Härom söndagen hörde jag i den österrikiska radion ett av dess fantastiska musikprogram där en gäst presenteras i ord och musik, och dagens gäst var operasångerskan Camilla Nylund från Finland. Hon förklarade att hon kände sig helt och hållet som finska efter att först ha berättat att hennes modersmål var svenska och talat om "våra" tidningar och "vårt" parti - och här menades svenskt och inte finskt - och till sist gjort en snabbskizz över svensk-finsk historia som i sin salomoniska elegans väckte min beundran. Sedan fick Camilla Nylund sjunga och jag beundrade henne därefter ännu mer.
Men kanske var hennes umgänge med det finska och svenska aningen förbryllande för en wiensk lyssnare. Är man här tung politiker eller pamp heter man Androsch, Kreisky, Klima, Sinowatz eller Benya och om man är president så heter man Klestil. Det är alla böhmiska ( tjeckiska ) eller kroatiska namn. Men ingen av dessa personer har tjeckiska eller kroatiska som modersmål, ingen av dem talar väl ett endaste ord på det språk som för bara någon generation sedan skulle ha bestämt deras identitet. I stället är de österrikare som talar - österrikisk - tyska. Att någon som har ett svenskt namn och därtill svenska som modersmål kallar sig finska låter för dem säkert märkligt.
Eller ta min hustru! Hon är kroatiska, född och uppvuxen i vad som då var Jugoslavien, men som gift med mig har hon ett svenskt pass. Någon svenska talar hon dock inte alls och skulle trots pass aldrig drömma om att kalla sig svenska; hon är och förblir kroatiska. Däremot är hon naturligtvis svensk medborgare.
Denna distinktion mellan etnisk och politisk identitet görs uppenbarligen inte alltid i Finland och jag vet inte om det är tecken på bristande begreppslig precision eller på salig harmoni. Jag har flera goda vänner i Finland som etniskt-språkligt entydigt är svenskar, men som ändå kallar sig finnar eller finskor. Jag vill minnas att den som i min ungdom ville vara politiskt korrekt skilde på finnar och finlandssvenskar och att beteckningen finländare användes för att omfatta båda grupperna.
Det här kan tyckas vara småsaker, men kan lätt bli förbryllande. Att i till exempel Åbo tala om den finska domkyrkan eller historiskt om en finsk stad kan rentav bli missvisande; i domkyrkan finns inga gamla inskriptioner på detta språk, däremot på just svenska och, om jag minns rätt, här och där på tyska. Och hur ska vi bäst beteckna en ( svensk eller finländsk ) kosmopolit som marskalken Mannerheim som väl inte talade många finska ord alls? Är det förresten sant att hans generalstabs arbetsspråk under kriget var svenska, inte finska? Jag gissar att sådana frågor ofta kan vara känsliga och detta därför att de så direkt har med vår både individuella och kollektiva självkänsla att göra.
Finnarna tillhör Europas allra yngsta folk. Kanske är det sant att man inte ens skulle ha kunnat konstituera sig som nation om inte Sverige förlorat den östra rikshälften till tsarens Ryssland där, av olika skäl, trycket och tvånget till assimilering var mindre. Men unga nationer bär ofta på komplex: på Balkan - där turkarna ungefärligen spelade den roll som svenskarna gjorde i Finland - är det stört omöjligt att prata om århundradena under Höga Porten utan att axiomatiskt utgå från förtryck och det "turkiska oket". Men samtidigt vet vi att det ottomanska Turkiet under mycket lång tid var en högkultur, länge överlägsen den samtida europeiska ( inte minst som den manifesterade sig på Balkan ) , och som dessutom kännetecknades av en icke föraktlig tolerans. Från den ottomanska epoken finns över hela Balkan flera av de otrogna kristnas kloster kvar medan de turkiska minnesmärkena är förskräckande få; de är i senare tid rivna eller förstörda, och det var inte precis turkarna själva som gjorde det.
Några riktiga paralleller uppvisar historien ytterst sällan, men ibland slår det mig att förhållandet mellan ungrare och slovaker är vad som i Europa allra mest påminner om våra svensk-finska relationer. I hundratals år var Slovakien en del av Ungern, slovakerna ett bondfolk utan egen adel som styrdes - och toppstyrdes - från Budapest eller Poszony ( Bratislava ). Först som egen stat har Slovakien befriat sig från ungerskt och senare tjeckiskt förmynderi, i rask takt utvecklat en egen särprägel och på område efter område "kommit ikapp". Men förbindelserna är ännu idag störda: i Ungern kan man fortfarande höra "toth nem ember" ( "slovaken är ingen människa" ) och varje tal om autonomi för den mycket stora ungerska minoriteten i Slovakien får den samfällda, slovakiska politiska klassen att slå dövörat till.
Jag vågar påstå att vi i Norden umgås oändligt mycket hänsynsfullare med varandra: inte bara politiskt och i den praktiska vardagen utan också med grannens känslor och idiosynkrasier. En helt annan fråga är förstås varför det råkar vara så; förmodligen beror det på historiska omständigheter och tur snarare än att vi svenskar och finnar skulle vara så mycket ädlare än centraleuropéerna.
Men efter att ha lyssnat på den visa Camilla Nylund är jag inte längre helt säker på saken.
