Tiga på två språk?

"Om jag bara hade läst franska i stället för svenska". Jag kunde ha resignerat bläddrat vidare, men jag ögnar ändå igenom insändaren med den rubriken i HS 14.10. Varför ställa språk mot varandra i stället för att tänka sig att lär man sig ett språk blir det också lättare att lära sig ett annat?

Själv vill jag inte som finlandssvensk lägga mig alltför mycket i hur finnarna lär sig språk och jag inser också att tröskeln för dem är högre eftersom finskan är konstruerad på ett så annorlunda sätt än de flesta andra språk (ofta tycker jag att den är bättre konstruerad, ett mer precist instrument än många andra språk).

Men ändå kan man undra över själva attityden till andra språk än det egna. Man kan undra om det inte finns en förhandsinställning som starkt bidrar till att göra det så svårt att lära sig, en inställning som av någon anledning är starkare bland pojkar än bland flickor.

Här har nog den som i tiden, kanske på 90-talet, kanske tidigare, hittade på termen 'tvångssvenska' påverkat det mentala klimatet i Finland mer än de flesta andra, på ett ödesdigert sätt. Logiken i termen är tvivelaktig, många ämnen är obligatoriska, varför tala om tvångssvenska, men inte om tvångsmatematik, trots att de flesta lärs mycket mer matematik än de någonsin kommer att behöva?

Insändarskribenten i HS har i tiden läst engelska, svenska och tyska i skolan. Han anser tydligen att han haft större nytta av tyskan än av svenskan, eftersom det är just svenskan han skulle ha velat byta ut mot franska. När han arbetade inom FN kunde han ha fått ett lönetillägg om han kunnat franska, eftersom det är ett av FN:s officiella språk, men det hade han alltså inte möjlighet till.

Franskan är utan vidare nyttig, och jag återkommer till detta, men månne inte finskspråkiga i vårt land, också utanför de tvåspråkiga områdena, oftare läser svenska böcker än franska, oftare ser Hbl än Le Monde, oftare tittar på svenska TV-program än på franska?

Jag har länge sett motviljan mot svenskan som ett socialpsykologiskt fenomen med rötter i en underlägsenhetskänsla i förhållande till det forna riksstyret i Stockholm och till den svenskspråkiga eliten i Finland (att huvuddelen av finlandssvenskarna inte tillhört denna elit spelar i detta sammanhang ingen som helst roll).

När upproret mot "tvångssvenskan" fick fart såg jag det som ett tecken på att stumheten höll på att brytas och övergå i formulerad protest och det kändes positivt. Men nu borde vi ha kommit förbi det stadiet, men tycks ändå sjunka allt djupare i det. Emancipation kan vara en långsam process, men underlägsenhetskänslan borde ju för länge sedan vara övervunnen. Och en man som jobbat för FN borde väl ha kommit över den?

Franskan behövs

Men jag är enig med honom i att franskan behövs. Jag har länge haft ett obehag för den amerikanska dominansen inom populärkulturen. Den kan man i alla fall själv komma undan - jag har t.ex. sett mindre än tio amerikanska filmer under mitt liv... Men nu har jag en allt starkare känsla av att engelskans numera nästan totala internationella dominans fått också politiska följder som är svårare att undvika. Den nyliberala ideologin tycks undergräva också det nordiska välfärdssamhället, som hittills verkat så stabilt. På Island greps både politiker och affärsmän så hejdlöst av det nyliberala budskapet att vinstbegär utan regleringar ger lycka att landets hela ekonomi kraschade. Den amerikanska finanskrisen, som förorsakades av samma tänkande, fick varningsljusen att lysa världen runt, men bara för en kort tid. Nu fortsätter vi igen i samma spår.

Den nyliberala modellen, med Milton Friedman, Ronald Reagan och Margaret Thatcher som idoler, är en anglosaxisk modell, som utövat en stark lockelse på det som Donald Rumsfeld i tiden kallade "det nya Europa", de forna länderna och också de baltiska staterna. Men det gamla Europa har haft och har sina egna modeller, som kunde utgöra en närmare inspirationskälla också för oss än USA och Storbritannien.

Speciellt tänker jag på Frankrike, där den nationella självkänslan är stark, ibland kan den kännas väl stark. Där går man sina egna vägar och utvecklar nya lösningar, inom Attac-rörelsen, inom de sociala forumen, inom nerväxtrörelsen (den som söker alternativ till den ekonomiska tillväxten). Fram för mera franska i skolorna och livligare kontakter med den franska intellektuella världen!

I stället för att tiga på två språk (som Brecht uttryckte det) borde vi tala på fyra språk.