Kära du, jag är en ren ryss, säger den vithåriga gamle mannen och ser vänligt på mig.
Scenen utspelar sig på ett café i norra Helsingfors. Jag kommer in med mina två små döttrar och börjar lyssna till ett samtal mellan två äldre herrar. De talar ivrigt med varandra, omväxlande på ryska och finska. De talar om notkrisen, om Brezjnev och Kekkonen och moldaviskt rödvin.
Jag lyssnar med stora öron på hur smidigt de två växlar mellan ryska och finska. Mina döttrar har ryska som fadersmål. Snart är både fyraåringen och sexåringen med i samtalet. Och jag frågar herrn i blå hatt om han studerat ryska länge. Och får svaret att han är ren ryss. Så säger man på ryska. Ren ryss. Eller ren finne. Eller ren tysk.
Och den andre herrn stämmer in.- Och jag, jag är ren finne. Sedan tittar de förväntansfullt på mig och mina barn. De vill ingenting illa. De talar bara som språkets konventioner bjuder dem att göra.
Men jag tittar på mina två små storögda flickor och deras öppna glada ansikten. Är de rena ryssar? Eller rena finnar? Med en rysk far och en finlandssvensk mor.
Så förkväver jag min impuls att svara: Här har ni två smutsiga ryssar. Och ja, en falsk finne.
För jag är ju inte en sann finländare. Resten av dagen funderar jag på renhet och äkthet då det kommer till nationalitet och ursprung.
Blut und Boden, skulle säkert mina viborgstyska anmödrar ha kunnat säga med bättre uttal än jag. I början av förra århundradet var det mycket som kretsade kring nationalitet, härstamning, blod och jord. Myter om ett folk och en nation frodades runtom i Europa. Europas befolkning leddes sedan in i ett mycket stort mörker med de här begreppen som ledstjärnor.
Men också gott föddes samtidigt med idéerna om ett folk och en nation. Folkupplysning och folkbildning och sociala reformer. Ett engagemang också bland eliten för de svagare, för det egna folket.
Sannfinländarnas stora popularitet bygger på att partiets ideologer lyckas väcka minnen av det stora nationsbygget till liv. Trygghet för folket. Drömmen om gemenskap och samhörighet närs. Ett land, en nation, ett språk, ett folk. Där både fattig och rik förenas. Som man kan tillhöra också om man inte äger en enda Nokia-aktie. Ett folk som hör samman, en gemenskap som är rotad i jorden i detta karga, fattiga, gråa land.
Myten om vårt lands födelse är byggd på nationalismens sköra grund. Och den myten basuneras fortfarande ut vitt och brett. På museum efter museum, i skolböckerna, i filmerna, i bildkonsten, av kritikerna, av direktörerna och byråkraterna.
Jag rodnade när jag för ett par år sedan släpat några amerikanska och ryska gäster till Gallén-Kallela museet. I den vackra höstskymningen med gula björkar och en sol som sänkte sig ner mot det grå havet var det perfekt att promenera till Linudden. Gallén-Kallelas stenvilla var trolsk och inbjudande som alltid.
Men det var inte en god idé att bjuda gästerna att slå sig ner och se på museets film om målarens liv. Jag började genast känna mig obekväm. Det nationalistiska patoset var glasklart och stenhårt. En av gästerna frågade efteråt om filmens manus var från tiden före andra världskriget. Jag hade ju helst svarat ja, från 1930jämnt!
För tillfället läser jag en utmärkt bok om Viborgs fyra språk av Marika Tandefelt. Det är fascinerande att läsa om nationsbygget och ta del av hur konflikten mellan svekomaner och fennomaner av olika slag är viktiga byggstenar i denna konstruktion.
Det är också intressant att inse att det som förenar både fennomaner och svekomaner är njuggheten och motviljan mot det kosmopolitiska och annorlunda. Det vill säga mot de viborgare som har jiddisch, ryska eller tyska som modersmål. Det här är inte rolig läsning. Det finska nationsbygget som ett exkluderande och rasistiskt projekt, både bland svenskhetsare och finskhetsare.
Och ändå finns en liten ljusglimt på det mörka trettiotalet när vi talar just om Viborg. Då den värsta språkstriden i vårt land rasade fortsatte nämligen de viborgska studentnationerna, Viipurin osakunta och Östfinska nationen, att upprätthålla kontakter mellan sig. Universiteten var ju som känt tillhåll för många fundamentalistiska nationsbyggare. Men studenterna från Viborg fortsatte att avlägga besök på varandras fester. Alla andra studentnationer reglade noga sina dörrar, men viborgarna umgicks och festade. Också i övrigt beskrivs språkgrälen som mindre heta i Viborg. I Helsingfors fanns mera avoghet och illvilja. Flerspråkigheten och kosmopolitismen gjorde viborgarna mer storsinta än helsingforsarna.
Andningshålet Viborg och invånarnas flerstämmiga röster begravdes sedan fullständigt. De finska nationsbyggarna byttes ut mot sovjetiska patrioter och en enspråkighet och enstämmighet utan like i stadens historia. Den flerstämmiga staden tystades ner och dog samtidigt som så många andra europeiska mångkulturella andningshål.
Teet och saften är urdruckna. På bordet finns bara smulor kvar. Mina små flickor ler nu mot farbröderna och säger sedan adjö på tre språk, för säkerhets skull.
På lekplatsen utanför hänger barn i klätterställning och talar arabiska. De är ivriga och rödkindade.
