Kun kuuntelin Emma Salokosken ja Ilmiliekki Quartetin uutta levyä Vi sålde våra hemman, jokin etäinen muisto havahtui.
Olen viime viikot istunut arkistoissa lukemassa muistitietoa, ja saattaa olla, ettei Salokosken laulujen aiheuttama liikahdus ollut pelkästään omaan historiaani liittyvä. Levyn nimikappale on 1850-luvulla kirjoitettu balladi Amerikan-siirtolaisista, ja sen karussa koskettavuudessa kaikuvat suullisen perinteen ikiaikaiset käytännöt.
"Kuin liha luusta oli laihtunut / ja ihmis hahmo poistunut / niin henki myöskin hiipien / pois lähti luota ruumiitten", laulettiin vuoden 1918 kärsimyksistä Lahden Hennalan vankileirillä sepitetyssä balladissa. Niin myös Vi sålde våra hemman -laulussa kuvaillaan, miten Amerikan-siirtolaisten osana oli kärsiä laivaan ahdettuina ankarissa, hautamaisen tukahduttavissa oloissa: "det var en gruvlig plåga / för stora och för små".
Vi sålde våra hemman toteuttaa yhtä balladien perustehtävistä: se varoittaa ihmisiä, joilla on "ett flyktigt sinn". Sen piilosanoma on: "pysykää aloillanne, älkää lähtekö kotiseuduiltanne" vähän samaan tapaan kuin vaikkapa Titanicin tuhosta kertovissa arkkiveisuissa ja balladeissakin. Agraarinen pysyvyyden kaipuu ja moderni liikkuvuuden ja onnen etsimisen tarve heijastuvat siirtolaisten kovissa kohtaloissa - samaan tapaan olisi voinut sepittää kauheita balladeja myös 1930-luvulla Neuvostoliittoon lähteneistä suomalaisista.
Suomenkielisten ja ruotsinkielisten kansanballadien yhtäaikainen, kontrapunktinen sointi mielessäni ei ole mitenkään sattumaa. Olen parhaillaan tutkimassa Suomen 1930-luvun henkistä ilmapiiriä, ja tämän työni kautta olen käsittänyt selkeästi, että suhteeni ruotsin kieleen on peritty nimenomaan 1930-luvun kulttuurivasemmistolaisilta.
Suomenkielinen vasemmisto piti 1930-luvulla erittäin tärkeänä tukea maamme ruotsinkielistä kulttuuria. Se oli osa yltiökansallismielisyyden ja äärioikeistolaisuuden vastaista liikettä, ja sen pontimena oli työväenliikkeen internationalismi.
On kiehtovaa lukea vaikkapa Katri Valan kirjoituksia 1930-luvun Tulenkantajissa. Johdonmukaisesti Vala tuo esiin Hagar Olssonin kaltaisia merkittäviä suomenruotsalaisia kirjailijoita ja kulttuurikriitikkoja ja käy arvostavaa debattia heidän kanssaan. Johtoajatus on puolustaa kulttuurin moniäänisyyttä - tämähän saattoi olla ihanteena vain läntisten kulttuuribolshevikkien keskuudessa; itse Neuvostoliitossa moninaisuus oli jo 1930-luvulla tukahtunut ankaran totalitarismin alle.
Kun tutkin Tammisaaren pakkotyölaitoksessa tuomiotaan kärsineiden poliittisten vankien elämäkerrallisia kertomuksia, useampi näistä kommunisteista mainitsee ruotsinkielisten toverien opettaneen heille ruotsia. Tätä pidettiin merkittävänä asiana ja hyödyllisenä oppina.
Isoisäni vietti Tammisaaren pakkotyölaitoksessa yhteensä yhdeksän vuotta elämästään. Pakkotyölaitosta kutsuttiin myös Tammisaaren yliopistoksi, koska poliittiset vangit käyttivät aikansa opiskeluun, eivätkä pelkästään poliittisten opinkappaleitten vaan myös yleissivistävien aineitten. Mutta jos vankeusaika kasvattikin henkistä pääomaa, fyysistä terveyttä se verotti ankarasti. Poliittinen vankeus mursi isoisäni.
1960-luvulla taisteluista oli jo kauan ja isovanhempani olivat siirtyneet elämässään muisteluvaiheeseen. Minä olin heidän opissaan kaiket päivät ja usein illatkin. Isoäiti lauloi haikeita ja opettavaisia balladeja. Ja isoisä istutti minuun paitsi valtavan opinhalun myös uskon siihen, että ihmiset ovat veljiä ja sisaria keskenään, kielestä riippumatta.
Ballader på två språk
När jag lyssnade på Emma Salokoskis och Ilmiliekki Quartets nya skiva Vi sålde våra hemman väcktes ett minne från långt tillbaka i tiden till liv.
De senaste veckorna har jag suttit på arkiv och läst gamla minnesanteckningar. Det är därför fullt möjligt att Salokoskis sånger berörde inte enbart på grund av min egen historia. Skivans titelstycke är en ballad från 1850-talet som beskriver Amerika - emigranterna och i dess karga beröring ekar minnet av urgamla muntliga traditioner.
"När köttet tärts från benen/ och människogestalten försvunnit/ smög sig också själen/ bort ur kroppen", sjöng man i en ballad från 1918 om det lidande som fångarna i fånglägret i Hennala i Lahtis fick utstå. På samma sätt beskrivs det i sången Vi sålde våra hemman hur Amerikafararnas lott var att plågas inträngda i stränga och gravliknande förhållanden: " det var en gruvlig plåga/ förs stora och för små".
Vi sålde våra hemma förverkligar en av balladernas främsta uppgifter: den varnar människor med "ett flyktigt sinn". Dess dolda budskap är: "stanna där ni är, överge inte er hembygd" litet på samma sätt som till exempel i de sånger och ballader som beskriver Titanics undergång. I emigranternas hårda öde återspeglas längtan efter det agrart bestående och den moderna rörligheten med sökan efter lycka. På samma sätt hade man kunnat skriva hemska ballader om de finländare som på 1930-talet sökte lyckan i Sovjetunionen.
Att tonen i de finska och svenska folkballaderna för mig påminner om varandra är inget sammanträffande. Som bäst är jag sysselsatt med att forska i det andliga klimatet under 1930-talet och genom mitt arbete har jag klart insett att min relation till det svenska språket påverkats av 1930-talets kulturvänster.
Den finska vänstern ansåg på 1930-talet att det var av största vikt att stöda landets svenskspråkiga kultur. Det var en del av motståndsrörelsen mot en överdriven nationalism och ytterhögern, dess språngbräde var arbetarrörelsens internationalism.
Katri Valas artiklar i 1930-talets Tulenkantaja är en fängslande läsning. Gång efter gång lyfter Vala fram framstående finlandssvenska författare och kulturkritiker i stil med Hagar Olsson och före en respekterande debatt med dem. Den ledande tanken var att försvara en mångbottnad kultur - något som framstod som ett ideal endast bland kulturbolsjeviker i väst; i Sovjetunionen har pluralismen redan på 1930-talets kvävts under en sträng totalitarism.
De politiska fångar som dömdes vid tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs vittnar i sina livshistorier om hur deras svenskspråkiga kommunistkamrater lärt dem svenska. Det ansågs som en betydelsefull och nyttig sak.
Min farfar tillbringade sammanlagt nio år av sitt liv vid tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Tvångsinrättningen gick också under namnet Ekenäs universitet, därför att de politiska fångarna använde sin tid till att studera, inte bara politiska doktriner utan också allmännyttiga ämnen. Men om fängelsetiden innebar en förkovran i fråga om det andliga kapitalet, så hade den en nedrivande verkan på den fysiska hälsan. Den politiska fångenskapen bröt ned min farfar.
På 1960 - talet var strider en avlägsen historia och mina farföräldrar befann sig det skede av livet då man minns. Jag gick i lära hos dem alla dagar och ofta också om kvällarna. Farmor sjöng sina dystra och undervisande ballader. Och av min farfar ärvde jag en enorm kunskapshunger, men också att människor är systrar och bröder, oberoende av språk.
