Europa är i dålig form. Medan vi fortfarande mödosamt försöker kravla oss ur recessionen varnar analytikerna för en "double dip", en ny kris runt hörnet, men som lovar att bli ännu värre än den vi ännu inte lagt bakom oss. Flera europeiska stater balanserar redan på gränsen till inställda betalningar och bankrutt.
Och vem ska betala för dem? Som vanligt naturligtvis skattebetalare, men någon annanstans och detta "någon annanstans" är i sista hand en omskrivning för de tyska skattebetalarna. Men de verkar ha tröttnat på den rollen och det är Grekland som fick dem att göra det.
Det räcker att i dessa dagar öppna en tysk tidning, ta ett glas öl på krogen i en tysk småstad eller att lyssna på medresenärerna i intercity-tåget mellan Hamburg och Berlin: tyskarna har förlorat tålamodet, vill inte längre betala för vad de uppfattar som lata och skattesmitande sydeuropeiska förtidspensionärer, nu får det räcka. Denna deras "analys" är naturligtvis förenklad intill torftighet. Men det är inte det viktigaste - långt viktigare är att tyskarna verkar övertygade om att det faktiskt förhåller sig så som de föreställer sig saken. Det gör problemet allvarligt eftersom just dessa disicplinerade tyska skattebetalare långt mer än några andra påverkar i vilken form Europa kommer att befinna sig imorgon liksom hela EU:s framtid, det europeiska samarbetets fördjupning och fortsatta utvidgning.
Sant är visserligen att den politiska klassen i Tyskland av tradition och övertygelse är positivt inställd till Europa och EU. Så har det varit under hela efterkrigstiden. Men denna politiska klass och dess partier håller på att undermineras; både kristdemokrater och socialdemokrater är konfronterade med ett vikande stöd från stora väljargrupper, en erosion som kan misstänkas vara långt mer strukturell än konjunkturell. Det kan inte uteslutas att de tyska storpartiernas epok helt enkelt går mot sitt slut. Och vad som kommer i deras ställe är bekymmersamt: lokala och tillfälliga grupperingar, miljöpartister utan heltäckande politiskt program samt en ansiktslyft, men oreformerad nyvänster (Die Linke) med rötter i DDR, ljum i sitt intresse för Europa och kanske inte ens demokratiskt pålitlig.
Denna utveckling har redan gjort den regerande politiska klassen nervös och ängslig. Från delstatsval till delstatsval växer denna nervositet samtidigt som Berlin numera uppvisar lika litet av vision för Europa och EU som Paris eller London. Skulle tyska skattebetalare förlora sitt intresse för Europa så finns risken att landets politiska klass ger sig av i samma riktning av rädsla för att inte förlora ännu fler väljare.
För drygt tjugo år sedan blev Europa av med kommunismen. Den konstlade uppdelningen av vår kontinent försvann nästan över en natt, det östra Europa fick äntligen möjlighet till ett "normalt liv", för enkelhetens skull här definierat som parlamentarisk demokrati plus marknadsekonomi. Enskilda politiska visionärer - som den tyske förbundskanslern Helmut Kohl eller den amerikanske presidenten George Bush senior - spelade då en viktig roll, likaså de oppositionella grupper i öst som utgjorde början till ett civilt samhälle; utan deras trägna och modiga arbete under många år hade det realsocialistiska systemet knappast störtat samman som ett bräckligt korthus.
Men denna tid av politiskt ledarskap och civilkurage kan verka oändligt avlägsen: Europa håller sig idag med politiska förvaltare eller byråkrater i stället för ledare med ett klart program för framtiden, redo att också gå emot sina egna väljare när de vill förvandla EU:s framtid till en fråga om det egna materiella välbefinnandet. Samtidigt har dissidentrörelsernas värden nästan helt försvunnen från den politiska dagordningen i Östeuropa, dissidenterna själva givit upp när staten anfrätts av korruption och medborgarna givit sig en materialism hän som på intet sätt annat än i omfattning står den västeuropeiska efter.
Om nu en ny - och värre - kris kommer, vem är då redo att försvara demokratin i Europa? Vilka är då de europeiska ledarna vi kan lita på? Vilka institutioner, vilka delar av det civila samhället, kan då mobiliseras?
Idag är det sannolikt lättare att identifiera de politiska krafter som knappast skulle vara att räkna med i ett sådant försvar. Och de är på frammarsch: tidigare neofascister eller regionala italienska grupperingar, separatister i Spanien eller Belgien, populistiska och främlingsfientliga partier i både Väst- och Östeuropa, på många håll redan på plats i parlamenten. I Ungern finns där till och med ett fascistiskt parti som regeringen under populisten Viktor Orbán inte har råd att ignorera.
Och ändå måste vi konstatera att Europa hittills tagit sig igenom krisen till ett förvånansvärt lågt politiskt pris. Förskjutningar i väljarkåren - ja. Men ingenstans har utvecklingen gått över styr; i stort görs europeiska politik fortfarande med hjälp av röstsedeln och just i parlamenten, inte på gatan. De grekiska fackföreningarna har inte lyckats mobilisera mycket mer folk än vanligt för att protestera mot regeringen Papandreous sparpolitik medan ungerska Jobbik visserligen marscherar genom både byar och städer som en kuslig påminnelse om den europeiska mellankrigstiden, men ännu har man inte riktigt kunnat ta (marsch-)steget ut ur operettens slagskugga.
Dock skulle det kunna hända både där och annorstädes - om vi nu inte är på väg ut ur krisen för gott, utan bara på väg mot en ny.
