Med en till visshet gränsande sannolikhet, som osökt för tankarna till Tage Danielssons berömda monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg, hävdar finländska samhällsforskare och den nya bostadsministern Pia Viitanen att ungdomskravaller av det slag som ägt rum i Husby och andra Stockholms förorter inte kan ske i Helsingfors.
"Det är ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända..."
Jag skulle likt Tage Danielsson inte vara så säker. I synnerhet som regeringens storstilade löfte om en ungdomsgaranti inte visat sig fungera i praktiken. President Sauli Niinistö är en av dem som uttalat sin oro över de ungas arbetslöshet. "Att ungdomar blir utslagna, hamnar utanför utbildning och arbetsliv, är en brännande och krävande utmaning för oss alla. Allt arbete är värdefullt, också viljan att arbeta", har han konstaterat med adress med riksdag och regering.
Ett nytt begrepp i debatten om ungdomsarbetslösheten är humankapital. Med det avses de kunskaper och färdigheter hos individen som ger utdelning på gjorda investeringar. Författaren Göran Rosenberg kallar humankapitalet för marknadens alternativ till människovärde. Det är lärande istället för livslång yrkeserfarenhet, investering istället för bidrag. Ansvaret ligger hos individen som förväntas ge utdelning på gjorda satsningar.
Den växande ungdomsarbetslösheten visar att välfärdsstatens kris handlar om annat än brist på humankapital. Snarare då avsaknaden av ett socialkapital, som är liktydigt med samhällets beredskap att hantera kollektiva problem och utmaningar.
När det gäller att söka en orsak till ungdomskravallerna i Stockholms förorter gör man det väl lätt för sig om man inte ser skogen för träden, det vill säga beaktar liknande företeelser på annat håll i europeiska storstäder. Den underliggande nivån blir skönjbar om vi bryr oss om att ta del av forskningen om motsvarande händelser i Frankrike och Storbritannien.
Många av dagens unga runt om i Europa har förlorat fäste i samhället och lever under rent omänskliga förhållanden. Ungdomsarbetslösheten är inte konjunkturell utan strukturell. Våra samhällen som en gång var välfärdssamhällen är det inte i samma bemärkelse som förut. "Utvecklingen har gått från wellfare till workfare", hävdar professorn vid Centrum för urbana studier i Hammarviken i Sverige, Ove Sernhede i en artikel i SvD /23.5.). I klartext innebär detta att villkoren för de sämst ställda hårdnat. Bidragsnivåerna har sänkts och skyldigheterna framstår som viktigare än rättigheterna. Detta gäller i synnerhet de unga.
I storstädernas fattigområden har socialpolitiken ersatts av polisiära insatser. Som de i Husby.
Det är mot sådana utvecklingsmönster ungdomskravallerna ska förstås. Oavsett de äger rum i Paris. London, Stockholm. Eller varför inte i någon av förorterna i östra Helsingfors.
Faktorer värda att beakta vid sidan av ojämlikheten är de sociala och psykologiska konsekvenserna av de nya hierarkierna inom bostadsområden med en hög ungdomsarbetslöshet. Platsen där du bor blir alltmer avgörande som kännetecken för vem du är. Många unga uppfattar sig därför som instängda i den egna förorten, utan utbildning, utan arbete, utan framtid och utan hopp. Allt detta leder till en frustration som vid minsta lilla konfrontation med ordningsmakten kan eskalera med ohanterbara konsekvenser.
Något sådant har inte ännu skett i Helsingfors. Men med en misslyckad ungdomsgaranti kan inget tas för givet.
