J P Roos, professor i socialpolitik vid Helsingfors Universitet, polemiserar med Jörn Donner i sin webbkrönika i grannland. Se: http://www.hanaholmen.fi/svenska/
"Jag har vuxit upp som ett enspråkigt finskt barn i Munksnäs där finnarna och hurrina levde en helt separat existens. Om jag minns rätt gick jag en gång till Munksnäs svenska samskolans dans, men hade ingen chans. Några få finlandssvenskar blev bekanta från sportplanen, men annars hade vi inte mycket kontakt. Jag hade t o m svårigheter i skolan med svenskan och hade jag blivit tillfrågad om "tvångssvenskan" då, så skulle jag utan vidare ha velat vara utan den. En sommar i Sverige (motsvarigheten till finlandssvenskarnas finskbete) och 60-talets kontakter med den finlandssvenska vänstern förändrade min språkinställning totalt. Först senare och ganska långsamt blev jag medveten om min familjs mycket varierande språkbakgrund. Min mor var en finsk flicka från Karelen men min far kom från Euraåminne och familjen hade upplevt flera språkbyten. Min far föddes i en finsk familj men växte upp i en helt svenskpråkig miljö med pappan som kyrkoherde i Kimito. Själv förälskade jag mig två gånger i finlandssvenska kvinnor, så att jag nu har fem tvättäkta finlandssvenska barn. I och med detta har jag själv också delvis bytt språk.
Med denna bakgrund kommenterar jag gärna Jörn Donners påståenden nyligen i en uppmärksammad kolumn (se: http://www.magma.fi ). Där talade han om begreppet finlandssvensk som "ett irrelevant begrepp". I själva verket representerar Donner på många sätt för mig en sådan hurri som vi tyckte illa om i Munksnäs: högljudd, självsäker, fräck och framför allt någon som absolut inte insåg själv att han var en "typisk" överklassfinlandssvensk (samma gäller i mindre utsträckning min nuvarande hustru som trodde att hon inte hade någon finlandsvensk identitet alls). Så det känns extra komiskt när Jörn Donner kommer och påstår att han inte är någon finlandssvensk. Faktiskt behöver han inte den typ av finlandsvenskhet som han representerar (ingen behöver den), men han kan ingenting göra åt det. Det är hans habitus.
Ett annat typiskt drag hos Donner och de flesta utbildade finlandssvenskar är - det här gällde inte på 30-talet - att de tror att de inte finns någon genetisk och etnisk skillnad mellan finnar och finlandssvenskar. Men det finns numera alldeles säkra forskningsresultat som visar att finnarna skiljer sig markant (i väst- och östfinnar) och att finlandssvenskarna skiljer sig tydligt från västfinnarna. Vad sen dessa genetiska skillnader betyder, är svårt att säga.
Det är dessutom dumt att försöka eliminera en fungerande och reell gruppbeteckning. Det finns över 250 000 finlandssvenskar som upplever sig som sådana. Här utgör den motsträvige Donner bara en liten droppe i havet. Det behövs en beteckning för människor som talar svenska som modersmål i Finland.
Dagens stora fråga är givetvis vad som händer med svenskan (och finlandsvenskarna) i Finland när de blir allt mer tvåspråkiga och förlorar de klart markerade geografiska eller sociala områden där det talas bara svenska. Den finlandssvenska debatten har hittills gällt bara hotbilderna av det krympande isflaket eller det svenska språket som ett döende hemspråk eller problemen med att få personlig service (särskilt sjuk- och åldersvård) på svenska, som är förstås allvarliga. Att antalet finlandssvenskar minskar, och deras borgerliga parti, SFP krymper, är sant. Däremot sägs mycket lite om den positiva sidan. Att antalet tvåspråkiga, utbildade finnar ökar.
Jag har med tanke på detta länge funderat över vad det här med tvåspråkighet egentligen betyder, för mig personligen, och för Finland i allmänhet. Har vi en särskild identitet, och vill vi ha det? Är det lättare för mig att låta de finlandssvenska intressena bli förbigångna, än för de "riktiga" finlandssvenskarna? Den här frågan är också intressant eftersom jag själv ofta tycker att det är finlandssvenskarna som sätter krokben för sig själva. När t ex de finlandssvenska fonderna kräver full räntabilitet av Hufvudstadsbladet och kastar ut en bra chefredaktör, så är det mycket dumt, särskilt när utsikterna för tidningarna blir bara värre och det är ett stort plus om Husis kan finansieras utan fulla lönsamhetskrav.
Så tvåspråkighet är kanske luddigare och absolut mindre kulturellt förankrad än finlandsvenskhet. Tvåspråkig (som identitet) är någonting som Jörn Donner skulle vilja vara men han kan inte. Där han är en tvåspråkig finlandssvensk så är jag tvåspråkig, punkt . Och det är en stor skillnad. Det vill säga att vi tvåspråkiga är ganska heterogena.
Det som jag dock vill påstå är att just vi tvåspråkiga är de som sist och slutligen kan rädda finlandssvenskheten. Vi utgör den länk mellan finnar och finlandssvenskar som kommer att behövas i framtiden och som kommer att erbjuda den svenska miljön för finlandsvenskarna. Det problemet som vi ofta får ju uppleva är, att finlandsvenskarna byter omedelbart språk när de inser att någons modersmål inte är svenska. Sluta med det, så inser ni plötsligt att svenskan är ett helt gångbart språk i Finland!"
