I min förra kolumn – "rädda vad som räddas kan" -, försökte jag "försiktigt" förklara att det finns en påtaglig risk att vi ålänningar håller på att förlora kontakten till det övriga Svenskfinland på grund av Ålands accelererande "västorientering". Kolumnen följdes upp av en nyhetsartikel i Tidningen Åland, som i sin tur resulterade i mer än tvåhundra kommentarer på tidningens hemsidor. Så, visst! Ämnet verkar vara "hett".
Åbo Akademi "kravlade upp ärmarna" och förstärkte sin marknadsföring gentemot också åländska ungdomar och "peppar, peppar", kanske vi kan återfå ett visst åländskt studieintresse riktat mot också övriga Finland.
Som en "parentes" – som en sorts slutstreck för den "språkdebatt" som jag lite så där vid sidan åstadkom – valde Vikinglinjens avgående VD att i början av juni klargöra i offentligheten att det i slutet av rekryteringsprocessen av ny VD för koncernen fanns två tänkbara ålänningar, men att dessa två inte kunde tillräckligt bra finska. Så därför fick det fick istället bli en Karis-bo. Med all säkerhet en bra sådan.
Men nu skall vi inte prata mera om språk utan istället om "pängar".
Förenklat sagt fungerar Ålands offentliga ekonomi så att Åland har rätt att lagstifta och bestämma om de skatter och avgifter som skall betalas till de sexton åländska kommunerna, medan det fortfarande är riket (= staten) som har lagstiftningsbehörigheten och bestämmanderätten över statliga skatter och avgifter, också på Åland.
Den åländska lagstiftningen om kommunala skatter och avgifter överensstämmer i stort med rikets motsvarande lagstiftning. Fast visst, Ålands nuvarande "finansminister" har på ett initierat och intressant sätt påtalat möjligheterna för självstyrelsesystemet att bättre kunna utnyttja kommunalskatteinstrumentet och tyckt att de åländska politiska partierna inte bara skall stirra sig blinda på ett övertagande av hela beskattningssystemet från Helsingfors till Åland.
Men så har vi då den andra skattefrågan; det offentliga ekonomiska systemet på axeln mellan självstyrelseorganen på Åland och statsmakten i Helsingfors. Här på öarna har man en synnerligen kluven inställning till om frågan huruvida Åland är en närande eller tärande del av statens finanser är av annat än ett rent akademiskt intresse. Men eftersom jag är en akademiker (dock inte ekonom) skall jag försöka, åtminstone ytligt, belysa frågan.
Ålänningarna och åländska företag betalar i form av statliga skatter och avgifter - och enligt finländsk lag - direkt till den statliga skattkistan i Helsingfors, i dagsläget "gissningsvis" ca 250 miljoner euro per år. Eftersom självstyrelseorganen sedan ansvarar för och finansierar olika "statliga" uppgifter och ansvarsområden på Åland, som staten handhar i övriga landet, men tack varav självstyrelsesystemet "slipper" ansvara för och finansiera på Åland, ålägger självstyrelselagen statsmakten att årligen återföra delar av dessa "åländska skattepengar", främst i form av en klumpsumma, sedan i form av en så kallade flitpeng och slutligen de på Åland uppburna lotteriskatterna. Flitpengen har sedan 1993 utgått varje år eftersom ålänningarna är duktigare skattebetalare av direkta skatter än finländaren i gemen.
Klumpsumman, som utgör 0,45 % av statens inkomster (men som inte får räknas på nya lån som staten tvingas ta upp för att finansiera sin budget), beräknades hösten 2008 att uppgå till drygt 200 miljoner euro för år 2009, men så kom den internationella ekonomiska "smällen" och därmed kommer klumpsumman troligtvis att "dyka" rejält till storleksordningen 165 miljoner euro. Även flitpengen, som utgår med en viss "eftersläpning", är också delvis på väg nedåt och kan för innevarande år hamna på ca 14 miljoner euro. Så summan av kardemumman verkar bli att av de 250 miljoner som ålänningarna skickar till Helsingfors i år så kommer endast ca 190 miljoner euro i retur.
Att här och nu förklara hur Åland, långt som en följd av den globala ekonomiska krisen, som i mindre grad drabbat Åland än övriga Finland, liksom i början av 1990-talet, samtidigt förvandlat Åland från en eventuell tärande till en med all sannolikhet närande del av landets sammantagna offentliga ekonomi skulle kräva en särskild kolumn; förmodligen två.. Men jag tror nog att Ni förstår hur detta med "ekonomiska cyklar och kurvor" snabbt kan förändras, särskilt när ekonomerna har ett finger med i spelet.
Men det finns mera elände i bagaget. Finlands regering och riksdag har för närvarande långtgående planer på att skjuta Ålands egen penningautomatförening i "sank", genom en lagstiftning som effektivt skall hindra det åländska spelmonopolbolaget PAF att tillåta spelare i övriga Finland att delta i bolagets Internet-spel. Och om detta sker så kommer självstyrelsens offentliga ekonomi att riskera att förlora ytterligare ca 15 miljoner euro utöver de närmare 40 miljoner euro som den globala krisen på ovan nämnt sätt har trollat bort.
Tänk Er, självstyrelsen hade en tilltänkt budget för år 2009 om ca 330 miljoner euro, som nu med stor sannolikhet måste bantas med drygt 15 %.
Och avslutningsvis vill jag gärna undanröja två ständigt återkommande missförstånd, som jag ofta möts av där på andra sidan skiftet. För det är faktiskt så att på Åland är det själsvtyrelseorganen och inte statsmakten som finansierar den så kallade tredje sektorn; allt från Rädda Barnen till Idrottsföreningen Fram i Saltvik. Och på Åland får inte kommunerna statsandelar av finska staten, utan det är självstyrelseorganens sak att på ett motsvarande sätt och över självstyrelsens egen budget tillhandahålla de åländska kommunerna så kallade landskapsandelar.
