest som den misslyckade svensk-norska unionen lämnat efter sig hos norrmännen.
Anmärkning: Citaten på norska är hämtade från den norske sportkommentatorn Bjørge Lilleliens verbala explosion 1981 sedan Norge besegrat England i fotboll.
