Hinduismen är en polyteistisk religion. Hinduerna tror på många olika gudar och gudinnor. Judendomen är monoteistisk. För Gud är en. Kristendomen är också monoteistisk, Gud är en, fastän också treenig. Islam är ...
Jag vet att jag fick lära mig det här i grundskolan. Det stod i läroboken och jag lade belåten termerna på minnet. Termer på grekiska var det alltid bra att klämma med i provsvaren. Ett ganska säkert sätt att kamma hem poäng.
Men nu jobbar jag med det Mångkulturella feståret och vi ska hjälpa till att ordna Diwali i en skola i Esbo. Diwali är en hinduisk ljusfest som infaller då hösten är som mörkast, i november. Plötsligt visar det sig att hinduerna inte alls anser sig vara polyteister. Mahatma Gandhi skriver i Pathway to God att han aldrig någonsin trott på flera gudar. Gud är en och evig och något annat har han aldrig trott eller blivit lärd, inte ens i sin spädaste barndom. Det är ett översättningsfel som fått västerlänningar att uppfatta att hinduerna tror på många gudar. Gudaliknande varelser eller helgon kanske man kunde tala om, men absolut inte gudar.
När jag läst det här känns det som en dörr slagits upp.
Begreppet polyteism har alltid gjort mig skräckslagen, det har varit allt för långt borta från min förståelsefront. Nu befrias jag från bördan och inser att vetenskapliga termer inte alltid hjälper människor att förstå varandra och närma sig varandra.
Den vetenskapliga diskursen inom religionsvetenskap bygger naturligtvis på det västerländska judisk-kristna arvet i främsta hand.
När jag blir ombedd att redogöra för vad som är kristet och vad som är hedniskt i det traditionella finländska julfirandet blir jag också ställd. Är granen kristen? Eller kanske inte ändå? Är skinkan på bordet profan och änglarna i granen sakrala? Hör Sankta Lucia till kyrkan eller världen utanför? Är det tre vise männen hedningar? Är det en helig handling att bära ljus till kyrkogården? Fråga inte mig! Vem är jag att dra sådana gränser?
Att jobba mångkulturellt innebär att man hela tiden ser mattan dras bort under ens fötter. Att bli överraskad varje dag. Att omges av frågetecken. Jag kunde naturligtvis säga att enligt den evangelisk-lutherska läran, inom dess diskurs, ser man jultomten som en hedning...eller kunde jag?
Det tar inte länge förrän man inser att fältet är delat i många frågor redan inom varje religion och tradition. Och till det fogas skygglapparna, fördomarna, missförstånden och irrlärorna man bär på om kulturer och religioner som är andra och annorlunda.
Men samtidigt finns det en väldigt enkel väg att gå om man vill lära sig mer. Att vänligt fråga människorna man möter och sedan lyssna på dem.
Just nu är det Ramadan. Många muslimer i vårt land fastar och ber under dagen och samlas sedan om kvällarna för att äntligen äta tillsammans. Det är en vacker tradition och jag lyfter på hatten för dem som faktiskt orkar vara hela den långa finska augustidagen utan mat och dryck, och ändå sköta jobb och barn som vanligt. Kanske till och med utan att en enda arbetskamrat vet om att man fastar eller utan att någon alls intresserar sig för det.
Vad roligt det vore att bli bjuden hem till någon muslim på iftarmåltid tänker jag sedan högt. Men då möts jag igen av en överraskning. Min muslimska vän säger att hon egentligen gärna skulle bli bjuden hem till kristna och judar en Ramadankväll, på festmåltid, i stället för att själv vara värdinna. Jag får tänka tyst några varv. Sedan förstår jag plötsligt idén. Att få bli omhändertagen av dem som inte fastar, det är ju alldeles rätt. De, eller rättare sagt vi, kan ju gärna stå och kocka och duka bordet för fastande bekanta! En sådan idé kunde jag inte själv tänka ut, men den känns alldeles rätt.
