Farlig flerspråkighet

Så heter en ny bok som utgetts av det ansedda förlaget Palgrave Macmillan. Med tanke på bokens innehåll känns rubriken kanske lite väl raffig: här handlar det inte så mycket om att flerspråkighet i sig skulle vara farligt, utan vilka risker det medför att inte handskas med flerspråkighet på ett adekvat sätt.

Är alla språk jämlika? Vilka språk inkluderas i "positiv" flerspråkighet, och vilken uppskattning röner invandrares egna modersmål? Exkluderas somliga från gemenskapen enbart på grund av sitt språk?

Bland annat dessa frågor dryftas i boken, som är speciellt intressant på grund av sitt finska fokus. Här diskuteras bland annat Finlands tvåspråkighet, den allt större språkiga brokigheten i de finska skolorna men också flerspråkigheten i nordiskt samarbete och det engelska språkets allt större roll. Ifall man klarar av att se förbi den sociolingvistiska jargongen, med flitig användning av termer så som "high modernity" och "super-diversity", så erbjuder texterna tänkvärt material.

Den obligatoriska svenskan dryftas även här

Intressant är att se hur forskare diskuterar Finlands tvåspråkighet inför en internationell publik. Svensklärare Olli-Pekka Salo vid Jyväskylä universitet, som arbetar på en doktorsavhandling om effekterna av att undervisa svenska i Finland, ger en historisk överblick över svenskans position och hur läget ser ut i dag. Han konstaterar att trots att Finlands tvåspråkiga modell ser bra ut på papper fungerar den inte alltid i praktiken, och påtalar språkliga tillkortakommanden inom t.ex. hälsovården, utbildningen och den juridiska sektorn. Samtidigt efterlyser han en debatt om för- och nackdelarna med att behålla den obligatoriska svenskan, och hänvisar till forskare som menar att obligatoriet inte skulle vara nödvändigt för att täcka behoven i arbetslivet. Debatten om obligatoriets vara eller icke vara vägrar ebba ut, och har nu alltså nått även internationella domäner.

Intressant är hur Salo lyfter fram finlandssvenskarnas egen uppfattning om sin situation och hur nöjd man enligt Salo verkar vara. Det stämmer troligen däremot inte bland de rysktalande, vars situation lyfts fram av Mika Lähteenmäki och Marjatta Vanhala-Aniszewski. Även om många har positiva erfarenheter av sin rysk-finska tvåspråkighet, trots att finskan i vissa fall är svag, så förekommer det mycket fördomar och negativa erfarenheter. Knappast felaktigt kopplar författarna ihop detta med det historiska arvet av ryskfientlighet i det finska samhället.

Språkliga hierarkier och språklig exkludering

Flera artiklar lyfter fram det problematiska sätt på vilket språk rangordnas i vårt samhälle, och hur språket även kan bli en uteslutande faktor. De två artiklarna som behandlar den allt mångspråkigare finska skolan belyser bland annat tydligt hur våra skolor inte är rustade för att handskas med sin nya verklighet. Trots vackra ord i policydokument förverkligas inte språkundervisningen som man kunde önska; till exempel erbjuds invandrarbarn inte alltid undervisning i finska som främmande språk och möjligheter att använda det egna språket erbjuds bristfälligt. Ungefär hälften av lärarna intervjuade i kapitlet av Sanna Voipio-Huovinen och Maisa Martin hade mycket bristfälliga kunskaper om och till och med uttalat negativa eller rent av fientliga inställningar till invandrarelevernas språk. Med tanke på att man beräknat att nästan 20 procent av alla grundskolelever i Helsingforsregionen kommer att ha ett annat modersmål än finska eller svenska år 2025, så är det här ett oroväckande utfall.

Här kunde Finland eventuellt lära sig av Sverige, där detta med en femtedel redan besannats - och då talar vi enbart om medeltalet: en del skolor kan bestå så gott som enbart av barn som har ett annat modersmål än svenska. Ändå har erfarenheterna visat hur genomtänkta åtgärder och god vilja kan ge mycket goda resultat även i de mest brokiga av skolor (se t.ex. reportage i HBL 8.4.2013 om Rinkebyskolans tidigare rektor Börje Ehrstrand).

En annan aspekt av uteslutande språkanvändning som man kanske inte så lätt tänker på, presenteras av Anne Pitkänen-Huhta och Marja Hurjo, som lyfter fram den åldrande generationen och hur de kan hamna utanför en allt mer globaliserad verklighet. Med en fallstudie av ett äldre par illustreras dels äldre generationers ofta bristfälliga tillgång till undervisning i främmande språk under sin egen skoltid, men också hur de kan uppleva sig som mindre värda för att de inte hänger med och inte behärskar engelska. Trots att de stannat i Finland har deras omgivning blivit allt mer främmande. Som författarna påpekar gäller detta inte enbart äldre utan även andra som saknar de kunskaper som i dag krävs för att aktivt delta i en mångspråkig och mångkulturell värld.

Allting flyter - även språket?

Mycket av själva innehållet i boken känns alltså relevant med tanke på Finlands framtid. Däremot kan man ifrågasätta den sociolingvistiska vinklingen. Sociolingvistiken verkar för närvarande vara starkt fokuserad på samhällets övergång från högmodernitet till senmodernitet, och vilken effekt detta kan - och till och med bör? - ha på språket. Medan högmoderniteten gick ut på kulturella och språkliga normer arrangerade enligt en statsvis hierarki, menar sociolingvisterna att det senmoderna samhället mera handlar om flytande identiteter och en superdiversitet som för med sig hybrida former av både språk och kultur. I ett sådant samhälle kan heller inte språket mera dikteras av grammatiska regler och strikta ramar, utan också språket blir (bör bli?) en form av blandning. Detta tas inte i beaktande av systemet och det nationella regelverket, menar sociolingvisterna. I stället för att luckra upp strukturerna menar de att också minoriteter och urfolk själva antagit detta normtänkande och använder tydliga språkliga och andra kriterier för att hävda sin äkthet.

I viss mån kan man kanske konstatera att större diversitet leder till allt flera former av nya uttryckssätt och olika former av slang, som t.ex. så kallad blattesvenska. Men att säga att vårt samhälle skulle styras - eller borde styras - av dessa nya språkformer känns lite att ta i. Till exempel följande citat känns svårt att få att passa in i en finsk kontext:

"When people mostly speak a mixed, hybrid variety of language - a typical urban variety of language, in other words - they are not well served when their language is dissected and regarded as being composed of two or three other ones, only one of which will then be used in schools and in public administration." (s. 18)

Det finns tydligt skäl att tänka över vår gamla rangordning av språk, och de sätt på vilka olika språk tilldelas väldigt olika status i vårt samhälle. Men detta betyder knappast att den bästa lösningen skulle vara en salig språklig blandning. Ifall Babels torn skall skrotas och det skall börja växa fram något vackert ur ruinerna krävs det nog lite mera än något decennium av senmodernt västerländskt tänkande.

Jan Blommaert, Sirpa Leppänen, Päivi Pahta & Tiina Räisänen (red.) (2012) Dangerous Multilingualism. Northern Perspectives on Order, Purity and Normality, Houndmills: Palgrave Macmillan.