Vad är klassisk musik? Frågeställningen kan tyckas onödig, snudd på befängd, men röjer en semantisk fallgrop. I strikt historisk bemärkelse är klassisk musik det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets förhärskande, från Wien utgående musikaliska stil. I en vidare bemärkelse avser termen givetvis musik som överlevt sig själv och alltså blivit ’klassisk’, medan den vanligast förekommande användningen är som synonym till ’konstmusik’, som motsats till t.ex. ’populär’- eller ’folkmusik’.
Lawrence Kramer utvidgar, eller snarare begränsar, i sin senaste bok Why Classical Music Still Matters - utkommen 2007, men tidlös i sitt resonemang - betydelsesfären till att uttryckligen åsyfta instrumentalmusiken från och med upplysningstiden (alltså efter barocken, även om Fader Bach spelar en icke obetydlig roll i framställningen) till idag.
Varför den tidsmässiga avgränsningen? Helt enkelt av den anledningen att det var upplysningsfilosofin med Rousseau i spetsen, som med sitt förnuftsmässiga betonande av individen, subjektet, skapade förutsättningarna för det aktiva ’lyssnande’ till musik som är själva förutsättningen för den konstmusikaliska upplevelsen och som även utgör den röda tråden i Kramers bok.
Musikens funktionella, socialt eller religiöst ritualiserade, position omvandlades vid denna tid till något som kunde liknas vid ett slags autonomi och musiken förlänades ett konstnärligt och estetiskt egenvärde likt t.ex. bildkonstens och poesins. Härur föddes så småningom konsertsituationen som vi i dag känner den och tonsättaruppdraget transformerades hand i hand med den gryende romantiken från kyrkohantverkarens och hovtjänstemannens till den upphöjde visionärens.
Varför då begränsningen till enbart instrumentalmusik (trots att lieden, intressant nog, tillägnas ett eget kapitel)? Jo, därför att Kramer uttryckligen är fascinerad av den s.k. absoluta musiken, musik i form av abstrakta toner som i förlängningen blir betydelsebärande renons, på de visuella och sceniskt-dramatiska konnotationer som kännetecknar bl.a. operan.
Musik i marginalen
Kramer, professor i engelska och musik vid Fordham University och författare till böcker som Musical Meaning: Toward a Critical History, Classical Music and Postmodern Knowledge och Opera and Modern Culture: Wagner and Strauss, är seriöst bekymrad över att den klassiska musiken i allt högre utsträckning sätts på undantag.
En konstform, som ännu för några decennier sedan var åtminstone någorlunda levande och samhälleligt integrerad har i vårt elektroniska flödessamhälle allt mer marginaliserats, såväl i medierna som inom t.ex. skivindustrin. Klassiska konserter har blivit en allt exklusivare verksamhet - något man i och för sig kunde hävda att de alltid mer eller mindre varit - och den klassiska musiken genomsyrar helt enkelt inte västerlandets kollektiva medvetande på samma sätt som tidigare.
Det lönar sig i sammanhanget dock att hålla två saker i minnet. Dels är fenomenet i sig inte direkt överraskande. Utbudet av och tillgången till alternativa musikstilar är ett helt annat idag än för, säg, ett halvsekel sedan och det växer hela tiden. Dels skriver Kramer uttryckligen utifrån ett amerikanskt perspektiv. Situationen är inte fullt så alarmerande i gamla världen.
Men visst får jag medge att mycket i Kramers våndor känns bekant i en tid och ett samhällsklimat, där det blivit smått trendigt även bland intellektuella att favorisera rock- och popmusik framom konstmusik. Något har onekligen gått snett när kulturellt bildade personer, som självklart botaniserar bland den mest avancerade bildkonsten, litteraturen, teatern och filmen, med något som närmar sig stolthet i rösten beredvilligt erkänner sig vara fullkomligt illiterata visavi motsvarande företeelser på musikens område.
Det föränderliga verket
Kramers primära polemiska uppdrag är alltså inte endast att dra en lans för den klassiska musiken i största allmänhet utan dessutom att på trovärdigast möjliga sätt argumentera inte bara för dess existensberättigande som sådant utan även för den absoluta nödvändigheten av det.
Den klassiska musiken höjer sig, enligt Kramer, på ett avgörande plan över samtliga övriga västerländska musikyttringar. Detta dock påstått utan minsta tillstymmelse till den lika vanligt förekommande som tröttsamma elitistiska kulturchauvinism, där man upphöjer sin egen ståndpunkt genom att nedvärdera en annans och som t.ex. Julian Johnsons skrift Who Needs Classical Music?: Cultural Choice and Musical Value utgör ett praktexempel på.
Enligt Kramer är bl.a. även jazz och olika former av populärmusik värdefulla musikaliska yttringar, som dock på ett par väsentliga punkter skiljer sig från den klassiska musiken. Den första gäller något man kunde benämna den klassiska musikens föränderliga oföränderlighet. Verket är definierat in i sin minsta bestånsdel, men eftersom inget framförande är det andra likt lever och utvecklas det hela tiden.
Den andra, och detta är Kramers centrala tes, gäller den absoluta förutsättningen för tillgodogörandet av klassisk musik. Nämligen det aktiva, subjektiva lyssnandet, där den musikaliska meningen, substansen, föds i lika hög grad i lyssnarens medvetande - kommunicerar och sammansmälter med ’självet’ - som via tonsättarens penna och som egentligen inte förutsätter andra färdigheter än öppna öron och dito sinne.
Mer än estetisk perception
Kramer bekänner sig till den s.k. moderna musikvetenskapen, som inte nöjer sig med att betrakta och analysera musiken som ett separat fenomen utan integrerar den i ett vidare, sociokulturellt sammanhang och han argumenterar vältaligt för att musiklyssnade kan och bör vara enormt mycket mer än blott estetisk perception. Det är en ömsesidig psykofysisk aktivitet, som på ett genomgripande sätt formar och gestaltar lyssnarens identitet.
I sju briljanta essäer alltifrån en lovsång till den västerländska musikens viktigaste parameter, melodin, och en undersökning av hur klassisk musik kan nyttjas inom filmen via bl.a. filosoferande kring den romantiska pianomusikens väsen och en betraktelse över musikens förmåga till återskapande av en svunnen tid till en fascinerade analys av en spontan musikupplevelse i tunnelbanan, ringar Kramer utifrån väsensskilda infallsvinklar in några väsentliga aspekter på den klassiska musikens natur.
Läsningen saknar inte tuggmotstånd och stundom tycks Kramer onödigt begeistrad i sin egen verbala förmåga. För det allra mesta skiner dock det uppriktiga, lärda engagemanget igenom på ett sätt som osökt rycker läsaren med sig och vad som framstår som kristallklart efter avslutad läsning är att den klassiska musiken - liksom all god musik - är en ovärderlig gåva, som inte bara bringar njutning, stimulans och hugsvalan utan även, i den bästa möjliga av världar, kan göra oss till bättre människor.
Om musikens innersta väsen
Och det avslutande credot är onekligen ett av de mer lyckade försöken till verbalisering av konstmusikens innersta väsen jag hittills stött på (min översättning):
”Trots sin etiketts formella konnotationer är den klassiska musiken allt annat än frusen i sin förmodade prakt. Låna den ditt öra och den kommer att mödolöst skala av sig sin status av marmorstelhet och väckas till så mycket liv som du bara klarar av. Den kommer att uppenbara betydelser den kan ha endast om du väljer att höra dem, samtidigt som den ger dig tillträde till innebörder du inte hade ett hum om före du hörde musiken i fråga. Den har ingenting att göra med klassisk i betydelsen tidlöst monument, som kräver vördnad för förkunnandet av självklarheter. Den öppnar sig som en utsträckt hand eller ett leende som möjliggör självförståelse, reflektion och, givetvis, kritik. Och stundtals går den ännu längre. Den erbjuder dig ögonblick av insikt som stannar i sinnets öra med en resonans som, likt den ensamma skördeflickans sång hos Wordsworth, vägrar att förklinga.
I listened, motionless and still,
And, as I mounted up the hill,
The music in my heart I bore
Long after it was heard no more.”
Och hur kan den väl annat? Musiken är, som Carl Nielsen så tydligt understryker i sin Fjärde symfoni, Det uudslukkelige, själva den obändiga livskraften materialiserad och som sådan outsläcklig.
Mats Liljeroos
Skribenten är musikvetare och musikkritiker vid Hufvudstadsbladet
Lawrence Kramer: Why Classical Music Still Matters. A Simpson Book in the Humanities. University of California Press. 2007. 251 s.
Rekommenderas även:
Roger Scruton: Understanding Music - Philosophy and Interpretation.
Författaren till The Aestethics of Music ringar in fascinerande aspekter på den västerländska konstmusiken via bl.a närstudier av ett ett antal tonsättare och deras verk.
Alex Ross: The Rest is Noise - Listening to the Twentieth Century.
En svindlande resa genom 1900-talets musikhistoria. Vem hade väl kunnat ana att den var så spännande - och så mänsklig.
Jan Ling: Franz Liszt och 1800-talets konstmusik.
En överskådligt komprimerad 1800-talsmusikhistoria sedd genom den romantiska musikens centralfigur, Franz Liszts, linser.
