Den irriterande debatten om tvåspråkigheten väcker känslor. Att svenskan är ett känsligt ämne för de svenskspråkiga i Finland, som vill ha rätt till inte bara sitt modersmål utan även till service på modersmålet är inte överraskande. Samtidigt glömmer man lätt bort att svenskan väcker starka känslor också hos den finskspråkiga delen av befolkningen: känslor som är både positiva och negativa.
Tisdagen den 23 april arrangerade Magma i samarbete med tvåspråkighetsutskottet för studentkåren vid Helsingfors universitet ett seminarium med rubriken "Ärsyttävä kaksikielisyyskeskustelu", den irriterande debatten om tvåspråkigheten, dit unga representanter för företagsvärlden och olika politiska organ bjudits in att delta i panelen. På plats fanns två av initiativtagarna till medborgarinitiativet "Ruotsi vapaaehtoiseksi" (Gör svenskan frivillig) med målet att avskaffa svenskan som obligatoriskt språk på alla utbildningsstadier: Ville Sipiläinen, ordförande för Samlingspartiets ungdomsförbund och Samuli Voutila som sitter i styrelsen för Sannfinländarnas ungdomsförbund. En av paneldeltagarna representerade företagsvärlden: Jaan Siitonen har startat företaget Komin Ab som säljer korta kurser i svenska för unga vuxna som vill klara språkprovet för att kunna söka sig en studieplats på svenska eller som behöver hjälp inför studentskrivningarna. Siitonen har en finsk bakgrund och var under skoltiden väldigt arg över att vara tvungen att läsa svenska. Trots det valde han att göra sin värnplikt i Dragsvik, lite som ett utbytesår, vilket öppnade hans ögon för det svenska i Finland och väckte hans intresse för att studera på svenska. De övriga fyra paneldeltagarna representerade politiken: Li Andersson som är ordförande för Vänsterunga, som ändå poängterade att hon i debatten representerade sig själv och sina åsikter snarare än ungdomsförbundets, Elin Andersson som är ordförande för internationella utskottet och tvåspråkighetsutskottet vid studentkåren för Helsingfors universitet och en av initiativtagarna till seminariet, Niklas Mannfolk som är ordförande för Svensk Ungdom och Nazima Razmyar som är riksdagsassitent för Socialdemokraternas Mikael Jungner.
Även publiken deltog i debatten och åsikterna täckte ett brett spektrum. I ena änden av skalan fanns åsikten att inget annat land har ett lika litet minoritetsspråk som obligatoriskt språk och att vi borde slopa svenskobligatoriet med hänvisning till att finskan i Sverige inte heller är ett obligatoriskt språk. Den andra ytterligheten var att svenskundervisningen ska fortsätta som obligatorisk och snarare tidigareläggas och effektiveras. Samtliga paneldeltagare var överens om att den grundlagsstadgade rätten till svensk service på kommunal och statlig nivå ska bevaras, men i frågan huruvida obligatorisk svenska i något utbildningsstadium är lösningen på hur servicen ska tryggas gick åsikterna isär. Stor enighet rådde ändå om det faktum att svenskundervisningen som den ser ut i skolorna i dag inte leder till önskade svenskkunskaper, och att något måste göras.
Det är uppenbart att språkfrågan är känslig, och inte bara på svenskt håll vilket man lätt tror. Finskspråkigas ovilja att läsa svenska handlar inte enbart om lättja och okunskap om vårt lands historia, utan det förekommer på individnivå djupt liggande aversioner mot språket som skolämne. I publiken uttrycktes åsikter om att flera upplevt det som direkt kränkande att vara tvungen att lära sig minoritetens språk vilket i sin tur lett till känslor av agg emot svenskan. Det går inte att jämföra svenskämnet med andra obligatoriska skolämnen som "tvångskemi" eller "tvångsgymnastik": inget annat ämne är obligatoriskt på alla utbildningsstadier (utom engelskan, men dess nödvändighet ifrågasätts just inte), och på inget annat ämne ställs samma behörighetskrav i arbetslivet. I medborgarinitiativet för att göra svenskstudierna frivilliga på alla utbildningsstadier ingår också att valet att inte studera svenska inte ska få några negativa konsekvenser för den som väljer bort ämnet. Samtidigt menar Ville Sipiläinen (saml.) som är en av förespråkarna för frivilligheten att man säkert kan garantera svensk service även om svenskan blir frivillig, men det förblir oklart hur detta ska göras, om till exempel tvåspråkiga kommuner som en följd slopar sina språkkrav för anställda.
Men inte alla röster var kritiska till obligatoriska svenskstudier. Inte bara svenskspråkiga och sedan barndomen tvåspråkiga vittnar om glädjen och nyttan av att kunna landets båda officiella språk: Jaan Siitonen, som trots aversioner mot skolsvenskan valde att göra sin värnplikt i Dragsvik där han fick kämpa hårt för att lära sig svenska, är en av dem. Den största behållningen av tiden i Dragsvik var att uppleva den svenska språkminoritetens vardag och verklighet på riktigt och att lära känna representanter från den andra språkgruppen. Detta ledde i sin tur till studier vid Arcada och Soc & kom och förde in honom på banan som företagare i språkbranschen. Liknande erfarenheter hade en medicine student i publiken. Han hade inte just hört svenska i hemkommunen Rovaniemi, men svenskstudierna i skolan gav honom möjligheten att söka in till medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet genom den svenska antagningen. Tack vare studierna och Medicinarklubben Thorax har han fått goda praktiska färdigheter i svenska som han kommer att ha nytta av i arbetslivet, och dessutom en större förståelse för hur det är att leva som svenskspråkig i Finland. Ville Sipiläinen (Saml.) anser att svenskan är viktig och tror att tillräckligt många kommer att fortsätta välja svenska i skolorna. Samtidigt tycker han att solskenshistorierna om individer som lärt sig svenska och fått nya möjligheter är irrelevanta som argument för obligatoriska svenskstudier med hänvisning till att också andra språkkunskaper ger lycka och ökad förståelse.
Men kan då inte de svenskspråkiga sköta det svenska i Finland själva? undrade en person i publiken. Måste svenskan vara allas angelägenhet? Åter kommer vi till frågan om hur det i så fall ska gå till. Enligt en utredning som François Grin och Tom Moring gjort för EU-kommissionen om minoritetsspråk i EU krävs att tre villkor uppfylls för att ett minoritetsspråk ska vara livskraftigt. För det första måste språkminoriteten själv kunna sitt språk, för det andra måste de ha möjligheter att använda sitt språk och för det tredje måste de vilja använda det . Eftersom de svenskspråkiga i Finland både kan och vill använda sitt språk är den avgörande punkten möjligheterna: för att svenskan ska kunna fortleva som samhällsbärande språk i Finland måste det finnas möjligheter att använda svenska i alla situationer - annars uppstår domänförlust. För att detta ska lyckas behövs en kritisk massa som kan svenska samt strategier för hur det svenska utbudet och den svenska efterfrågan ska kunna mötas.
Vänsterungas Li Andersson poängterar att frågan om obligatorisk svenska egentligen handlar om flera olika diskussioner. Ska alla studera svenska och hur mycket i så fall? Vad betyder tvåspråkighet och vilken kunskapsnivå ska vi sträva efter? Ska Finland överhuvudtaget fortsätta vara tvåspråkigt? En person i publiken menade att hela tvåspråkigheten är en lögn: att det finländska samhället i själva verket är enspråkigt och ska så förbli och att det inte finns några tvåspråkiga individer. Det påståendet tog Sannfinländarnas Samuli Voutila snabbt avstånd ifrån och menade att påståendet om att Finland är finskt är osant och upplevs som kränkande av många. Han menade att Finland har behov av flera språk och bättre språkkunskaper. Å andra sidan menade han att frivillig svenska skulle frigöra resurser som kunde användas på andra språk och att de svenskspråkigas tendens att alltid hävda sina rättigheter är ohållbar och bara leder till konflikter.
Samtidigt fanns det flera i panelen som ansåg att det är onödigt att ställa olika befolkningsgrupper och deras intressen emot varandra, bland annat poängterade Li Andersson att det är utmärkt om eleverna nära östgränsen ges möjligheter till ryskundervisning redan från och med lågstadiet, men att det inte behöver ske på bekostnad av svenskan. Hon stöddes av bland andra Nasima Razmyar (SDP) som påpekade att eleverna vid östgränsen ändå inte visar större benägenhet än andra att välja ryska i skolan, så argumentet om större intresse för ryska än svenska verkar inte relevant. Razmyar påpekade också att Norden trots allt är en referensgrupp för Finland och att finländarna inte blir bättre på andra språk för att svenskan slopas. Samtidigt är den nuvarande modellen med otillräcklig svenskundervisning för alla inte ändamålsenlig: antingen borde svenskundervisningen börja tidigare och vara bättre eller så måste vi tänka över målen med svenskan i skolorna.
På tal om Norden frågade en person i publiken varför finländare ska lära sig nordiska språk när övriga nordbor inte lär sig finska. Om var och en ska kunna kommunicera på sitt modersmål i nordiska sammanhang borde detta också gälla för finskspråkiga. Över huvudtaget verkar det svårt att överbrygga avståndet mellan å ena sidan ståndpunkten att svenskan och de nordiska språken är en rikedom, å andra sidan att svenskan är ett språk bland andra och till råga på allt ett litet och marginellt språk. De som har positiva och goda erfarenheter av att kunna svenska lyckas inte övertyga dem som tycker svenskan är onödig och att hela tvåspråkigheten är ett konstgjort försök att dalta med en privilegierad minoritet. Bägge parter anser sig ha lika rätt till sin åsikt.
På frågan om när svenskundervisningen borde inledas hade paneldeltagarna olika svar. Aldrig, anser Samuli Voutila, om den inte är frivillig. Jaan Siitonen, Elin Andersson och Li Andersson anser att ju förr dess bättre medan Niklas Mannfolk kom med det konkreta förslaget om formell undervisning från och med tredje klass, språkduschar före det. Nasima Razmyar föreslår fjärde eller femte klass. Ville Sipiläinen föreslår mycket språkundervisning redan i de lägsta klasserna men att språkvalet ska vara fritt.
Ökade språkkunskaper leder till ökad förståelse för dem som talar ett språk vilket i sin tur ytterligare ökar språkkunskaperna. Det här är både skolsvenskförespråkarna och -motståndarna överens om. Elin Andersson hänvisar till sina erfarenheter från studentkårsarbetet och förespråkar smidiga modeller med varierande grad av parallellspråkighet. Parallellspråkighet betyder att var och en använder sitt eget modersmål eller det språk som är mest ändamålsenligt i en given situation, men det förutsätter grundläggande kunskaper i de språk som talas i situationen. Nasima Razmyar konstaterar att man inte kan tvinga någon att använda svenskan efter avslutad skolgång och att det inte bara är skolans och statens attityder till tvåspråkigheten som påverkar utfallet av skolundervisningen, utan mycket kommer hemifrån. Däremot är attityderna inte bara negativa, men det är svårt att arrangera en svenskundervisning som skulle passa både de motiverade och de omotiverade studenterna. Li Andersson påpekar att allt ansvar inte heller kan läggas på skolundervisningen. Ingen språkundervisning ger funktionell tvåspråkighet utan egen aktivitet från eleven: det behövs tillfällen till träning i olika sammanhang för att man ska tillägna sig ett språk. Däremot kan skolan ge ett slags allmänbildande grunder som var och en kan bygga vidare på. Jaan Siitonen menar att han egentligen inte stöder obligatorier, men befarar å andra sidan att många skulle välja bort svenskan på grund av fördomar och bristande kunskaper om de svenskspråkiga i Finland.
Fördelen med läroplan och obligatoriska skolämnen är att man då kan räkna med att en person som gått grundskolan enligt finländsk läroplan har vissa grundläggande kunskaper som ingår i den nationella allmänbildningen. Det är viktigt att läroplanen ses över, utvärderas och ifrågasätts och ständigt utvecklas. Frågan är om svenskan ska vara en del av den nationella allmänbildningen eller inte, och i så fall i vilken grad. Det finns flera skolämnen som är obligatoriska men har ett antal tillvalskurser för elever som vill fördjupa sig i ämnet – svenskan skiljer sig från dessa ämnen såtillvida att svenskundervisningen fortsätter på andra stadiets utbildning och på universitetsnivå. Den nuvarande läroplanen speglar grundlagens syn på nationalspråkens ställning. Om svenskan tas bort som obligatoriskt ämne i skolundervisningen och detta, enligt initiativet om frivillig svenska, inte ska få några konsekvenser för dem som väljer bort svenskan får det i stället konsekvenser för de sammanhang där man tidigare kunnat utgå ifrån att folk har grundläggande kunskaper i svenska. Då räcker det med att enstaka personer inte läst svenska för att till exempel parallellspråkighet ska bli en omöjlighet i de flesta sammanhang. När det beslutet är fattat kommer det att vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att återinföra svenskundervisningen i våra skolor. Vi har ett mycket bra exempel från vår närhistoria: efter att det andra inhemska språket blev frivilligt i studentexamen har antalet studenter som skrev svenskprovet sjunkit, timantalet har sjunkit och svenskkunskaperna i proportion med det.
Samuli Voutila vill poängtera att diskussionen om att göra svenskan frivillig på alla utbildningsstadier inte är ett angrepp mot finlandssvenskarna. Det är möjligt att diskussionen inte ska ses som ett angrepp, men man kan fråga sig hur frånvaron av ett minimum av svenskundervisning i skolorna skulle göra den svenska servicen bättre. Klart är ändå att möjligheten att välja bort svenskundervisning i skolan utan att det får några konsekvenser för individen helt enkelt bara flyttar över konsekvenserna på samhället i och med att det blir så gott som omöjligt att leva upp till den servicenivå som föreskrivs i språklagen.
___________________________
(Grin, F. och Moring, T. (2002). Support for minority languages in Europe. EU-kommissionen. http://ec.europa.eu/languages/documents/eu-policy-to-protect-and-promote-regional-and-minority-languages-support-report_en.pdf
