Blommor för Google

En nyhetsbild häromdagen visade blomsterkvastar och brinnande ljus, det såg ut som om man ville hedra någon död. På sätt och vis var det så. Bilden var från entrén till Googles högkvarter i Beijing, tagen dagen efter att bolaget meddelat att det flyttar över kontakterna till sina sökmotorer till Hongkong, eftersom man inte accepterade de kinesiska myndigheternas stopp för sökningar i känsliga ämnen.

Bilden visade hur man i Kina när det behövs kan anamma västerländska uttryck t.ex. för sorg, men framför allt hur viktigt nätet blivit i samhällspolitiken. Att Google inte längre böjde sig för den kinesiska censurpolitiken var för många kinesiska nätaktivister en positiv signal, värd att hylla.

Den äldre generation som också jag tillhör inser ofta inte hur starkt internet har förändrat sättet att göra politik. Förr kunde politiska föreningar hålla månadsmöten, nu samlas de aktivaste till årsmöten, inte mer. Förr talade politiker vid torgmöten, nu bloggar de på nätet. Proteströrelser uppstår i Facebook och får emellanåt internationella dimensioner.

Detta gäller i ännu högre grad i Kina, där nätet erbjuder de bästa möjligheterna hittills att vidga den begränsade yttrandefriheten är. Närapå 400 miljoner kineser är anslutna till nätet och omkring hälften har personliga bloggar. Myndigheterna övervakar vad som skrivs, men olika metoder att kringgå kontrollen har utvecklats.

En glimt om vad bloggarna kan betyda ger en intervju som ingår i en gradu vid London School of Economics av den finlandssvenska journalisten Karin Tötterman om politiska bloggare i Kina. Det är en 32-årig kvinnlig journalist vid en partitidning i provinsen som förklarar att bloggarna erbjuder möjligheter att uttrycka sin egen åsikt, vilket traditionella medier inte gör. "I Kina börjar alla skriva bloggar och jag anser det är mycket positivt. Det är som en upplysningsprocess. Mänskor börjar inspirera varandra, diskutera och tänka på dessa frågor. Genom bloggarna kan jag se att vi rör oss framåt tillsammans. Det är en rörelse som startat sig själv och den är mycket viktig för uppbyggandet av ett demokratiskt system."

Hon anser att bloggandet medför en växande pluralism: "Vi växte alla upp med samma utbildning, samma ideologier och jag insåg att det inte alls var rätt. Det finns mycket jag inte förstår och jag vill veta svaren. Men jag vet att om Kina ska förändras borde vi inte förlita oss på några hjältar, utan varje individ borde i stället ta sin rätta plats. Det jag vill är att alla följer med utvecklingen och tänker på vad som verkligen skett och varför."

Genom internet har protester mot lokala myndigheters planeringsbeslut fått genomslagskraft och kunnat stoppa några projekt - det är närmast på detta plan som en viss samhällsdebatt de senaste åren kunnat föras i Kina.

Nätdiskussionen är en ny företeelse i landet och den kommer att växa som en naturkraft. Myndigheterna kommer att försöka styra den, men det kommer att lyckas bara i viss mån. Förra året försökte man tvinga igenom en "grön mur" som i varje dator skulle spärra tillgången till vissa farligheter, som sades handla om porr, men visade sig mest handla om politik. Efter stark kritik lades projektet på hyllan.

Däremot har man insisterat på att sökmotorerna inte ska känna till vissa begrepp som "Dalai Lama" eller "Falun Gong". Också Google accepterade detta under sina första fyra år i Kina, men gör det inte längre. Blommorna i Beijing kom från nätaktivister som hyllade detta beslut att respektera yttrandefriheten.

Vi har lyckligtvis inte samma problem med yttrandefriheten på nätet, men kanske det motsatta: anonyma raseriutbrott och mordhot florerar i diskussionsspalterna. Också hedervärda tidningar som kräver namn under insändare som kommer i tryck låter grova anklagelser framföras anonymt på nätet och detta har starkt bidragit till den framväxande främlingsfientligheten och rasismen. Om de elektroniska insändarspalterna krävde namn under inläggen skulle man kanske se att kretsen bakom de värsta utbrotten inte var så stor som den kan verka vara.