Musikens triumfartade väg från kyrka och palats till konsertsal och öronsnäcka
Den sjungande revolutionen och kampsånger på barrikaderna, nationellt identitetsstärkande musik, politisk och propagandistisk musik, rituell musik av religiös och icke-religiös natur, musik till Guds och Jungfru Marias ära, musik till furstens och kejsarens ära, arbetssånger på bomullsplantager och fartygsdäck, kärlekssånger till en älskad, sorgemusik till åminnelse av en avliden, terapeutisk musik för handikappade och deprimerade, musik som meditation och helande kraft, musik på joggingturen och i gymmet, musik i radio, teve, film och teater, bakgrundsmusik i reklamer, hissar, varuhus och telefonköer, musik som medel för massuggestion, musik att marschera till, musik att dansa till, musik kring lägerelden, idrottsfans som med sång bär fram sitt lag, samhällsreflekterande och – kritiska sånger, musik som social samvaro i kör och som allsång, musik som underhållning, förströelse och stimulantia, musik som samhällelig brobyggare och gränsöverskridare, musik som en autonom konstform och föremål för vetenskapligt studium, musik som intellektuell lek, musik som kommunikationsmedel, musik som ekonomiskt maktmedel, musik för glada, sorgliga, nostalgiska, uppsluppna och reflekterande stunder …
Abstrakta svängningar i rymden
Listan kan göras hur lång som helst. Musiken är den mest abstrakta av konstformerna och den som står naturvetenskapen närmast samtidigt som den är den konstnärliga yttring som, i någon av sina talrika uppenbarelseformer, sannolikt varje människa på jordens rund oftast kommer i kontakt med i sitt dagliga liv.
Musik är, om man drar det hela till sin spets, till syvende och sist inget annat än fysikaliskt tillämpad matematik, svängningar i rymden. 1600-talsastronomen Johannes Kepler gick så långt att han utvecklade en teori om att hela världsrymden vibrerade i en gigantisk harmonisk samklang, sfärernas musik. Inte hörbar i vedertagen bemärkelse utan existerande på ett abstrakt, matematiskt plan.
Hans tankegång har, något tillspetsad, fått oanade konsekvenser inte minst i den tid vi lever i idag och inte minst i det västerländska samhället. Hela vår omgivning fullkomligen vibrerar av musik – till bristningsgränsen skulle många säkert påstå – och vår vardag är fylld av musik i högtalare och öronsnäckor som i olika hög grad påverkar oss, irriterar oss eller stimulerar oss på ett eller annat sätt och i en eller annan riktning.
Den västerländska människan kan i hög utsträckning kontrollera och bestämma i vilken mån hon väljer att komma i kontakt med musik. Man kan välja att konsumera – eller själv producera – eller inte konsumera och man kan välja i vilken av dess skepnader man föredrar att ta till sig musiken. Helt och hållet kan ingen människa, som inte lever i fullkomlig avskildhet, dock utestänga musiken från sitt liv.
Spirituellt musiksociologiskt opus
Hur har då musiken uppnått denna ovedersägligt suveräna status bland de sköna konsterna? Hur har den utifrån ett historiskt perspektiv som enda konstform uppnått en position, där den påverkar oss direkt eller indirekt i vår vardag samtidigt som den kan ikläda sig en mängd olika såväl samhälleliga som privata roller, tala till och beröra massorna likaväl som den enskilda individen?
Detta är några av de frågeställningar som Tim Blanning, professor i modern europeisk historia vid Cambridge, tacklar i sitt vederhäftiga och spirituella musiksociologiska opus, försett med den inte så litet provokativa titeln "The Triumph of Music" och den avsevärt sakligare underrubriken "The Rise of Composers, Musicians and their Art".
Som alla verkligt lärda engelska akademiker förstår Blanning att skilja med "lärt och populärt" i så motto att han skriver underhållande, lättfattligt och med en befriande glimt i ögat för gemene man och kvinna med ett intresse i frågan utan att för den skull ge avkall på själva substansen eller falla i populistiskt svepande och förenklande gropar.
Blanning sätter på ett åskådligt sätt in det hela i en historiskt-samhällelig kontext med utgångspunkt i följande fruktbara tematiska infallsvinklar: "Status: You are a God-Man, the True Artist by God's Grace", "Purpose: Music Is the Most Romantic of All the Arts", "Places and Spaces: From Palace to Stadium", "Technology: From Stradivarius to Stratocaster", "Liberation: Nation, People, Sex".
Från slav till fri konstnär
Status, ändamål, rum, teknologi och frigörelse. En föredömligt generös kontext, med andra ord, och därtill en högst givande sådan. Blanning är ingen musikhistorier, även om hans bildning på området visar sig vara nog så gedigen, och han utger sig inte heller för att vara en dylik.
Hans uppdrag är att, med en nödvändig begränsning till den västerländska hemisfären och med avstamp i antiken, belysa musikens genom seklerna skiftande samhällelliga funktioner och positioner, blottlägga de mekanismer som fungerat som drivkraft för dessa skiftningar samt, i förlängningen, musikernas och musikskaparnas statusmetamorfos från underdåniga slavar och tjänare till fria konstnärer och kultfigurer.
Vägen från ett bruksföremål bland andra till föremål för beundran och rentav tillbedjan är sannerligen både slingrande och fascinerande och Blanning ringar in några avgörande moment i etablerandet av musiken som samhällelig och konstnärlig maktfaktor.
Från att ännu under barocken ha varit ett instrument i det andliga respektive världsliga regementets tjänst äger den första stora revolutionen rum under klassicismens och upplysningens tidevarv i och med framväxandet av det oavhängiga, kommersiella konsertväsendet.
En, när det begav sig, svårförutsägbar utveckling, som Blanning nog så träffande benämner "samhällets sekularisering – musikens sakralisering" och som i praktiken betyder att musiken flyttar ut från kyrkan och palatset till societetssalongen och konsertsalen – inom räckhåll för de priviligierades öron, men fortfarande utom räckhåll för "vanligt folk" – där den efterhand finner sin rituella och innehållsmässiga status och integritet.
Den romantiska revolutionen
Den andra, och avgörande, omvälvningen på vägen mot musikens definitiva omfamning av de breda massorna kan sammanfattas under devisen "den romantiska revolutionen".
Den individualistiskt känslocentrerade romantiken upphöjde den forna hantverkaren (Bach uppfattade sig sannolikt aldrig som något annat, om än en ovanligt skicklig sådan) till den geni- och hjältepiedestal, där tidigt inristade namn som Beethoven och Liszt – musikhistoriens första "superstjärna" – i dag samsas med stjärnor på såväl opera- som rockhimlen.
Blanning provocerar vidare genom att inte nöja sig med att beskriva endast den "värdefulla" eller "högklassiga" musikens utveckling. Han inkluderar i sin föredömligt brett upplagda socio- och kulturhistoriska översikt en mängd väsensskilda former av musikaliska yttringar, som på ett eller annat sätt beskriver musikens väg från en angelägenhet för de utvalda få till den, ofta politiskt och samhälleligt sprängladdade, massrörelse den i högsta grad kan anses vara än i den dag som är.
Vi får därtill fascinerande inblickar i fenomen som bl.a. musikens identitetsförstärkande och nationsskapande väsen – ingen genomgripande samhällsomvälvning har rotts iland enbart med musikens kraft, men den har inte sällan agerat nog så eldfängd tändvätska – 1900-talets konstmusikaliska elfenbenstornselitism med betoningen på musikens intellektuella egenvärde, samt musikens enorma katalysatoriska effekt i samband med framväxandet av 1950- och 60-talets pop- och rockackompanjerade ungdomsrörelser.
Unik musikhistorisk utblick
Vi lever i dag i en speciell tid såtillvida att en icke obetydlig del av den musik som skapats i samtliga världsdelar under de senaste tusen åren – eller i alla fall enskilda exempel därpå – för första gången i mänsklighetens historia är tillgänglig i en eller annan form för så gott som alla människor i den del av världen som brukar kallas industriländerna.
En privilegierad del av jordens befolkning besitter alltså en helt unik utblick över detta lika färgsprakande och mångskiftande som svårgripbara panorama som kallas den globala musikhistorien. Aldrig förr har musiken i samtliga sina skepnader och uttrycksformer varit en angelägenhet för så många och aldrig har den engagerat så många oberoende av sociala och ekonomiska förutsättningar.
Musiken och tillgången till den har således aldrig någonsin varit så demokratisk till sin natur som nu. Ett intressant faktum inte minst mot bakgrunden av att musikens överlägset största styrka, de mångfasetterade samhälleliga förankringarna och återverkningarna till trots, ligger i dess förmåga att beröra oss emotionellt på det rent personliga, intuitiva planet.
Ett faktum, som i och för sig såväl tonsättare som makthavare genom historien till fullo insett. Musik kan, liksom alla konstformer, självfallet missbrukas, vilket i sin tur naturligtvis inte hindrar den enskilda människan från att njuta av ett musikstycke utan att desto mera behöva grubbla över dess bakgrund och syfte eller, för den delen, upphovsmannens renommé.
Musik som musik som musik, helt enkelt. Fast att ringa in just den aspekten av musikens ständigt föränderliga väsen var trots allt inte den här på många sätt aktuella och angelägna skriftens primära syfte.
Tim Blanning: The Triumph of Music – The Rise of Composers, Musicians and their Art. Belknap Press of Harvard University Press. 416 s.
